Det är inte den fullständiga skildringen av hela krigets förlopp, det är inte den inträngande genomgången av den svenska politikens alla turer under kriget, det är inte heller den breda målningen av folkets förhållanden under kriget. Men det är ganska mycket av allt detta, sammanvävda till en helhet som borde hamna på var mans hylla.

Det är så här god populärvetenskap kan vara. Det breda greppet förmedlar den tidens stämningar till generationer som inte längre har ”de vita bussarna” och ”vår beredskap är god” som självklara referenser. Men också den som tror sig någorlunda väl förtrogen med tiden får den ena överraskningen efter den andra. Samtidigt är Berggren en så god historiker att han flera gånger formulerar frågor för andra att borra djupare i.

”Churchill och Roosevelt accepterade de sovjetiska propåerna men dröjde med att sätta dem i verket.”

Det gör han redan i tredje delens upptakt. Varför har åren 1943–1945 hamnat så mycket i skymundan? Beredskapsfrågan, Finlandskrisen, permittenttrafiken och de andra eftergifterna för Hitler under krigets första år har fångat det mesta av historikernas och allmänhetens intresse. Men varför har man inte brytt sig lika mycket om hur de svenska politikerna hanterade fortsättningen, åren då krigslyckan vände till de allierades fördel?

Stalingrad och el-Alamein visade att den tyska krigsmaskinen inte var oövervinnelig. Än mer hopp ingav den allierade landstigningen på Sicilien, strax efter midnatt natten mellan den 9 och 10 juli 1943. Berggren påpekar att Sicilien har överskuggats av Normandie ett knappt år senare, men det är därför att vi har facit. När det skedde var det något oerhört ”att de allierade fick fäste på den europeiska kontinenten, som i nästan tre år kontrollerats av Tyskland”.

Omsvängningen fick en del tyskvänner att reva seglen och dra sig tillbaka. I augusti rensade ägaren Torsten Kreuger ut Aftonbladets mest nazianstuckna redaktörer, och tidningens läsare började komma tillbaka.

Men regeringen tövade. Delvis hängde det samman med osäkerhet om de allierades planer. Stalin krävde att USA och Storbritannien skulle öppna en andra front i Västeuropa för att minska trycket på de sovjetiska trupperna genom att splittra de tyska styrkorna. Churchill och Roosevelt accepterade de sovjetiska propåerna men dröjde med att sätta dem i verket.

Det var inte svårt att räkna ut att de allierade skulle attackera någonstans, men var? Från USA och Storbritannien spreds rykten om att Norge skulle bli målet. Det kan vara en förklaring till att Sverige fortsatte sin försiktiga linje. Risken att Tyskland i så fall skulle säkra sin rygg genom att ockupera Sverige gick inte att bortse ifrån. Det gav regeringens försiktiga medlemmar – högerledaren och ecklesiastikministern Gösta Bagge, utrikesministern Christian Günther, ibland statsminister Per Albin Hansson själv – argument för att inte gå för hastigt fram.

I Bagges fall tillkom engagemanget för Finland. Några dagar efter att Tyskland hade angripit Sovjetunionen den 22 juni 1941 gick även Finland i krig. De finska trupperna ryckte djupt in i Karelen, men under 1942 gick kriget i stå, och efter Stalingrad började Sovjetunionen under 1943 att samla mer trupp i norr. Den 9 juni 1944 inledde Sovjetunionen ett storanfall mot Karelska näset med överlägsna styrkor, som de finska försvararna inte förmådde stå emot.

Berggren skildrar hur Bagge månade om de finska intressena, även när det handlade om samarbetet mellan Finland och Tyskland. Att Sovjetunionen slutit sig till de allierade och att västmakterna därför pressade Finland gjorde inte saken lättare. Bagge och andra Finlandsvänner befarade att den finska självständigheten skulle gå förlorad, om Stalin finge råda.

Under krigets sista år började sådana farhågor sjunka undan. Andra länder övergav sin neutralitet och sällade sig till de allierade. Diplomaten Gunnar Hägglöf for till London i maj 1943 för att förhandla fram ett handelsavtal med västmakterna. Efter flera månaders tragglande återvände han till Stockholm med ett avtalsutkast, där de allierade ställt som villkor att den svenska regeringen avbröt de tyska transiteringarna av trupp och materiel genom Sverige.

