Genom citationstecken och parenteser uttrycks ständiga förbehåll och en misstro vad gäller språkets möjligheter att uppfylla sin mest grundläggande uppgift: att kommunicera. Redan i genombrottsromanen Målvaktens skräck vid straffspark (1970) blir denna misstro så stark att berättaren vid ett tillfälle övergår till att berätta med hjälp av bilder. Förutsättningen för att något överhuvudtaget ska kunna berättas hos Handke är en ständig, närmast manisk medvetenhet om de medel med vilka det görs. Berättarna är allergiska mot allt aningslöst bruk av invanda fraser och färdiga formuleringar. Det går att göra såväl existentiella som politiska tolkningar av detta tillstånd: ingen kan vara säker på i vilka andra sammanhang samma språk har använts eller med vad det har besmutsats.

En konsekvens av denna alienation i relation till språket är att även de konventionella genrerna bryts upp. Det är bara få alster i Handkes osannolika produktion som kvalificerar sig som regelrätta romaner. Bland dem som gör det är flera egentligen snarast att betrakta som ”texter” – språkligt flödande meditationer, till synes utan mål eller mening (romanen Långsam hemkomst från 1981 utgör ett slags kulmen på denna utveckling med sin av allt att döma godtyckliga berättarstruktur). Från mitten av 1980-talet och framåt har Handkes verk sedan antagit en allt friare form. I början av 1990-talet publicerade han i rask följd tre böcker som tillsammans brukar kallas DiedreiVersuche (De tre försöken). På svenska fick dessa de aningen missvisande titlarna Tankar om tröttheten, Tankar om jukeboxen respektive Tankar om den lyckade dagen. Ordet ”försök” ska här förstås i sin litterära betydelse, det vill säga: som essä. I dessa böcker hittade författaren en ny form, fri från krav på framåtskridande berättande och symbolmättat innehåll. Språket fick fria tyglar. Prövande och lugnt lät han sin tanke slingra sig fram kring varje boks tema likt Seinens mjuka meanderrörelser (som fyller honom med en så stark lyckokänsla i Tankar om den lyckade dagen). Detta passade hans intellekt perfekt.

I och med förra årets Versuchüber den stillen Ort återvände Handke till essäformen. Det är fråga om ett slags självbiografisk kärleksförklaring till toaletten, vars funktion som plats för ensamhet och introspektion belyses från de mest oväntade vinklar. Bara den som rör sig från vardagstillvarons stumhet till dessa avsides liggande platser gör det möjligt för språket att faktiskt uppenbara sig igen. Med den i höst utkomna Versuchüber den Pilznarren bygger författaren vidare på essäprojektet. I linje med föregångarnas oväntade teman handlar denna bok om något så prosaiskt som svamp. Titeln skulle på svenska, i enlighet med de tidigare översättningarna, förmodligen bli ungefär ”Tankar om svampfantasten”. Men om titeln fogar sig i ledet, märks genast att den fria essäformen här har fått härbärgera en mer klassiskt berättande struktur.

I centrum står inte berättarjaget, utan en försvunnen barndomsvän. Denne har drag som liknar berättaren (och som även i hög grad påminner om Peter Handke själv): uppvuxen i en småstad, svampentusiast, juridikstudier. Barndomsvännen har dock, till skillnad från berättaren (och Handke själv), avlagt examen i ämnet och arbetar som försvarsadvokat för slaver som står anklagade av en krigsförbrytartribunal. Här märks en tydlig självbiografisk blinkning: Handke tog, som bekant, på 1990-talet ställning för Slobodan Miloševic och serberna. Berättaren ger sig dessutom snart till känna som författaren till Handkes roman Mitt år i Ingenmansbukten (1991), i vilken han hävdar att barndomsvännen också förekommer. Klart står att ett självbiografiskt spel pågår i texten. Men man ska nog inte dra alltför stora växlar på detta, Handke själv håller sig alltid på armslängds avstånd, och där han framträder är det alltid med en ironisk sidoblick på sig själv. Svampfantastens liv kommer från och med den nästan religiöst upplevda upptäckten av en karl-johansvamp att alltmer kretsa kring just svamp, ”det evigt gula”. När berättaren anklagar honom för att överdriva denna upplevelse, svarar vännen med att påpeka att berättaren gjort precis detsamma i sin (Handkes) bok DieWiederholung (1986), där han vid åsynen av ett fikonlöv i minst lika lyriska ordalag besjunger upplevelsen av ”det första fikonträdet”. Att den åldrande Handke är skämtsam råder det inga tvivel om.

