Det rörde sig om rapporten The Coming Storm (Center for European Analysis) av Östeuropaexperten och The Economist-redaktören Edward Lucas. På rikstidningarnas förstasidor rapporterades att Ryssland genomfört övningar som gick ut på att invadera Gotland.

Det borde inte ha förvånat någon. Gotlands strategiska betydelse är välkänd, ett scenario där Ryssland övar på hur ön kan invaderas och ockuperas är knappast otänkbart. Ändå innebar den amerikanska rapporten startskottet för en yrvaken diskussion om ett sådant hot – ackompanjerat av ett misstänkliggörande av författaren och frågor om utgivarens verkliga motiv.

Rapporten fick egentligen sitt genomslag i Sverige av fel skäl. Det var inte övningen mot Gotland som var huvudpoängen, utan dess illustration av försämringen av det säkerhetspolitiska läget för länderna kring Östersjön (som Lucas kallar ”Europas nya frontstater”).

Tidigt i höst fick regionen besök av en amerikansk delegation ledd av senatorn John McCain (R), ordförande i senatens försvarsutskott. McCain motiverar resan till Sverige och Norge med att Rysslands aggressiva beteende utgör ett växande nationellt säkerhetshot också mot USA. Att amerikanerna bekymras av utvecklingen i Östersjöområden avspeglas i flera konkreta åtgärder: ett tillskott i försvarsbudgeten på en miljard dollar har öronmärkts för att försäkra USA:s europeiska allierade, i huvudsak de utsatta länderna i nordöstra Europa; nyligen meddelade USA:s försvarsdepartement att stridsvagnar och artilleri placeras ut i flera Natoländer kring Östersjön. Nato har i sin tur ökat aktiviteten för att trygga medlemmarna längs alliansens nordöstra flank, bland annat genom fler övningar och en ny snabbinsatsstyrka.

Ändå växer oron bland länderna kring Östersjön. Flera av Sveriges grannländer möter utvecklingen genom kraftiga ökningar i sina försvarsbudgetar. Estland är ett av få länder som uppfyller Natos önskemål om att lägga 2 procent av BNP på försvaret, Lettland siktar på att nå dit senast 2018. Av alla europeiska länder står Polen för den största ökningen i försvarsutgifter, med 18 procents höjning av försvarsanslagen under enbart 2015.

Svenska beslutsfattare delar sina nordiska och baltiska kollegers analys av det säkerhetspolitiska läget. Men när orden ska omsättas i konkreta åtgärder sticker Sverige ut. Årets försvarspolitiska beslut innebär förvisso en liten ökning av försvarsanslagen, men det svenska försvaret förblir kraftigt underfinansierat. Regeringen betonar å ena sidan Natos betydelse för säkerheten kring Östersjön, å andra sidan vägrar den att ens utreda ett svenskt medlemskap.

Det brukade sägas att sådan svensk passivitet beror på en naiv känsla av orubblig trygghet. Nu verkar det dock som om också svenskarna har begripit att det döljer sig ett allvar bakom utvecklingen i regionen. Problemet tycks snarare vara en brist på förståelse för hur situationens dynamik i väsentlig mening kan komma att påverka oss.

Tvåhundra år av fred går inte obemärkt förbi. De svenska attityderna kommer inte att förändras i en handvändning. Medan svenskarna sakta vänjer sig vid att vara en del av världen lär det hotfulla säkerhetsläget fortsatt mötas av otillräckliga åtgärder och bristande beslutsamhet.