Inte heller har det förändrats nämnvärt under de drygt 400 år som har gått sedan Elisabets tid. Varje gång ett existentiellt hot mot samhället uppenbarar sig – krig, terrorism, kalla krigets kommunister eller det nutida Sveriges gängkriminalitet – presenterar makthavare övervakning som ett oumbärligt verktyg för trygghet.

Förutsättningarna har däremot förändrats radikalt, vilket framgår av Övervakningens historia av Andreas Marklund, historiker och forskningschef vid kommunikationsmuseet Enigma i Köpenhamn. I boken följer han statlig övervakning genom tekniska revolutioner, världskrig och idéhistoriska paradigmskiften. Mycket förändras under historiens gång, men en sak förblir opåverkad: makthavarnas outsläckliga informationstörst.

Övervakningens historia tar avstamp i renässansen, då brevspioner och kodknäckare satt i ”svarta kabinett” hos Europas furstar och bröt upp, läste och återförslöt undersåtarnas brev. Strategin blev extra effektiv under 1600-talet, då postväsendet i många länder centraliserades och nationaliserades. När staten väl hade monopol på att förmedla brev blev det ännu svårare att hålla något hemligt.

”I Övervakningens historia återkommer Marklund ständigt till den gamla paradoxen att man för att försvara ett fritt samhälle behöver inskränka friheten.”

Den tidens övervakning var förstås inte trevlig för dem som drabbades, men den hade en klar fördel gentemot dagens: de allra flesta drabbades inte. Inte för att makthavarnas kunskapstörst inte omfattade dem, utan för att de helt enkelt inte kommunicerade i skrift. Stora grupper var inte ens läskunniga.

Sedan kom upplysningstiden. Det är en period vi brukar betrakta i positiv dager när det gäller personlig integritet, eftersom det var då insikten fick fäste att medborgare inte bara har skyldigheter, utan även rättigheter gentemot överheten. Utan detta fundament är det svårt att åberopa rätten till ett privatliv. Som Marklund påpekar är dock arvet från upplysningstiden dubbelt. Rationalitet och förnuft, tidens ideal, inspirerade en ”vetenskaplig härskarkonst”, där empiriska data om medborgarna betraktades som en nödvändighet. Det tog sig inte bara uttryck i demografisk statistik, utan även i polisväsendets omvandling från ordningsvakt till övervakare.

Inte heller är det någon slump att idén om panoptikon, ett fängelse som var konstruerat så att en enda fångvakt genom hemlig övervakning skulle kunna upprätthålla ordningen, kom från upplysningsfilosofen och utilitaristen Jeremy Bentham. Principen är att fångvaktaren från ett centralt torn ska kunna se rakt in i varje fängelsecell, men cellernas invånare ska inte kunna se om de är iakttagna. Eftersom de inte kan veta när de är iakttagna kommer de att agera som om den osynlige fångvaktaren ständigt har ögonen på dem. De blir sina egna övervakare.

Idén var inte gripen ur luften. Långt före upplysningstiden hade härskare spritt bilden av en allseende och all­vetande kungamakt. Regnbågsporträttet av Elisabet I illustrerade inte bara övervakningens betydelse för freden, utan framförde också ett krassare budskap: Drottningen ser och hör allt. Om du ägnar dig åt subversiv verksamhet kommer hon att få reda på det.

Idag agerar makthavare precis tvärtom. Stefan Löfven, Emmanuel Macron eller Angela Merkel skulle aldrig figurera i dräkter dekorerade med symboler för statlig övervakning. Särskilt inte Merkel, med sin bakgrund i Östtyskland. Övervakning är, inte minst på grund av dess särdeles smutsiga 1900-talshistoria, inte längre någonting man skyltar med.

Istället gör moderna stater allt för att tona ned omfattningen av sin övervakning. Före visselblåsaren Edward Snowdens avslöjanden 2013 avfärdades det som konspirationsteorier att den amerikanska staten skulle ha ögonen på varje medborgares förmodat privata kommunikationer. I själva verket tog National Security Agency regelbundet del av telekom- och internetjättarnas information om kunderna, och ägnade sig dessutom åt så kallad uppströms insamling: att avlyssna digitala signaler direkt i data­kablar, switchar och nätverkshubbar.

