Sverige är ett Medelhavsland
?Sverige är min största huvudvärk just nu, skrattade Lamine Benaomar och smuttade på kaffet som hans servila sekreterare serverade.
Vi satt på hans kontor i staden Dakhla i Västsahara, nästan så långt västerut man kan komma i Afrika. Jag sneglade på hans visitkort som låg på bordet. Han titulerades wali, vilket på kortet översattes med guvernör. Men ordet wali har en djupare innebörd, kan betyda väktare. Lamine Benaomar vakade över Marockos intressen i detta ockuperade område. De södra provinserna, som det heter i Marocko. Av FN klassat som ett icke självstyrande territorium.
–?Sverige är mycket viktigt för oss eftersom det är ett EU-land. Er röst hörs. Ni vill stödja mänskliga rättigheter i Västsahara men problemet är att ni inte förstår vad som pågår här. Det är synd, sade han milt leende.
Jag kom att tänka på ett tidigare samtal jag haft med en marockansk politisk observatör som hävdade att Sverige har blivit ett Medelhavsland. Det som händer på och kring Medelhavet påverkar Sverige, menade han. När jag nämnde det för Lamine Benaomar nickade han instämmande.
–?Javisst, sade han, och ju förr svenskarna inser det, desto bättre.
Redan 2012 tog Sveriges riksdag ett beslut om att ge Sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR), det vill säga Västsahara, styrt av organisationen Polisario, diplomatiskt erkännande. Det var det rödgröna blocket med stöd av Sverigedemokraterna som drev igenom det. Det verkställdes aldrig, det stupade på formalia. Polisario kontrollerar bara en bråkdel av det landområde den gör anspråk på. Exilregeringen och en stor del av den ursprungliga befolkningen befinner sig i Algeriet.
På socialdemokraternas partikongress 2013 togs frågan upp på nytt. Det beslutades att Palestina och SADR skulle erkännas och i senaste valrörelsen blev det ett löfte. Besvikelsen blev därför stor när Stefan Löfven i våras deklarerade att något erkännande inte längre är aktuellt. I alla fall inte just nu. Förklaringen till denna omsvängning handlar säkert om att även den svenska regeringen har börjat förstå Sveriges nya geopolitiska läge. De vågor som skapas av flyktingsmugglare och terrorister på Medelhavet sköljer förr eller senare upp på svenska stränder. Då måste man börja fundera på vilka som är ens vänner och fiender kring detta hav. Att erkänna Västsahara skulle allvarligt störa förbindelserna med Marocko som tämligen effektivt håller rent från jihadister i det egna landet, och hindrar många att ta sig över till Europa.
Västsahara styrdes länge av Spanien, men 1975 överläts området till Marocko och Mauretanien som hade gamla territoriella krav på den spanska kolonin. Detta fick den västsahariska befrielserörelsen Polisario att ta till vapen. Rörelsen hade bildats några år tidigare med syftet att ta över Västsahara när Spanien drog sig tillbaka. När nu Marocko och Mauretanien styckade upp landet mellan sig blev Polisario lottlöst. Algeriet, som länge sneglat lystet på Västsahara med sina Atlanthamnar, gick in som sponsor av den militanta sahariska rörelsen. Mauretanien släppte sina anspråk 1979 efter kännbara förluster i strider med Polisario. 1991 slöts avtal om eldupphör.
Politiskt har inte mycket hänt sedan dess. Marocko kontrollerar större delen av Västsahara och arbetar mycket aktivt med att befolka området med marockaner. En minimal och nästan obefolkad del lyder under Polisarios styre. Algeriet och Marocko utbyter hotfulla anklagelser. FN kräver en folkomröstning om områdets politiska status men Marocko och Polisario kan inte enas om villkoren och förutsättningarna för en sådan omröstning.
–?Självstyre inom ramen för en marockansk federation vore den bästa lösningen för Västsahara, hävdade Lamine Benaomar.
Inte ens han trodde att en fullständig marockansk annektering vore optimal. Samtidigt avfärdade han Polisario och sade att rörelsen egentligen inte finns. Han pekade på dess totala beroende av Algeriet och det uppenbara egenintresse som driver den algeriska politiken. Om Polisario tar över styret av Västsahara blir landet genast en algerisk lydstat, enligt det marockanska resonemanget. Men inte nog med det. Rörelsens ideologi var ursprungligen allmänt marxistisk. Idag växer sig militanta islamistiska krafter allt starkare. Marocko hävdar att Västsahara kommer att bli en tummelplats för terrorister om Polisario tillåts ta över.