Svampen blir för barndomsvännen successivt till ett slags ideologi: ”… så länge dessa de sista världsväxterna motstår odlingen, ’så länge kommer mitt och vårt svampsamlande att vara del i detta motstånd och motståndets äventyr!’ ”, anförtror han berättaren. Att plocka svamp innebär för honom att röra sig längs ”den sista gränsen”, det står för vildhet och oinskränkt frihet. Men det som till en början utgör en lidelsefull flykt från tid och rum börjar snart övergå i besatthet. Gradvis fjärmar sig barndomsvännen från sitt borgerliga liv, han blir alltmer likgiltig inför sina rättsliga uppdrag och tankarna börjar i stället kretsa kring en bok om svampplockning. Hans fru och barn lämnar honom och till sist försvinner han helt sonika. När han flera år senare plötsligt dyker upp utanför berättarens hus i en förort till Paris (där även Handke bor) är han bara marginellt förändrad: ”Han berättade, till slut med mig som enda åhörare, hela dagen och kvällen lång om ett svampställe som om det rörde sig om en stor sak, och yttrade inte ett ord om de dagliga katastroferna, de anhopande, världshistorien; han ville inte sluta med sitt frambesvärjande och sitt oväsen.” Svampplockning som flykt från världen, således.

Men här mot slutet händer så något. Berättaren erkänner att hans historia hittills stilistiskt har hållit sig till ”den homeriska källan”. Men för det efterföljande, förklarar han, är så inte längre fallet. Tillsammans tillbringar de två vännerna dagarna i huset på den nordfranska slätten. Berättaren skriver på boken om vännen. Vännen ägnar sig åt att skörda jordens frukter. På hans födelsedag bestämmer de sig för att gå och äta på ett värdshus. De bryter upp före gryningen och går hela dagen, ”stapplande” som två medeltida riddare. Stilen övergår under vandringen i en pastisch på de traditionella folksagornas. ”Till sist” når de värdshuset L’Auberge du Saint Graal, ”Den heliga graalens härbärge”, där de ”lyckliga och nöjda” dinerar på kungligt vis tillsammans med vännens fru och en oidentifierad fjärde person. ”Men är det inte väl mycket saga?” frågar sig berättaren å läsarens vägnar. Nej, ty det sagolika är det ”allverkligaste, det nödvändiga”. Sagoelementet är naturens femte element, ”tillsatselementet”, och det fyller sin funktion då det motarbetar det ”dagliga giftiga pladdret”.

Så det är detta som det hela har handlat om? Ja. Svampsorter och mycelologiska utflykter i all ära – bokens egentliga tema är berättelsen, sagan. Tillsammans bildar dessa enheter – skogspromenaden, svampen, sagan – en treenighet som värnar jagets rätt att glömma: tiden, världen, sig själv. Med sagans språk gör Handke sitt ”försök” till ett slags essäistisk performance, i vilken han iscensätter textens ämne. Visst finns här också mer renodlat essäistiska inslag (bland annat en flyktig men underhållande genomgång av svampens roll i den västerländska litteraturen), men helheten är en berättelse om berättandet. Att den äldre Peter Handke inte hyser samma betänkligheter inför språkets möjligheter som det yngre författarjaget, står sedan länge klart. Lika klart står dock att en viss ironisk distans mellan sägandet och det sagda aldrig tycks kunna överbryggas. Ett visst mått av skepsis inför språket tycks förbli konstant, men den fungerar numera som en integrerad del av författarens världsbild. Emellanåt framstår språket hos Handke som något som man likt ett par handskar kan råka slarva bort. Vid sådana tillfällen har man bara att skriva en bok eller gå och plocka svamp (eller på toaletten) för att hitta det igen. Ensamhet, kontemplation, uppenbarelse och språklig innovation tycks vara beständiga grundelement i hans författarskap. Några patetiska försök att hänga med sin tid och dess ”giftiga pladder” kan man inte anklaga honom för. I den tyskspråkiga världen, där han har uppnått status av grand old man, tas den ibland ostentativt otidsenlige, sene Handke emot med en blandning av underdånighet och ömsint överseende. Men med åren märks också ett alltmer uppskattat stråk av humor i verken – det är Versuchüber den Pilznarren ett läsvärt om än lite ostyrigt exempel på. Resultatet är en uppsluppen betraktelse över berättandets väsen i allmänhet och sagans funktion i synnerhet. Och i viss mån även svamp.