De flesta porträtt av Hjalmar­ Söderberg visar upp hans ­”triangle of sadness”. Zonen i pannan som signalerar själens, möjligen obotliga, ensamhet. Vem var han egentligen, författaren till klassiker som Doktor Glas och Den allvarsamma leken?

En känslokall skeptiker, hävdade Fredrik Böök. En författare med sanningslidelse och medkänsla, ansåg Sven Stolpe.

Och så har striden fortsatt. Ur dessa trätor har David Andersson hämtat ren energi till sin bok Hjalmar Söderberg och eftervärlden. Att tränga in i ett författarskap via andras åsikter och kritik kan möjligen tyckas garderat i överkant, men via spelet kring Söderberg kommer Andersson på ett elegant vis åt politik, generationsmotsättningar, personliga agg men också det där grumliga som brukar sammanfattas som ”tidsanda”. Han tillämpade ett liknande grepp i Poeten och sophelikoptern. Gunnar Ekelöf, folkhemmet och vetenskapen som gavs ut 2004. Den här gången är det mera konsekvent och stringent.

Hjalmar Söderberg kom, enligt egen utsago, från ett hem utan många böcker. Ändå var han inte ens 20 fyllda när han fick sitt första honorar från en kulturredaktion. Som recensent tycks han ha vinnlagt sig om ett värdigt möte mellan verk och bedömare och han var en av dem som utvecklade kritiken till en konstform i sig. Den svenska litterära världen var (precis som idag) liten. Författare skrev inte sällan om vänners alster, men på den tiden var vapnen blankare. Stor påverkan fick Svenska Dagbladets huvudkritiker Fredrik Böök vars hugg gjorde att Söderberg skrev in en ”docent Löök” i en av sina romaner. Det ledde till en lika spirituell som elak debatt, där både de verkliga och de fiktiva gestalterna angrep varandra.

Ett tema i boken är just denna Söderbergska lek med identiteter. Flera av hans romanfigurer har uppenbara drag av författaren själv. Idag skulle det möjligen ha klassats som autofiktion, men för dåtidens kritiker låg det närmare till hands att tolka det som brist på fantasi. Det är påståenden som ger David Andersson anledning att visa hur Söderberg kunde utvinna estetisk kraft just ur spänningen mellan verklighet och dikt. Men tillvägagångssättet kostade på. I tänkeboken Hjärtats oro från 1909 skrev Söderberg: ”Att skära sig själv i remsor och småbitar och av remsorna lappa ihop figurer […] Jag orkar inte längre med den komedin. Att leka med dockor: inte är det något göra för en man på fyrtio år.”

Särskilt senare tiders forskare har frestats att fläka upp verkligheten bakom remsorna. När det på 1960-talet avslöjades att det fanns en verklig förebild till Lydia i Den allvarsamma leken darrade det litterära Sverige. Med denna Maria von Platen hade Söderberg haft en kärleksrelation. Det hade också andra män i kulturen, visade det sig senare. Flera litteraturvetare fördjupade sig i turerna, men Andersson hanterar deras rön med svala händer. Han har dock inte kunnat avhålla sig från att citera Expressens Ivar Harrie som utnämnde von Platen till ”de svenska litteratörernas vandringspokal”.

När det gäller Söderbergs självmordsförsök väljer David Andersson att sätta in det i tiden och de politiska villkoren. Hjalmar Söderberg var (till skillnad från Fredrik Böök) en konsekvent och flammande antinazist. Han flyttade till Danmark redan 1917 och fick alltså leva sina sista år i ett land ockuperat av Nazityskland. Våren 1941 försökte han ta sitt liv utan att lyckas. Han avled på hösten samma år efter en stroke. I dödsrunan skrev vännen Bo Bergman: ”Han knäppte igen rocken om ett liv, som i själva verket rymde långt mera av tragik än det gav sig ut för.” Andersson redogör för en rad försök att knäppa upp diktarens innersta, men rocken har förblivit knäppt.

Flera författare har diktat vidare på Söderbergs verk. Just denna höst broderar Bengt Ohlsson och Åsa Nilsonne utifrån hans litterära figurer. Förhoppningsvis leder deras romaner till att ännu fler söker sig till Söderbergs egna verk. Gärna då med David Anderssons bok inom räckhåll.