Om man inte heter Yahya Hassan förstås och skriver dansk poesi om en utarmad och våldsam uppväxt och kallar sin religion för skit. Från ett förortsperspektiv, med rötter i ett annat land än ”majoritetskulturen”, och med ett kritiskt finger pekande mot en annan religion än kristendomen, är det av mottagandet att döma inte självklart att inkluderas i det ”vi” som har rätt att göra upp med sin barndom. Inte heller är det självklart att med den bakgrunden inlemmas i det ”vi” som skriver poesi. Hassan med sin bakgrund kan helt enkelt inte vara en otvivelaktig representant för ”oss”.

Det svenska mottagandet har varit fokuserat just på Yahya Hassans identitet – och därmed åskådliggjort den låsta svenska identitetspolititiska debatten, där representationstanken i själva verket ...