Båda fenomenen har historiska rötter. Förr avlyssnade myndigheterna telegrafkablar och upprättade avtal med de tidiga telefonföretagen om informationsutlämning. Det hade varit konstigt om övervakningsstaten hade övergivit gamla beprövade metoder bara för att den digitala eran inleddes. Marklund talar om ”den traditionella statliga misstänksamheten mot privat kommunikation”. Den misstänksamheten upphör förstås inte bara för att kommunikationen förändras.

Makthavare tenderar dessutom att inte låta sig nöjas med enbart information. Censur och övervakning har gått hand i hand genom historien, ibland explicit i form av maskade eller försvunna brev, ibland mer implicit. Till exempel hade 1700-talets polisstyrkor inte bara i uppdrag att hålla makten underrättad om åsikter och idéströmningar ute i samhället, utan även att spåra skadliga rykten och se till att upphovsmakarna straffades.

Ännu oftare internaliseras censuren, precis som övervakningen internaliseras av fångarna i ett panoptikon. När uppfinnaren Thomas Edison på 1870-talet lanserade fonografen – den första apparaten som kunde spela in, spara och återge ljud – uttryckte han den paternalistiska förhoppningen att den skulle lära hans samtida att ”vara mer påpassliga med hur vi uttrycker oss”.

Och det var på den tiden då man inte kunde veta säkert om någon obehörig lyssnade. Idag är det i princip garanterat, och människor agerar därefter. Efter Snowdens avslöjanden om NSA kunde man exempelvis iaktta hur internetsökningar på termer relaterade till terrorism sjönk kraftigt, något som flera forskare har kopplat till en rädsla för repressalier från myndigheterna. Det är inte otänkbart att den moderna människan helt enkelt är så väl medveten om övervakningen att makthavarnas behov av att marknadsföra den har försvunnit.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Tyvärr är det långt ifrån alltid den moderna människan har några invändningar, annat än i teorin. Privatlivet, som värderades högt av 1800-talets borgerskap, brukar avfärdas så fort ett nytt hot dyker upp på horisonten. Det sena 1800-talets anarkistiska terrorvåg, vars attentat skördade offer bland såväl vanligt folk som Europas statschefer, ledde till ett uppsving för övervakning av den politiska vänstern. Sedan kom världskrigen med sina fientligt sinnade agenter, därefter kalla kriget med det kommunistiska hotet. Det är inte svårt att förstå hur den sortens konkreta, påtagliga hot överskuggar det hot den statliga övervakningen utgör.

Efter kalla kriget följde ett övervakningskritiskt decennium, som fick ett abrupt slut i och med terrorattackerna den 11 september 2001. Åter­igen trappades övervakningen upp, med medborgarnas goda minne. Och när FRA-debatten pågick för fullt i Sverige på 00-talets slut var motståndet mot statlig övervakning påtagligt. Men idag, med terrorhotet och den allt mäktigare gängkriminaliteten, rycker den stora majoriteten knappt på axlarna när såväl regering som opposition vill utvidga övervakningen.

I Övervakningens historia återkommer Marklund ständigt till den gamla paradoxen att man för att försvara ett fritt samhälle behöver inskränka friheten. Paradoxen är dock i mångt och mycket en teoretisk konstruktion. Man behöver inte övervaka varje människa för att hålla terrorister och gängkriminella under uppsikt. Det är fullt möjligt att begränsa frihetsinskränkningarna till individer man faktiskt har anledning att misstänka. Frågan är bara – kan vi lita på våra makthavares förmåga att göra den bedömningen?

”Även nutidens demokratiska makthavare i Europa och USA – på bägge sidor av den politiska mitten – färgas av en inom statsapparaten nedärvd misstro mot privata hemligheter och förtroliga kommunikationskanaler bland vanligt folk”, påpekar Marklund. Den ständiga statliga misstänksamheten mot privat kommunikation gör sig påmind igen. Med sådana förutsättningar är massövervakningens historia knappast på väg att ta slut.