Ärendet tycks fylla oss med misstro. Det är som att höra någon berätta om sin alltigenom lyckade semester. Vi vet ju att den fullständiga lyckan inte finns, lika lite som den fullständiga olyckan, åtminstone intresserar det oss inte. Vi söker oss till konsten för att möta det som är motstridigt och förvirrande, eller ”strimmigt”, som psykologerna säger.

Salman Rushdies senaste bok Kniv åskådliggör svårigheterna på ett sätt som gör lite ont, eftersom hans syfte är så uppriktigt och sympatiskt, ja, hela han verkar vara en hyvens kille, smart och självironisk. Även i de mörkaste stunderna ligger den aldrig långt borta, den där krassa, ”brittiska” kvickheten som vi känner igen från Richard Curtis fil...