År 1970 befinner sig svensk film enligt SvD i ”en allvarlig kris och filmarna är djupt oroade inför framtiden”. ”Det går en kalkon genom den svenska filmvärlden”, menar en ledare i samma tidning 1989 och krisen är ”värre än någonsin”.

I februari 1992 hävdar en debattartikel att en fördubbling av det statliga stödet möjligen kan ”rädda en svensk film i kris”. År 2004 hade ”botten gått ur” svensk film. Den ”är slut nu”, enligt Aftonbladets sagesmän. Året därpå kunde Expressens läsare svalka sig med att detta med att filmen befann sig i kris inte var något nytt, utan ”det brukar den vara”.

År 2010 utbröt en infekterad debatt, där en krönikör i Aftonbladet blev kritiserad för att slentrianmässigt sjunga den svenska filmens kris. I samma tidning kunde man några månader senare trösta sig med att ”mycket är visserligen dåligt, men tro mig, det gäller hela repertoaren inklusive de utländska filmerna”.

År 2015 var det digitaliseringen som drivit in svensk film i kris. Enklare och billigare distribution skapade ytterligare elände. Är det inte för dyrt – så är det för billigt. Fyra år senare spådde DN att svensk film skulle slå bottenrekord. ”Svensk film befinner sig ju i en kris”, påminde man – möjligen något överflödigt ­– läsarna.

Den 29 januari i år kunde Filminstitutets vd meddela Göteborgs-Postens läsare att svensk film nu befann sig i ”en kreativ kris”. I sin tur skapad av ”den ekonomiska krisen”. Bara tre svenska filmer kommer att ha premiär på biograferna i vår. Ett besked som en del tog med viss lättnad.

Redan 2001 skrev en avgående barnfilmskonsulent en lätt rasande avskedsartikel i Aftonbladet om sin arbetsgivare Filminstitutet. Ingressen utlovade en genomgång av ”myglet”, ”dubbelrollerna” och ”fegheten”. För att understryka eländet poserade filmkonsulenten på det sätt som filmkonsulenter brukar posera: ståendes på ett blåsigt och vinterlerigt Gärdet med flaxande hår framför det parkeringshus i vilket Filminstitutet valt att förlägga det filmindustriella komplexets sviktande hjärta. Att vara filmkonsulent får det allra innersta av den administrativa byråkratin i en mellanstor norrländsk inlandskommun att framstå som en dekadent nattklubb på Rivieran.

Lite uppiggande i allt elände var dock samme konsulents uppgörelse med stereotypt listiga danskar som blåste svensk film på pengar. ”Arrogansen är stor: man kallar svenska kronor för ’Sverige-pesetas’ och startar bulvanbolag i Sverige för att komma åt pengarna – men alla beslut om skådespelare, regissör och så vidare fattas i Danmark.”

För den som vill närma sig en filmkonsulent finns här en uppenbar filmidé. Men jag gissar att någon kreativ dansk redan har snott den. ”Branschen är i många stycken – vilket nyligen konstaterades på SFI:s [Svenska Filminstitutet] seminarium om kvinnor och film – en tämligen konservativ herrklubb.”

Stämmer det? Jag har varit på fler konservativa herrklubbar än på seminarier om kvinnor och film. Men de förra plågas sällan av kris och eller något överdrivet lidande. Min bild är att filmbranschen i många stycken är just ett av SFI arrangerat seminarium om kvinnor och film. Med all den sprudlande kreativitet och ­livsglädje som får antas prägla ett sådant.

Uppträdet vid invigningen av Göteborgs filmfestival i januari – då Parisa Liljestrand fick sina fiskar varma – har dragit igång en fantastiskt förutsägbar debatt. Om krisen enar ”Filmsverige” är det inget mot vad en moderat kulturminister kan åstadkomma. Det har inte sparats på indignationen. Den som inte ser storheten i svensk films nutid och framtid har framförallt fått sin bottenlösa brist på bildning förklarad för sig.

Populärt

Beowulf är ett diktverk – inte en historiebok

Det medeltida eposet Beowulf bjuder på magnifik ordkonst och underhållning. Men knappast någon information om Sveriges historia.

Lars Lönnroth Kultur 2025 2

Men det finns undantag. I en artikel i Fokus är regissören och biografentreprenören Axel Öhman något på spåren: ”Mitt intryck är att många inom den svenska filmbranschen idag ser på film som ett folkbildningsverktyg snarare än som konst eller underhållning. […] Filminstitutet har i åratal styrt branschen mot filmskapande som ska värna om jämlikhet, inkludering, rättvisa och demokrati. Film som ofta inte är särskilt underhållande och som ofta saknar konstnärlig verkshöjd.”

Konstformen har genom filmpolitiken och filmbyråkratin förlorat sitt egenvärde och blivit instrumentell. Konsulenterna som delar ut stöd har instruerats att se filmen som ett verktyg för att uppfostra medborgarna. Och uppfostran är som bekant inte bara tråkigt, det är också något ämnat barn. Alla har blivit barnfilmskonsulenter.

Svensk film är i kris. Den är djupare än någonsin. I en orolig värld är det trösterikt med tillvarons få konstanter.