Nästa år har det gått det 500 år sedan munken Martin Luther (1483–1546) spikade upp sina 95 teser på kyrkporten i den lilla mellantyska staden Wittenberg och därmed utlöste ett jordskred, som splittrade den kristna kyrkan och som har polariserat Västerlandet fram till idag.

I Tyskland uppmärksammas jubileet redan i år, och Luthers historiska roll diskuteras i medier och nypublicerade böcker. Det finns en omfattande tysk-evangelisk Lutherlitteratur som speglar förändringarna i Lutherbilden under tidernas lopp. I protestantiska kretsar distanserar man sig idag från den av nationalister och nazister propagerade bilden av Luther som nationell hjälte och ifrågasätter också vissa drag hos reformatorn. Dit hör såväl hans antisemitism som det faktum att han verkligen trodde på djävulen och var fylld av fruktan för helvetet. Evangeliska teologer förklarar Luthers vidskeplighet med att han fortfarande var djupt rotad i den mörka medeltiden. Volker Leppin framhåller i sin bok Die fremde Reformation (Den främmande reformationen) att Luther grundade sin lära på den senmedeltida mystiken och att nutida människor därför står främmande inför mycket i hans tankesätt.

”Är konflikten mellan Luther och Rom fortfarande levande?”

För den som söker en lättläst och kortfattad introduktion till Luther och hans verk lämpar sig ett 28-sidigt seriehäfte (som även finns översatt till engelska), nyutkommet i år: Martin Luther. Ein Mönch verändert die Welt (Martin Luther. En munk förändrar världen). Här möter vi återigen den traditionella protestantiska bilden av Luther som den godhjärtade, fredligt sinnade munken som endast ville reformera men inte splittra kyrkan och som själv blev förskräckt av de konflikter han därmed utlöste. Teckningar med pratbubblor åskådliggör hans liv i den spänningsfyllda epoken under övergången från medeltid till nutid. Häftet visar hur Luther får besök av djävulen i sin kammare på slottet Wartburg och hur han kastar sitt bläckhorn mot den oinbjudna gästen för att fördriva ”den onde”. Bläckfläcken på väggen i slottet är idag en stor turistattraktion som vårdas ömt och regelbundet fräschas upp för att inte blekna bort.

Två nyutkomna böcker är skrivna av historiker och kastar ett nytt och annorlunda ljus över Luthers personlighet och historiska roll. Lyndal Roper, en i Australien uppvuxen kvinnlig historiker som har en professur i Oxford, ställer människan Luther i fokus och betraktar honom ur psykoanalytiskt perspektiv. I Martin Luther. Renegade and Prophet (M L. Avfälling och profet), som samtidigt har kommit ut i tysk översättning (Der Mensch Martin Luther. Die Biographie), analyserar hon Luthers barndom och framhåller hans konflikter med sin far, som ville att han skulle gifta sig rikt. I ren protest blev han istället munk, men då han avskydde kyrkans kroppsfientlighet fördömde han celibatet och gifte sig. Roper skildrar Luther som en auktoritär personlighet fylld av aggressioner och ser hans motiv till reformationen i ett fadershat som han riktade mot påven, den katolska kyrkans ”Papa”.

Bland de nyutkomna böckerna om Luther är det en som har väckt särskilt stort intresse, eftersom den belyser reformationen ur romerskt perspektiv: Luther, der Ketzer. Rom und die Reformation (Kättaren L. Rom och reformationen) av den tyske historikern Volker Reinhardt. Författaren, som nu har en professur i nutidshistoria i Fribourg i Schweiz, är specialist på italiensk renässans. Han har i Vatikanen studerat ett omfattande arkivmaterial om hur man i Rom under Luthertiden upplevde proteströrelsen på andra sidan Alperna. I sin bok hävdar han att det i kontroversen mellan Rom och Luther i grunden inte rörde sig om en teologisk utan om en politisk konflikt.

