”Havets väldiga ryggar.” Vid flera tillfällen används denna metafor om vågorna i de homeriska verken. Vad avses egentligen med bilden? Bör vi tänka oss havsvågen som en stark och bred rygg som bär sjöfarare och deras skepp? Eller är den en ogästvänlig och farlig naturkraft som vänder ryggen till? Att tyda en poetisk metafor är inte lätt, särskilt inte om den är formulerad för längesedan på ett idag utdött språk.

I sin nya essäbok Havets väldiga ryggar. Offret och de flytande bildernas gåta (Ellerströms förlag)beskriver Johan Tralau olika litterära bilder och avtäcker metodiskt deras dolda skikt och bottnar, likt en detektiv som löser gåtor. Exemplen är hämtade ur klassisk grekisk epik och dramatik. En försmak av en av essäerna har givits i ett tidigare nummer av Axess magasin (”Världen är ur led”, nr 7/2016).

Det är inte första gången som Tralau, professor i statsvetenskap, ägnar sig åt de gamla grekiska texterna. I dem, menar han, kan man finna fröet till vårt västerländska politiska, juridiska och moraliska tänkande. Här föds idén om civilisation, ett ämne som han tidigare har diskuterat i både Draksådd (2010) och Monstret i mig (2015). Frågan om vad som utgör och upprätthåller en civilisation är ett bärande tema även i denna bok.

Ordet metafor betyder överföring. Aristoteles definierar metaforen som något som fått sitt namn från ett annat område, en domän (eng. domain), som George Lakoff och Mark Johnson kallar det i sin berömda bok Metaphors We Live By. När Homeros beskriver vågorna som ryggar känns det visserligen som en obekant bild för oss (och den kanske även var ny och oväntad för sin tid), men samtidigt kan vi lätt ta till oss den eftersom den är tagen från en domän, kroppen, från vilken vi ofta hämtar våra jämförande bilder. I vårt vardagliga språk talar vi om bordsben, nålsöga, tidens tand, ha näsa för, att vara någons högra hand etc. Många av dessa uttryck är så väl etablerade i språket att vi inte uppfattar dem som metaforer.

Modern metaforforskning menar att metaforen i första hand är ett kognitivt fenomen, med vars hjälp vi inordnar verkligheten. Vi föreställer oss att tiden rör sig: den går, flyr, rinner iväg eller stannar. Tid är som bekant också pengar: vi kan slösa eller hushålla med den.

Tralau tar sin utgångspunkt i denna idé om metaforen som kognitiv, men går ett steg längre. Han menar nämligen att de grekiska tragediförfattarna använder kognitivt störande metaforer, alltså metaforer hämtade från domäner som är oförenliga med det som de jämförs med. Det är då två inkompatibla världar som möts i metaforen. Genom en sådan skavande bild signalerar diktarna att en samhällelig ordning har förvridits. ”En störd värld speglas bäst i en störd bild”, som Tralau uttrycker det.

Hela aischylos trilogi Orestien kan tolkas så, hävdar Tralau i en av essäerna, och pekar på en specifik metafor som nyckel till hela verket. När Ifigenia offras av sin far i början av den inledande delen Agamemnon omnämns det med orden dikan chimairas. Uttrycket kan översättas antingen ”som en årsgammal get” eller ”enligt getens rätt”. Här möts väsensskilda element i och med att en människa offras som ett djur, enligt en rätt som inte tillhör människornas värld. Metaforen talar om för oss att det som sker är något fasansfullt, något skandalöst och ovärdigt.

Men bilden med geten rymmer mer än så. En chimaira är inte nödvändigtvis en get. Den mytologiskt insatte vet att en chimaira är ett fabeldjur: en blandning av get, lejon och orm. Den som läser Orestien med detta i åtanke kommer att bli varse, menar Tralau, att dessa tre djur var för sig representerar gränsöverskridande beteende. Han guidar genom trilogins komplexa bildvärld och visar hur smittan från det bestialiska offret av Ifigenia förs vidare från person till person: från Agamemnon som offrar sin dotter, till hustrun Klytaimnestra och hennes älskare som mördar Agamemnon, till den slutlige vedergällaren, sonen Orestes. Slutsatsen blir: När människan inte kan hålla sig till sin civilisationsbärande sfär utan förfaller till att bli lik ett primitivt djur rasar världen samman. För att en civilisation skall komma till stånd måste blodshämnden upphöra och mänsklig lag och rätt inrättas, vilket görs i trilogins tredje del, Erinnyerna (även kallad Eumeniderna). I den döms Orestes i domstol och förbannelsen över familjen upphävs.

