Svenskarnas oväntade ursprung
I dessa migrationstider med dess försök att precisera vad som är svenskt, och då ingen politiker kan öppna munnen utan att säga ”svenska värderingar”, gjorde jag nyligen en överraskande upptäckt: svenskarna härstammar från Sidenvägsknutpunkten Kashgar i provinsen Xinjiang i västligaste Kina. Förr brukade Xinjiang kallas Östturkestan och dess befolkning för östturkar. Vi svenskar är alltså i själva verket ett slags turkar.
Trots att jag besökt Kashgar upprepade gånger under de senaste 10–15 åren har detta varit mig förborgat ända till helt nyligen då jag snubblade över det sensationella avslöjandet i Gunnar Jarrings bok Åter till Kashgar (1979).
Jarring (1907–2002) var diplomat och språkvetare. Mest uppmärksammad blev han som FN-medlare i Palestinakonflikten efter sexdagarskriget. Under den tiden var han också Sveriges ambassadör i Sovjetunionen. Jarrings vetenskapliga specialitet var turkiska språk. Det var han som gjorde transkriberingen av geografiska namn på upptäckaren Sven Hedins kartor över Xinjiang.
Enligt ett par källor var det Marco Polo som först förmedlade budskapet om svenskarnas östturkiska ursprung, men den uppgiften baserar sig på slarvig läsning av den franske orientalisten och resenären Francois Pétis de la Croixs bok om Djingis khan från 1722. Läser man Pétis de la Croix lite noggrannare finner man den verkliga källan i en fotnot. Den hette Johan Gabriel Sparwenfeldt (1655–1727), en på sin tid mycket respekterad svensk resenär, lärdomsgigant och språkgeni. Han skrev och talade 14 språk.
Det var stormaktstid och storhetstid för göticismen, den patriotiska svenska rörelse som hade universalgeniet Olof Rudbeck den äldre som främste företrädare. I denna götiska anda författade Rudbeck verket Atlantica där Sverige förhärligades som det sjunkna Atlantis och ett urhem för all världens större folkslag. Sparwenfeldts teorier om svenskarnas ursprung i Östturkestan var, om än inte lika grandiosa som Rudbecks tankar om Atlantis, i alla fall lika djärva.
År 1691 befann sig Sparwenfeldt i Paris. Där träffade han just Francois Pétis de la Croix, som fick ta del av Sparwenfeldts åsikt om svenskarnas ursprung i Kashgar. Som källor till denna även då rätt uppseendeväckande teori angav Sparwenfeldt gamla svenska annaler. Berättelsen stannade i fransosens minne och återgavs 31 år senare i den nämnda boken om Mongoliets store imperiebyggare.
Sparwenfeldt var inte var ensam om sin uppfattning då det begav sig. Han har, enligt Jarring, i sina egna skrifter redogjort för en del av de slutledningar som gjorde att han ansåg sig kunna peka ut just Kashgar som svenskarnas stamort på jorden. Till exempel ska det i det inre av Asien ha funnits en folkstam som hette ”geter”, vilket med en enkel vokalförskjutning blivit folkslagsbeteckningen ”göter”, ”goter” eller ”gutar”, alltså svenskarnas ursprung enligt den tidens vetenskapliga framkantsforskning.
Kashgar var geternas huvudstad. Den kallades även Chasgard, vilket antogs vara detsamma som Asgard, som antogs vara Odens ursprungsort. I denna uppfattning kände sig Sparwenfeldt stärkt av uppgifter i den isländska Hervarar-sagan som berättar om krig mellan östgoter och hunner.
Ytterligare näring för sin uppfattning fick Kashgarteorins anhängare hos Snorre Sturlasson. Där uppges Oden ha kommit från Turkland, vilket antogs vara identiskt med Troja. Odens uppvaktning utgjordes av turkar, även kallade Asiamän, vilket i sin tur förstås inte var något annat än asar.
Jarring konstaterar att källhänvisningar till de isländska sagorna ofta förekom i 1700-talets vetenskapliga litteratur. Till exempel beskriver professorn i Lund, Sven Lagerbring, Oden som ”förman för en stor swärm av folk, bestående av Tirkiar och Asiamän” i en skrift publicerad 1764 med titeln Bref till Cancellie Rådet och Riddaren, Herr Joh. Ihre om swenska och turkiska språkets likhet.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
En avhandling med titeln Om Göinge, som lades fram vid Lunds universitet 1745 av den blivande kyrkoherden Pehr Lovén, baseras också på de isländska sagornas uppgift att svenskarna härstammar från turkar som invandrade från Asien. Lovén skriver:
Således är det sannolikt att några av turkarna slagit sig ned i Göinge land. Minnet härav är ännu idag icke alldeles försvunnet, ty en stor del av vårt område kring Torup, Matteröd och angränsande trakter kallar invånarna lilla Tyrkiet eller lilla Tyrkiriet. Man skulle kunna misstänka, att invånarnas brist på kultur givit anledning till namnet men hos dem finnes inget barbariskt och därför är det förra antagandet sannolikare, att namnet härstammar från gamla inbyggare och håller sig kvar; under tidens lopp har det blivit undanträngt av det mer bekanta namnet goter eller göingar.
Lovéns uppfattning om turkar var uppenbarligen inte särskilt hög, men om deras ättlingar hade han inget ont att säga. Man får anta att tidens rådande uppfattning var att det kunde bli folk, det vill säga svenskar, även av turkar.
Journalist och författare.