Då det romerska perspektivet är föga känt i Tyskland har Reinhardt ofta intervjuats i tyska medier. Problemet, säger han, är att det nästan alltid bara har varit protestanter som skrivit om reformationen, och dessa har skildrat konflikten med Rom ur sitt evangeliska perspektiv. De har framställt Luther som en moraliskt förebildlig, hederlig och rättrogen man som av religiös övertygelse motsatte sig den katolska överhöghetens girighet och maktmissbruk och krävde att kyrkan skulle återvända till sitt religiösa ursprung: Bibeln och evangelierna. I protestantiska kretsar hade man inte något som helst intresse för vad kyrkans män i Vatikanen tänkte om saken, utan avfärdade dem som förstockade och korrupta potentater som klamrade sig fast vid kyrkliga och politiska maktpositioner och skyddade sina perfida egenintressen.

Detta stereotypa tolkningsmönster dominerar än idag, konstaterar Reinhardt, trots att det innebär en förfalskning av ett ytterst komplext händelseförlopp. Om man vill förstå vad som skedde, måste man betrakta konflikten mellan Rom och Luther opartiskt. Då blir det uppenbart att reformationen var en politisk konflikt om nationell ära och inte, som den skildras i evangeliska kretsar, historien om en djupt religiös munk som ville att kyrkan skulle återvända till länge bortträngda trossanningar.

Reinhardt betonar att de teologiska differenserna bara var av intresse i snäva fackkretsar men var alltför abstrakta för att dåtida genomsnittstyskar, som i de flesta fall hade en ytterst bristfällig utbildning, skulle begripa vad det rörde sig om, och att få av Luthers anhängare torde ha läst och förstått hans skrifter. Vad man fattade var: Vi har blivit bedragna av påven. Han har lurat på oss en falsk lära och därför måste vi betala för att inte hamna i skärselden. Men Luther har nu återställt den rena läran som för oss till Gud. Han vågar protestera mot de högmodiga herrarna i Vatikanen, som bara utnyttjar oss tyskar och kräver att vi ska betala stora summor till Rom utan att ge oss någonting tillbaka.

Tyskarna hade mindervärdeskomplex gentemot Rom, men deras ilska över att inte bli tagna på allvar var helt berättigad, framhåller Reinhardt. De flesta av medlemmarna i kurian, kyrkans centrala ledning i Vatikanen, kom från Italiens rika och inflytelserika familjer. De var övertygade om att deras land var Europas kulturella medelpunkt och betraktade människorna på andra sidan Alperna som okultiverade barbarer. I dessa elitära kretsar var en enkel börd en skamfläck, och Luther föraktades inte bara för att han kom från en liten håla i Norden utan också för att han var son till en bergsman. Påvens sändebud i Tyskland karakteriserade honom nedlåtande som en primitiv, ociviliserad man. Det faktum att Luther efter sin prästvigning hade doktorerat i teologi och var professor i bibeltolkning i Wittenberg, förskaffade honom in,gen respekt i Rom. I kurians ögon var han en alkoholiserad, kolerisk och obildad tysk barbar som till råga på allt var fräck och inbilsk nog att ifrågasätta påvarnas välsignelserika ledning av kyrkan.

Reinhardt är övertygad om att splittringen av kyrkan hade kunnat undvikas om inte nationella fördomar och stereotyptänkande från första stund hade blockerat alla möjligheter att enas. Tyskland och Rom betraktade varandra som moraliskt förkastliga fiender och utgick ifrån att den andra sidan bara ville ont. Rom såg i Luther den okultiverade barbaren som ville förstöra kyrkan, och Luther såg i påven Antikrist personligen, helvetets förkroppsligande. Det fanns lärda män som ville reformera kyrkan utan hat-tirader och svartvitmålning – bland andra Luthers medhjälpare Philipp Melanchton – men alla försök att skapa en överenskommelse var fruktlösa. Även den tidens mest berömde humanist, Erasmus av Rotterdam, försökte medla, men inte heller han fick gehör. Polariseringen skred oupphörligt vidare.

Som Reinhardt påpekar var kravet på en reform av kyrkan inte något nytt. I många delar av Europa fanns det sedan länge ett tilltagande missnöje med kyrkans utveckling. Reformkretsar fordrade en pastoral kyrka som inte förde krig för att tillskansa sig nya territorier för påvens släktingar, utan som ägnade sig åt själavård och tog hand om människors problem. Luther gjorde sig till språkrör för dessa krav som motsvarade hans egen övertygelse.

