Visserligen har fysikerna justerat detaljerna sedan dess – verkligheten skulle idag snarare sägas bestå av en dynamisk rumtid genomsyrad av fält – men den grundläggande hållningen är densamma. Objekt som elektroner, kvarkar och fotoner utgör existensens verkliga beståndsdelar, medan de sinnesintryck de ger upphov till – storheter som smak, värme, kyla och färg – bara är subjektiva mentala konstruktioner.

Det sökande efter objektiv kunskap om världen som kan sägas ha tagit sin början med de gamla grekerna, och som senare kom att vidareutvecklas av män som Galileo Galilei, Francis Bacon och René Descartes, har tveklöst fört oss dit vi befinner oss idag: Till en tekniskt avancerad civilisation med spektakulärt utvecklade förmågor att kontrollera och manipulera omvärlden. Men kanske har den också lett oss någon annanstans, nämligen till ett tillstånd av arrogans och destruktiv rovdrift på den icke-mänskliga naturen, liksom till en vetenskap som i många avseenden är på väg att gå i stå, bakbunden av en metafysik som felaktigt tillförts den utifrån.

Ungefär så kan man beskriva utgångspunkten för boken The Blind Spot, en vetenskapsfilosofisk kritik författad av en astrofysiker och två filosofer: Adam Frank, Marcelo Gleiser och Evan Thompson. Deras udd riktar sig inte mot vetenskapen som sådan, utan mot den implicita metafysik som ofta har beledsagat den under så lång tid att de två har börjat tas för samma sak: synen på naturen som summan av elementarpartiklars regelstyrda rörelse, övertygelsen om att verkligheten är möjlig att beskriva uttömmande med matematikens hjälp och idén om en absolut, objektiv kunskap vars giltighet är oberoende av kontext.

Inget av dessa är emellertid, menar författarna, antaganden som med nödvändighet följer ur den vetenskapliga praktiken eller de resultat den genererar. Snarare har konflikten mellan forskningen och denna förlegade världsuppfattning under de senaste decennierna kommit att bli allt tydligare. Inom områden som kosmologi, kvantmekanik och biologi står forskarna inför svårigheter som tycks i det närmaste omöjliga att ge en tillfredsställande lösning på utan att på samma gång ompröva tron på att vetandet helt kan frigöras från den vetande; att vetenskapen kan erbjuda en ”utsikt från ingenstans” för att låna filosofen Thomas Nagels berömda fras.

I centrum av konflikten befinner sig distinktionen mellan inifrån och utifrån, subjektivt och objektivt, och det mest emblematiska exemplet utgörs förstås av vetenskapens handfallenhet inför det som brukar kallas ”medvetandets svåra problem” – en konsekvens av det frukt­lösa i att applicera en metod vars angreppssätt är det objektiva utifrånperspektivets, på ett fenomen som enbart kan upplevas subjektivt och i första person. Flera populärvetenskapliga böcker har gripit efter samma tanke under de senaste åren: vetenskapsjournalisten Amanda Gefters lysande Intrång i Einsteins trädgård, men också fysikern Sabine­ Hossenfelders Lost in Math och Om tidens uppkomst, skriven av Stephen Hawkings nära kollega Thomas Hertog, för att nämna några av de mer läsvärda. Ingen av dem har emellertid på ett så konsekvent och ingående sätt beskrivit den världsbild som under sekler har beledsagat den vetenskapliga praktiken, och hur den tar sig uttryck inom en mängd olika fält. Vetenskapens blinda fläck – den som möjliggör allt seende men som själv inte är synlig för oss – är, skriver författarna, den mänskliga erfarenheten.

Hur yttrar sig då detta synbortfall i vetenskapens blick på världen? Ett exempel är det som författartrion, i filosofen Edmund Husserls efterföljd, kal­lar för tudelningen av naturen, ”the bifurcation of nature”: den uppdelning i å ena sidan verkliga fysikaliska storheter och å andra sidan mänskliga sinnesupplevelser som finner ett ovanligt utrerat uttryck i det citat som inledde denna text. Ett annat är tendensen att tillmäta de idea­liserade matematiska modeller som till exempel fysiken använder sig av en högre grad av verklighet än den konkreta upplevda verklighet som utgör deras utgångspunkt.

Konceptionen av begreppet temperatur fungerar som en illustration: Den kroppsliga upplevelsen av kallt och varmt var en förutsättning för att börja utforska hur till exempel gaser beter sig under olika omständigheter, alla ursprungligen mätta med den mänskliga kroppens måttstock. Efter att man funnit på sätt att ordna värme och kyla på en numerisk skala blev det också möjligt att studera temperaturfenomenet närmare, och termodynamik och statistisk fysik växte fram. Idag förstår vi temperatur – i princip ett statistiskt medelvärde av molekylers rörelseenergi – som en objektiv storhet, medan upplevelsen av värme, precis som Demokritos förkunnade, är en ”konvention”.

