S:t Barthélemy var en svensk besittning 1784–1878. Ofta passerar historien som en fotnot, ett lustigt karibiskt äventyr utan större betydelse. Sant är att kolonin blev en missräkning för den svenska staten. Sverige ville delta i den europeiska expansionismen och använda ön som en ekonomisk språngbräda. Men förutsättningar för en blomstrande plantageekonomi saknades – S:t Barthélemy visade sig ha bergig terräng, dåliga jordar och återkommande torka. Huvudstaden Gustavia blev istället en myllrande frihamn, tidvis ett fäste för både slavhandel och sjöröveri samt en avstjälpningsplats för oönskade element, ett ställe för ”rikets alla hethuvuden”, som Gustav III uttryckte det. Den snabbt växande staden byggdes huvudsakligen med slavar som arbetskraft.

”Svenska staten kompenserade slavägarna ekonomiskt genom att köpa in återstående slavar för att därefter frige dem.”

I omkring tio år har Thomasson tröskat genom ett unikt och förut nästan outnyttjat material, det svenska myndighetsarkivet ”Fonds suédois de Saint-Barthélemy”. Det förvaras i Aix-en-Provence och består av cirka 300 000 delvis maskstungna och vattenskadade sidor.

Idet svårgenomträngliga arkivet finns en serie rättegångsprotokoll som är bokens centrala källa. Thomasson lyfter fram enskilda levnadsöden ur domstolshandlingarna, samtidigt som han tecknar en bild av rättsväsendets utveckling i den svenska kolonin. Rättsprotokollen kompletteras bland annat med samtida reseskildringar.

Sverige saknade erfarenhet av att styra kolonier och hämtade stöd från olika förlagor, främst franska koloniallagar. Befolkningen delades upp efter hudfärg i tre samhällsklasser: vita, fria svarta och förslavade svarta.

Öns vita invånare utnyttjade svarta som slavar, framför allt i hushållet. För att hålla liv i systemet applicerades de stränga koloniallagarna på den svarta befolkningen, medan svensk lag gällde de vita. Slavar kunde bestraffas med piskrapp, brännmärkning och andra former av tortyr. På kvällar och nätter rådde utegångsförbud för dem. De fick inte heller vistas i grupp, eftersom myndigheterna ständigt fruktade slavuppror.

Protokollen dokumenterar en brutal tillvaro. Den 14-åriga slavflickan Marie Catherine skyndade en kväll i november 1805 till domarens hem under ”klagorop och tårar”. Hon sökte skydd från sina plågoandar, makarna Castagnet. Flickan visade upp sin sönderslagna kropp och fick stanna över natten. Vid undersökningen framkom att kapten Castagnet hade pryglat henne med omkring hundra piskrapp och sedan gnidit salt och peppar i såren för att öka smärtan.

Slavägare fick enligt lagen bestraffa sina slavar med maximalt 29 piskrapp. För hårdare straff krävdes att de överlämnade slaven till myndigheterna. Domstolen kritiserade makarna Castagnet för deras övervåld och beslöt att Marie Catherine skulle säljas till en annan ägare. Men denna typ av dom var knappast avskräckande för slavägarna, konstaterar Thomasson, ty de fick behålla pengarna från försäljningen och led ingen nämnvärd skada.

Thomasson ger en rad exempel på gripande öden. Vi får möta frisören Jean-Pierre som piskades när han försvarade sig mot en vit man, den 11-årige skeppsgossen Richard som torterades ombord på slavskeppet Stockholm och flickan Daly som hoppades bli fri genom att använda magiska dekokter mot sin husbonde, tullförvaltaren Anders Furuträd.

Samtidigt lyckades de fria svarta stärka sina rättigheter undan för undan. I en viktig del av boken beskrivs deras medborgerliga kamp som kulminerade i att de 1833 blev likställda med kolonins vita invånare i lagens mening.

Bokens styrka är de levande vittnesmålen ur rättsprotokollen som tillsammans blir pusselbitar i en rätts- och social­historisk utveckling. Till förtjänsterna hör också Thomassons många nyanserade resonemang där han bland annat diskuterar den slagsida källorna kan ge. Tyvärr saknas ett sammanfattande, kronologiskt kapitel om S:t Barthélemys historia för att binda samman fallstudierna.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Mot slutet visar Thomasson hur den illegala slavhandeln länge fortlevde genom S:t Barthélemy, trots att Sverige undertecknat flera internationella traktater mot slavhandel. Det gjordes också försök att dölja handeln, som upphörde först efter påtryckningar från stormakterna Frankrike och Storbritannien.

Sverige dröjde också med att avskaffa slaveriet i kolonin – det skedde först efter att den allmänna opinionen mot slaveriet hade tilltagit i styrka. Svenska staten kompenserade slavägarna ekonomiskt genom att köpa in återstående slavar för att därefter frige dem. Den sista slaven på S:t Barthélemy frigavs den 9 oktober 1847.

Sverige var inte en ledande slavnation, men Fredrik Thomassons skarpsynta granskning i Svarta S:t Barthélemy understryker att Sverige inte heller gick i bräschen mot slaveriet.