Missnöjet med kyrkan i Rom var särskilt stort i Tyskland, och påvens diplomater på plats hade i åratal varnat för att tyskarna skulle bryta med den romerska kyrkan om någon satte eld på krutdurken. Reinhardt framhåller, att de ledande kyrkomännen i Vatikanen visserligen länge anat att en man som Luther någon gång skulle komma, men att de inte hade en aning om hur de då borde reagera på bästa vis. När den böhmiske reformatorn Jan Hus hundra år tidigare hade protesterat mot kyrkans förvärldsligande hade man helt sonika bränt honom på bål som kättare. Det skulle många i Vatikanen också gärna ha gjort med Luther, men nu var det nya tider. Kyrkan var inte längre allsmäktig som under medeltiden och kunde inte göra sig av med obekväma kritiker lika smidigt som tidigare.

Därför beslöt Vatikanen att ignorera Luther. Men när han i sina teser år 1517 hävdade att syndernas förlåtelse inte kan nås genom avlat och bikt utan endast genom ånger och bättring kände sig kyrkoledningen i Rom tvungen att reagera. För nu rörde det sig om pengar, mycket pengar. Kyrkan tjänade nämligen stora summor på att sälja så kallade avlatsbrev som lovade köparen syndernas förlåtelse.

Att avlatsbreven hade sådan framgång berodde på att människorna var mycket vidskepliga vid slutet av medeltiden, förklarar Reinhardt. Då kristendomen bygger på föreställningen om synd – människans arvsynd efter syndafallet i paradiset – hade många en djup skräck för domedagen. För att slippa leva i den existentiella rädslan för att efter döden inte komma till himlen utan fördömas till skärseld och helvete, var de tacksamma för att kunna köpa sig fria från synd. Då avlaten även kunde köpas för döda personer, offrade många sina sista slantar för att rädda sina avlidna anhöriga från skärselden.

Luthers teser, som var skrivna på latin, översattes till tyska och fick snabb spridning. Påve Leo X hotade att bannlysa honom om han inte återkallade sin lära och skickade en bannbulla. Den brände Luther demonstrativt upp utanför stadsporten i Wittenberg inför stor publik. Därpå bannlystes han i januari 1521.

Med sin protesthållning provocerade Luther också kejsar Karl V, som till varje pris ville bevara enheten i sitt stora tysk-romerska rike, ”där solen aldrig gick ner”, och som därför strävade efter att förhindra kyrkans splittring. Han beordrade Luther att komma till riksdagen i Worms i april 1521 och där förneka sina skrifter. Luther kom men vägrade ta tillbaka sin lära med de bevingade orden: ”Här står jag och kan inte annat.” Då förklarade kejsaren honom i akt.

Därmed blev Luther fredlös, vilket innebar att vem som helst kunde döda honom utan att riskera straff. Men den sachsiske kurfursten Fredrik III (”den vise”) ville skydda sin berömda landsman och lät fingera ett överfall för att i hemlighet kunna föra honom till borgen Wartburg i Thüringen. Där hölls Luther gömd i ett år och utnyttjade tiden genom att översätta Bibeln till tyska.

Luthers mod att utmana såväl påven som kejsaren hade övertygat många, och när han återvände till Wittenberg 1522 hade hans lära spritt sig. Då kyrkoledningen i Rom inte tog hans kritik på allvar och vägrade föra en saklig dialog drev Luther sina krav ännu längre och fordrade nu att klostren skulle upplösas och celibatet avskaffas. Därpå flydde tolv nunnor ur ett kloster och sökte skydd hos Luther. Han skaffade dem alla äkta män och gifte sig själv med en av dem: Katharina von Bora. Paret fick sex barn.

Luthers oräddhet inspirerade också de tyska bönderna att värja sig mot det förtryck de hade utsatts för under århundraden. Bondekriget, som bröt ut 1524, spred sig snabbt över stora delar av Tyskland. Luther blev förskräckt över det blodiga kaos kriget urartade i, och uppfordrade därför feodalherrarna att slå ner upproret. De dåligt beväpnade bönderna besegrades i ett extremt blodigt slag som kostade 5 000 av dem livet.