Minnet av erfarenhetens centrala plats också i konstruktionen av alla de abstraktioner som skulle följa är utraderat och, menar författarna, abstraktionerna ges företräde framför den konkreta kroppsliga verklighet utan vilken de alla vore meningslösa.

Frank, Gleiser och Thompson spårar en besläktad dynamik inte bara inom andra delar av fysiken och kosmologin – där också ett mindre kritiskt öga kan tycka sig iaktta en envis tilltro till eleganta matematiska modeller, även när dessa saknar stöd i observation – utan också inom biovetenskaperna, där författarna konstaterar att varje definition av liv outtalat men icke desto mindre tungt lutar sig mot upplevelsen av att vara en levande varelse.

På liknande sätt tydliggörs hur fysikens operationella definition av tid – ”det som klockor mäter”, som Einstein en gång avfärdade varje filosofisk utläggning av fenomenet – i grunden vore meningslös utan den levda tid som filosofen Henri­ Bergson – uppenbarligen inte avskräckt av Einsteins avspisning – gav benämningen ”duration”. Här får läsaren, tveklöst från den fenomenologiska läktaren, ingående följa den beryktade debatt som utspelade sig just mellan dessa två herrar för nästan exakt ett sekel sedan, och i vilken Einstein allmänt anses ha tagit hem segern.

Den metafysiskt drivna viljan att, i en närmast religiös jakt på det rena objektiva vetandet, eliminera varje mänsklig erfarenhet från vetenskapen framstår i Frank, Gleiser och Thompsons redogörelse som märkvärdigt livskraftig. Detta trots att mer än 100 år hunnit passera sedan kvantpionjären Werner Heisenberg konstaterade att den moderna fysiken introducerade ett radikalt observatörsberoende, så att en vetenskaplig mätning inte längre kunde betraktas som en neutral avläsning av en föreliggande verklighet, utan snarare som en handling som bidrar till att skapa verkligheten. Detta, menade Heisenberg, ledde till en situation där vetenskapen tvingades ge upp sin strävan efter att finna sanningen om en underliggande verklighet: i sin jakt på en objektiv verklighet upptäcker vetenskapsmannen plötsligt att det enda han möter är sig själv. Den strävan efter en objektiv sanning som lett till vetenskapens nedvärdering av såväl sinneserfarenheter som intuition visar sig i viss mening fåfäng: Slutligen är det ändå oss själva som vi står inför.

Icke desto mindre tycks den blinda fläckens metafysik fortsatt prägla såväl tolkningarna av den kvantmekanik som Heisenberg bidrog till att formulera och synen på dna som en abstrakt kod oberoen­de av och mer fundamental än sina levande yttringar, som uppfattningen om de omdiskuterade självlärande AI-­systemens oberoende av människan trots att hela deras funktionssätt är baserat på statistisk analys av mänskligt genererat material.

Vetenskapen i sin nuvarande skepnad har, med andra ord, excellerat i att abstrahera från konkreta företeelser, men också förlorat insikten om att det konkreta är grunden för all abstraktion. I detta avseende har filosofin, som matematikern Alfred North Whitehead uttryckt det, missförstått vad det är den har att förklara: ”Det är ett komplett misstag att fråga sig hur ett enskilt konkret sakförhållande kan uppkomma utifrån det universella. Svaret är: ’på intet sätt’.” Det är, slår Whitehead fast, abstraktionen som kräver en förklaring, inte konkretionen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Och möjligen skulle denna insikt kunna utgöra en nyckel för att frigöra ett framtida kunskapssökande från en låsning i den blinda fläckens tankemönster — och vem vet, kanske rentav göra det möjligt för vetenskapen att dyrka upp det medvetandets ”svåra problem” som under tiden fortsätter att gäcka forskarna genom att obönhörligt föra in den subjektiva upplevelsen i den vetenskapliga domän från vilken den så länge varit bannlyst.

Om inte annat kan den kanske ge upphov till en vetenskap som lämnar människan litet mindre övergiven i sina försök att tolka verkligheten, för när den kroppsliga upplevelsen inte längre förstås som en källa till verklig, tillförlitlig kunskap om världen – vad är den då? Och om den vetenskapliga sanningen om verkligheten inte har någon som helst bäring på hur världen ter sig för min blick, vilken sorts sanning ska då hjälpa mig att tolka det jag faktiskt ser?

Det är möjligt att den mänskliga erfarenheten, även om den ges något av det erkännande som författarna till The Blind Spot efterfrågar, aldrig på något direkt sätt kommer att kunna anses utgöra en källa till vetenskaplig kunskap. Men det förändrar inte det faktum att den sist och slutligen är allt vi har.

BOK:

THE BLIND SPOT: WHY SCIENCE CANNOT IGNORE HUMAN EXPERIENCE

ADAM FRANK, MARCELO GLEISER OCH EVAN THOMPSON (Oxford University Press 2023)