Ett annat drama som behandlas är Euripides tragedi Kretensarna. Om det låter obekant är det inte konstigt. Det är ett verk som sällan läses, eftersom det kvarstår för oss endast i fragment. Vad kan man utläsa ur ett ofullständigt antikt verk? Tralau visar hur Euripides med hjälp av subtila, sinnrika metaforer förenar det civiliserade med det ociviliserade – de två världarna som inte får mötas – och att diktaren därmed varnar för ett hot mot den samhälleliga ordningen.

Även i detta fall handlar det om en passage i dramats inledning som ger en förklaring till hela verket. Vi möter några Orfeuspräster på Kreta, vilka berättar om sitt tempel. Templet har tak av cypressträ, som har huggits av en kalybisk yxa och blandats med lim som framställts av tjurdelar. Det kan låta som en ordinär, om än poetisk, beskrivning av en byggnad. Är det ens någon metafor inblandad? Ja, även här finns en skavande, kognitivt störande, metafor. Det grekiska ord som används för ”blanda” används bara om vätskor, aldrig om trä. Det fasta övergår till flytande form. Templet upplöses, liksom ordningen. Det mänskliga möter det djuriska i den monstruösa missfostertjuren Minotauros. En främmande, ociviliserad yxa har huggit i cypressträ, dödens trä, på Kreta, cypressernas ö – en depraverad ö i det civiliserade grekiska samhället. Textstycket låter oss ana att Euripides betraktar orfikerna som ett degenerat följe, som för med sig olycka.

Orfikerna sägs ha varit vegetarianer. Vegetarianism förekom under antiken av filosofisk-etiska skäl. Idén att djur hade själ föranledde vissa att avhålla sig från att äta kött. Till exempel berättas det att Pythagoras och hans anhängare följde en vegetarisk kosthållning. Tralau sällar sig till de forskare som hävdar att Euripides kritiserar orfikernas vegetarianism, att det är just detta som gör dem så förkastliga.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Men varför skulle en vegetarisk livsstil vara så provocerande? För att förstå detta behöver man känna till det offentliga djuroffrets betydelse i det grekiska samhället. Offerceremonin upprätthöll inte bara den hierarkiska och naturliga kedjan gud-människa-djur, utan bjöd också in till allmän fest. Köttet som offrades tillagades och åts sedan under en gemensam måltid. Den som ställde sig utanför denna sed markerade också avstånd gentemot samhället. Att inte delta betraktades som en protest mot både en given gudomlig ordning och en viktig grund för samhällelig gemenskap. Kosmos utmanades till förmån för kaos.

Havets väldiga ryggar innehåller djupdykningar i textpassager som annars skulle ha gått en modern läsare obemärkt förbi. I några fall har de även passerat en rad noggranna textuttolkare. Dylika forskningsresultat brukar presenteras i internationella vetenskapliga tidskrifter, sällan på svenska utgivna i bokform. En av författarens intentioner är att ”upprätthålla svenskan som vetenskapligt och intellektuellt språk”, något som han känner sig förpliktigad att göra. Det är lovvärt. Samtidigt hoppas jag att detta bidrag till metafor-, antik- och litteraturforskningen får en större, internationell läsekrets.

Det är med en forskares nyfikenhet och en omsorgsfull lärares pedagogiska tydlighet som Johan Tralau tar sig an sitt projekt. Entusiasmen är lik ett barns, det barn som låg under kastanjeträdet och hörde sin mor (vilken boken tillägnas) läsa Homeros. Författaren beskriver det som en intellektuell njutning att möta och förklara den kognitivt störande metaforen, den ledtråd som rymmer och avslöjar hela intrigens gåta. Jag förstår hans entusiasm och delar den. De metaforer som Tralau diskuterar i sin lilla bok utgör inte bara nycklar till de verk i vilka de förekommer. Under läsningens gång blir jag varse att hans upptäckter fungerar som dörröppnare även till andra antika texter. Plötsligt ser jag sådant jag har läst av andra författare i ett nytt ljus. Det blir uppenbart att den grekiska litteraturens bilder har något angeläget att säga oss om den antika tankevärlden.