För ungefär fem år sedan började vi universitetslärare märka att någonting inte stod rätt till med studenterna. De ganska enkla skrivövningar som vi börjat utbildningen med tidigare fungerade inte längre. Det hände att vi satt och klippte med ögonen och försökte förstå vad studenterna hade skrivit, och turerna till varandras rum när man bara måste få läsa upp någon tokighet – ett ömsint nöje som jag tror lättar alla lärares rättningsbörda ibland – blev allt tätare men också alltmer förtvivlade.

Vad vi såg var att allt fler studenter skrev allt sämre. Ibland så illa att det inte längre gick att förstå vad de menade. Vi rättade, som vanligt, men alltmer utmattat när hela sidor blev fyllda med korrektur. Ofta försvann innehållet i ...