Även många furstar anslöt sig till Luther, delvis därför att de själva ville bestämma över kyrkan i sina furstendömen men också för att kunna dra sig ur kejsarens maktsfär. 1531 slöt de protestantiska furstarna ett förbund mot kejsaren (Schmalkaldiska förbundet). Då Karl V inte lyckades förmå dem att återvända till den katolska kyrkan beslöt han att återställa den gamla ordningen med vapenmakt. Kort efter Luthers död i februari 1546 gick han till angrepp. Men trots att den protestantiska hären besegrades, gav de evangeliska furstarna inte upp och kejsaren såg sig därför tvungen att ingå en kompromiss. Vid fredsslutet i Augsburg 1555 beslöts att furstarna själva skulle få bestämma religionen i sitt land enligt formeln: cujus regio, ejus religio (den som regerar, hans religion gäller). De invånare som hade en annan trosuppfattning än sin furste måste konvertera eller emigrera. Med religionsfreden i Augsburg inleddes en lång fredsperiod i Tyskland – fram till det 30-åriga krigets utbrott 1618. Även detta krig sägs vara en följd av religiösa motsättningar, men i grunden handlade också det om politik och makt. Med sin bok vill Reinhardt röja upp med de klichéer, som han anser fortfarande präglar bilden av reformationen. Som opartisk historiker vill han motverka idealiserandet på båda sidor av konflikten, och han tecknar ett mycket kritiskt porträtt av såväl Luther som av påve Leo X.

Luther, konstaterar han, var ingalunda den oraffinerade och godtrogna själ som han ville att världen skulle uppfatta. Då han var en mästare i konsten att skapa en myt kring sig själv, framställde han sig som en tafatt och klumpig munk som sitter i sin cell och inte kan förstå vilken storm hans idéer har utlöst. Den bilden stämmer ingalunda med verkligheten, betonar Reinhardt. Tvärtom var Luther ett mediegeni av stora mått. Han förstod att utnyttja sin tids tekniska möjligheter och kunde tack vare den nyuppfunna boktryckarkonsten genomdriva att allt han skrev – och han var otroligt produktiv – omedelbart trycktes och spreds. Han uppfann en mängd nya okvädingsord och öste hatkaskader över sina motståndare. Då han var en excellent retoriker, uttryckte han sig så enkelt att alla kunde förstå vad han ville säga, och han fascinerade massorna med sin känsloladdade polemik. Han hade en osviklig instinkt för vad det tyska folket tänkte och kände, och han framställde sig som språkrör för det av Rom bedragna, utnyttjade och manipulerade Tyskland. Genom att ta upp redan existerande fiendebilder och knyta an till djupt rotade fördomar och nationella stereotyper, satte han känslor i svall och förstärkte tyskarnas frustration och hat. Reinhardt gör själv ingen jämförelse med Hitler, men i den bild han tecknar av Luther är parallellerna slående.

Att svara med samma mynt varken ville eller kunde Luthers motståndare i Rom, framhåller Reinhardt. Det ville de inte eftersom de föraktade Luther och fann hans känsloladdade polemik primitiv. Men även om de hade velat appellera till folkets känslor hade de inte kunnat, eftersom de levde i ett elitärt elfenbenstorn och inte hade en aning om hur de skulle uttrycka sig så att enkla människor kunde förstå. Men de var förskräckta över Luthers framgångar och förargade över att han så skickligt förstod att utnyttja tidens medier, eftersom det alls inte passade ihop med deras bild av den efterblivne barbaren.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

I sitt porträtt av Luthers främste motståndare Leo X, som satt på påvetronen från 1513 till sin död i december 1521, konstaterar Reinhardt att denne inte stod Luther efter i konsten att skapa en myt kring sig själv som inte motsvarade verkligheten. Leo X, en teologiskt oskolad man från den inflytelserika familjen Medici i Florens, var ingalunda den kultiverade, joviale humanisten som bara ville det italienska folkets och hela människosläktets väl, utan en iskall maktpolitiker som i första hand främjade sin egen familjs intressen.

