Det är en svensk medieklassiker, 60 år gammal. Lennart Hyland, legendarisk programvärd i radio, bad alla sin lyssnare gå och spola i toaletten. Över hela Sverige kunde man se hur förbrukningen i de kommunala vattenverken gick i topp. Ordet ”miljömedvetenhet” hade inte uppfunnits.

Det var i kollektivismens tidsålder. Nästan alla svenskar åt ärtsoppa på torsdagar. Det var vad som serverades på varje äldreboende och i varje skolmatsal.

Det svenska projektet under första delen av efterkrigstiden har av Patrik Engellau karaktäriserats med orden: wc, PV, tv. Till detta kan läggas: Algots, Ikea, Expressen, Aftonbladet. Det var en standardtillväxt i fasta format. Lika för alla.

Vår tid är individualismens. Den gamla Volvo PV gick att få i sju olika färger. Nu skräddarsys en ny Volvo för varje individ med olika färger, inredning, utrustningspaket. Det finns över tusen olika kombinationsmöjligheter.

Det är mot den bakgrunden man ska se omvälvningen av medierna. ”Det nya medielandskapet” är den vanligaste bilden av det som nu sker på medieområdet. Bilden är förförisk och missledande. Vi associerar till svenska landskap, böljande sädesfält, solen som lyser över gröna ängar. I själva verket liknar det nya medielandskapet en rapport från rymdsonden mot Jupiter. Gaser och svavelnedfall. Ständiga stormar.

Att försöka teckna en bild av detta landskap är som att rita en karta under pågående jordbävning. Det går fort. Men utvecklingen styrs inte av kollektiva beslut, utan av människors preferenser. Liksom med Volvobilen skräddarsyr konsumenterna sina egna medier.

niclas lundblad – en av cheferna på Google – varnar för de nostalgiska beskrivningarna. De nya medierna ger röst åt många fler, ger oss chans att söka ny kunskap, ger möjlighet till nya organisationsformer, också politiska.

Lindblad har rätt. Samtidigt är internetmedier i hög grad skygglappsmedier. När vi söker information på nätet och följer våra favoritsajter hamnar vi ofta i bekräftelse. Överraskningarna och slumpkunskapen uteblir. Det bidrar till att stänga de gemensamma rummen; vi får allt färre gemensamma referensramar och tenderar att leva i parallella verkligheter.

I en utredning från Södertörns högskola av Gunnar Nygren och Kajsa Althén för några månader sedan konstaterades att en tredjedel av alla lokalredaktioner stängts på tio år. Cirka 120 lokalredaktioner har försvunnit. Det innebär allt fler orter utan lokal bevakning, utan en närvarande journalist. Ingen finns som kan få tips om missbruk eller kommunala skandaler. Ofta försöker kommunerna fylla luckan efter lokaljournalistiken med tillrättalagd information.

Nu är i och för sig inte detta hela sanningen. Ta Västerbottens-Kuriren, som gjort sig av med samtliga elva lokalredaktioner. Dock har de ersatts av tre reportrar i Lycksele och några lokala stringrar i glesbygd. Dessutom har tidningen skapat ett bloggutrymme för varje småkommun där politiker och allmänhet diskuterar.

Forskaren Jesper Strömbäck har kallat medieutvecklingen för ”demokratins klimatfråga”. Vad han menar är att vi inte får se medieutvecklingen som ett branschproblem, utan att vi måste ha demokratins perspektiv i centrum. Demokratin förutsätter informerade väljare och att kunskaperna är hyggligt jämlika. Demokratin förutsätter också självständiga granskare. När medierna blir slutna rum försvinner mycket av dessa förutsättningar.

Förändringarna beror ju inte på att människor ägnar mindre tid åt mediekonsumtion. Tvärtom sitter vi mer och tittar på skärmar än vi någonsin gjort på tryckt text. Men mediekonsumenterna gör nya val. Och dessa val leder till att redaktionerna får allt mindre resurser.

Den som vill bevara de gamla medierna får ingen hjälp av dem som skulle läsa dem. Det är som att flytta en kyrkogård – man får ingen hjälp underifrån. Det hjälper inte att önska en annan medieutveckling. Nu har riksdagen tagit initiativ till att vidga presstödet så att gratisex räknas in i stödberättigad upplaga och så att digitala intäkter ska kunna läggas till i tidningarnas underlag. Mer presstöd till de traditionella medierna gör att de kan hålla sig kvar några år till på det sluttande planet, inget annat.

Kulturministern har aviserat en ny medieutredning. Det är helt rätt. Frågan är dock om den tillåts ta upp de för medierna helt centrala frågorna: att digitala medier har högre moms, att dagstidningar har en särskild reklamskatt.

Och än viktigare: Nya digitala medier distribueras ju med bredband – i kabel eller från G 4-sändare. Sveriges största mottagare av presstöd är företagen Mittmedia, som äger de flesta tidningar norr om Dalälven. Koncernen genomgår en drastisk förändring och ser de tryckta tidningarna främst som en plattform för övergång till digital produktion. Samtidigt verkar man också i glesbygd.

Mittmedia har genom enkäter bland läsare kunnat konstatera att Post- och Telestyrelsens, Telias och andras täckningskartor inte stämmer. Långt fler svenskar än statistiken uppger kan inte koppla upp sig till internet. Kanske är det helt enkelt så att operatörerna tagit en passare och dragit en cirkel runt varje mast – och inte tagit hänsyn till att det t ex finns ett fjäll i vägen. Att verkligen få bredband till alla är en central mediereform – som knappast kommer att ligga under den nya medieutredningen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

För de politiska partierna framtvingar det kommande extravalet sannolikt ett nytt kommunikationstänkande. De har långt mindre pengar till valkampanjen. Många partilador är tomma efter EU-valskampanj och ordinarie val.

Många betonar, helt riktigt, det ansvar public service har. Men här finns en paradox. Public service är den enda som kan komma in med journalistik där de traditionella medierna inte har råd att vara kvar. Samtidigt innebär fler lokala sajter för till exempel Sveriges Radio att konkurrenssituationen för lokalmedier kan bli ännu svårare. Främst radion är dock samtidigt den kanske viktigaste möjligheten för ”vanliga människor” att komma fram i ett brett medium.

Människor blir mer selektiva i sin medieanvändning. De konstruerar sina egna medier och många har blivit vad forskarna kallar ”nyhetsundvikare”. Det är inte troligt att offentliga åtgärder kommer att kunna förändra dessa mediekonsumenter – särskilt som antalet mediekanaler av olika slag hela tiden ökar.

Samhället har blivit herrelöst. Inte i den positiva meningen att vi slutat buga inför överheten eller att herremakten bytts mot folkmakt. Utan som en herrelös bil. Den går inte längre att styra. Sikten är dålig och ratten lyder inte. Vi vet dessutom inte vart vi är på väg. Bara att det går snabbt.

Olle Wästberg är statlig utredare av klyftor och demokrati. Han var tidigare chefredaktör i Expressen.