Det var en koppling som många inom UD och regeringen värjde sig emot. Efter stor vånda förklarade Per Albin Hansson att Sverige ensidigt avbröt transiteringarna – utan koppling till handelsavtalet. Med det ville han markera att Sverige tog självständiga beslut i saker som dessa och inte schackrade med dem i handelsavtal.

I krigets slutskede pressade USA och Storbritannien Sverige att uppge neutraliteten. Bara de stater som slutit upp mot Tyskland skulle inbjudas att delta i bildandet av den nya världsorganisation som president Roosevelt tagit initia­tiv till.

I boken refereras utrikesminister Günthers argument för att neutraliteten skulle kunna komma att behövas om västmakterna och Sovjetunionen gick isär efter krigsslutet. Socialminister Gustav Möller och finansminister Ernst Wigforss var mer benägna att gå de allierade till mötes, men inte heller de var benägna att uppge neutraliteten.

Jag tror att Berggren kunde ha varit utförligare om Günthers linje. Det var inte bara högerledaren Gösta Bagge som var orolig för Finlands sak. I sin dagbok antecknar Per Albin hallucinationer om tyska flygplan, men mardrömmarna handlar inte om Hitler: ”Drömde i natt att Stalin var i stan och skulle tala på ett möte och var arg över att det inte kom något folk.” Det fanns en rädsla för Sovjetunionen, som inte minskade när västmakterna lät honom annektera östra delen av Polen.

Henrik Berggren går också in på de svenska tyskvännerna. Han lyfter fram den avdankade kommunisten Nils Flyg, ”Sveriges enda Führerämne av kvalitet”. Flyg dog av blodpropp den 9 januari 1943, men andra apologeter hängdes ut under de närmaste åren. Karl Gerhard hade tänkt låta Zarah Leander bli primadonna när hon kom tillbaka från Tyskland, men reaktionen blev för häftig.

Fast ibland har det bruna suddats ut sedan dess. Berggren nämner teologiprofessorn Hugo Odeberg. Han blev 1941 ordförande i Riksföreningen Sverige-­Tyskland, som i olika sammanhang uttalade sin förståelse för utrensningen av judar. Om man idag slår upp Odeberg i Svenskt Biografiskt Lexikon hittar man ingenting om Sverige-Tyskland, bara ett par ursäktande rader: ”O har inte sällan anklagats för en pro-nazistisk inställning före och under andra världskriget. Hans djupgående och förblivande vänskap med ett stort antal judar i Sverige talar emellertid ett annat språk.”

Mitt i allt detta pågick vardagen. Som lantis kan jag tycka att den i lite väl hög grad utspelar sig i Stockholm, landets ibland ganska insulära huvudstad. Det hade nog blivit rikare färg med närläsning av tidningar som låg närmare de ockuperade grannländerna – Sydsvenska Dagbladet, Göteborgs-Posten eller varför inte Strömstads Tidning?

Henrik Berggren tar också upp den bild som allmänheten fick av vad som hände i omvärlden. Han pekar på myndigheternas uppmanade förmaningar till tidningarna att inte publicera ”grymhetspropaganda”, vilket avhöll dem från att återge rapporterna om förintelselägren. Mot slutet av kriget handlade det istället om att proallierade tidningar drog sig för att publicera rapporter om hur Sovjetunionen agerade på östfronten, i synnerhet i Polen, från massakern på polska officerare i Katyn till Röda arméns passivitet vid den polska hemmaarméns resning i Warszawa hösten 1944.

Berggren pekar på skuggorna i histo­rien om de vita bussarna. Några månader före krigsslutet fick Folke Bernadotte tillstånd att samla de skandinaviska fångarna i lägret Neuengamme, och därifrån föra dem till Sverige. För att skandinaverna skulle få plats fick de svenska hjälparna åta sig att transportera Neuengammes andra fångar till andra läger, och på vägen dit dog många. Det är ytterligare en illustration till de svåra val som många ansvariga i det lilla neutrala landet ställdes inför.

Därför är Landet utanför nyttig och nödvändig läsning.

—

LANDET UTANFÖR
SVERIGE OCH KRIGET 1943–1945
HENRIK BERGGREN
Norstedts