Benaomar ville inte jämföra Israel–Palestinakonflikten med situationen mellan Marocko och Västsahara. Men beröringspunkterna är många. Israel och Storbritannien berövade gemensamt palestinierna möjligheten att skapa en egen nation, på samma sätt som Marocko och Spanien snuvade saharierna i Västsahara på detsamma. Polisario och PLO lider båda av starkt demokratiskt underskott samtidigt som de åtnjuter stöd från många håll i världen eftersom deras politiska kamp är av arketypiskt slag. Den lilla folkliga rörelsen som bekämpar den stora, onda ockupationsmakten.
Palestina har fått svenskt erkännande, men nu har alltså Stefan Löfven bromsat samma diplomatiska gest gällande Västsahara.
Polisario har fått stöd för sina territoriella och nationalistiska anspråk från flera afrikanska stater. Men Marocko stöds av många länder i Arabförbundet som Margot Wallström stötte sig kraftigt med när hon kritiserade Saudiarabien i våras. Kanske finns detta med i beslutet att inte just nu erkänna Västsahara.
Det finns ytterligare en likhet mellan Palestinakonflikten och Västsaharafrågan. De fördrivna palestiniernas öde har ända sedan 1948 hållit Mellanösternfrågan levande. Om det inte vore för dem och deras välartikulerade krav på att få återvända hem så hade historien utvecklats annorlunda. Om palestinierna hade assimilerats i de länder de flydde till och blivit libaneser, jordanier eller syrier så hade det blivit avsevärt svårare att uppbåda omvärldens sympati för deras nationalistiska aspirationer. Därför tvingades många bo kvar i undermåliga flyktingläger med status som statslösa. Brutalt uttryckt kan man säga att de har hållits som gisslan av sina politiska ledare i flera decennier.
Samma situation råder gällande Västsahara. När väpnade strider bröt ut vid mitten av 1970-talet mellan Polisario och Marocko flydde många saharier till Algeriet. De flesta var fattiga get- och kamelskötare och tvingades nu till en påver tillvaro i flyktingläger i ökenprovinsen Tindouf. Polisario hävdar att det rör sig om cirka 165 000 människor. FN:s flyktingorgan UNHCR anger ett väsentligt lägre tal. Med god politisk vilja hade det varit enkelt för jättelandet Algeriet att ta emot dessa människor och låta dem bli algerier.
Men då hade Västsaharafrågan sannolikt dött sotdöden. Om det inte finns några flyktingar att hänvisa till, om det inte finns människor av kött och blod som kräver att få återvända hem, då försvinner de nationalistiska incitamenten.
En annan sida av saken är att flyktinglägren har visat sig vara en god affär för Polisario, som administrerar dem. I flera decennier har EU satsat motsvarande cirka 100 miljoner kronor om året på stöd till flyktingarna där. I våras avslöjades det att Polisario har försnillat bistånd i stor omfattning, bland annat genom att överdriva antalet boende i lägren.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Västsahara är öken och inget annat. Det har inte hindrat Marocko från att bita sig fast i landområdet med en terriers envishet. ”Vi kommer aldrig att släppa en enda tum av vårt älskade Sahara, inte ett enda sandkorn”, har kung Mohammed VI sagt.
Från gigantiska affischer på husväggarna i Dakhla blickar han ned på medborgarna som åtnjuter stora skatteförmåner när de bor i Västsahara. Området är en ekonomisk börda för Marocko som sponsrar dricksvatten, bensin och konsumtionsvaror. Allt för att hålla marockanerna kvar där, som levande bevis på att detta är en del av Marocko.
De enda intäkterna från Västsahara kommer från fiske och export av fosfat som används för framställning av konstgödsel. Marocko och Västsahara dominerar världshandeln med fosfat. I hamnen i Dakhla träffade jag den isländske trålarkaptenen Einar Augustsson som klagade på att fångsterna blivit sämre. Industrifisket utanför Västsaharas kust sker i allt för stor skala enligt många experter.
När mörkret faller fylls bakgatorna i Dakhla av entreprenörer från länder längre söderut i Afrika. De flesta av dem har fastnat i Västsahara när deras planerade exodus till Europa av någon anledning havererat. De säljer skor, kläder och kinesisktillverkat hushållsgods. Polisen tycks tolerera dem. Det finns betydligt allvarligare verksamhet att bevaka i Västsahara. I hela nordvästra Afrika ökar inflytandet från kriminella jihadistgrupper som smugglar narkotika, vapen och människor, samtidigt som de kidnappar utlänningar och försöker erövra territorier.
Polisario har hotat med att återuppta sin väpnade kamp när en politisk lösning tycks vara omöjlig att nå. Det måste i så fall ske med kraftfullt stöd från Algeriet och då kan öppet krig bryta ut. Det är inget önskescenario i ett Nordafrika där Marocko alltmer framstår som det enda stabila landet.
Journalist och författare.