Förlaget framhåller i sin reklam att boken bygger på hemlighållna dokument och kommer med nya, sensationella uppgifter. Det har utlöst protester i de tyska kulturspalterna. Kritiker hävdar att det inte finns några hemligstämplade dokument om Luther, och att mycket av det material som Reinhardt lagt till grund för sin bok har publicerats för länge sedan – även de rapporter påvens sändebud i Tyskland sände till Rom. Det stämmer, genmäler Reinhardt, problemet är bara att dessa källor har ignorerats totalt av de protestantiska historieskrivarna. Och det, tillägger han, beror just på djupt rotade fördomar på båda sidor. Påvens sändebud i Tyskland var en renommerad vetenskapsman som talade 14 språk flytande men som vägrade lära sig tyska eftersom han hatade Tyskland och föraktade tyskarna. Och då föraktet var ömsesidigt, struntade tyska historiker och teologer i vad han skrivit, trots att hans texter översatts till tyska redan i början på 1800-talet.

Och idag? Är konflikten mellan Luther och Rom fortfarande levande? Och spelar det i så fall någon roll?

Ja, den är skrämmande aktuell såväl på det teologiska som på det politiska planet, framhåller Reinhardt: Visserligen bemödar sig både protestanter och katoliker idag om att tänka ekumeniskt, men även när de försöker tala gott om varandra lyser de gamla klichébilderna igenom – och påvedömet håller ju också fast vid sitt anspråk på att dominera kyrkan och fylla den moraliska kontrollfunktionen.

Inte heller den dåtida kulturkollisionen mellan ”de kultiverade italienarna” och ”de barbariska tyskarna” är alls övervunnen, betonar Reinhardt. ”Clash of Cultures” har han kallat epilogen till sin bok. Där konstaterar han att det gamla stereotyptänkandet än idag framträder tydligt i konfliktsituationer, som nu i den ekonomiska krisen i EU: Tyskarna klagar över att de måste betala stora summor till Rom och att de ansvarslösa italienarna lever högt på deras bekostnad. Och italienarna ser i tyskarna snåla och tråkiga moralapostlar, som saknar sinne för det sköna i livet. Även bilden av tyskarna som barbarer, som ända sedan Hitlerrikets sammanbrott latent präglat hållningen mot Tyskland i västvärlden, dyker genast upp när kriser uppstår.

Då Reinhardt skildrar händelserna ur dåtidens perspektiv och belyser konflikten mellan Luther och Rom medan den ännu pågick, skapar han förståelse för hur svårt det var för kyrkans män i Rom att veta hur de skulle reagera på den plötsliga utmaningen. Att de vägrade lyssna på Luther förklarar Reinhardt med att de som representanter för den katolska kyrkan var övertygade om att traditioner, som vuxit fram under århundraden, måste respekteras och därför inte kunde acceptera att Luther ville kasta så mycket över bord. Vatikanens förnäma herrar, som talade latin med varandra och sysslade med abstrakta texter på vårdat språk, var dessutom fyllda av förakt och avsky för Luthers känsloladdade hat-tirader på det i deras ögon primitiva folkspråket tyska.

Med sin bok vill Reinhardt, som han betonar i sin epilog, bidra till att lösa aktuella konflikter. De har i många fall djupa historiska rötter, betonar han, och då man måste förstå varandra för att kunna enas är det viktigt att kasta blicken bakåt och analysera de stora kontroverserna i det förgångna.

Reinhardts bok är faktaspäckad, men välskriven och spännande. Även om den inte avslöjar något sensationellt nytt är den viktig som motvikt mot den gängse protestantiska bilden av reformationen, där Rom ges all skuld. Reinhardt visar att såväl Luther som Leo X var extremt intoleranta narcissister, som inte kunde kommunicera utan bara polemisera och som därför båda bar ansvar för att konflikten eskalerade. Han undviker dock att tala om skuld. Det rörde sig, framhåller han, inte bara om en maktkamp mellan två länder med skilda intressen, utan också om en kollision mellan två olika kulturer med skilda mentaliteter. Kontrahenterna kunde därför inte förstå varandra, och däri ser Reinhardt en europeisk tragedi som kastar sin skugga över kontinenten än idag.