Det började redan efter valdagen den 3 november 2020 när en fond, Save America PAC, inrättades för att bevisa att valet var riggat. Mer än en kvarts miljon dollar flöt in fram till upproret i kongressen den 6 januari 2021.

Den stora lögnen utvecklades till ett ”monstruöst bedrägeri”, skriver Joe Conason i sin nya bok The Longest Con. Han konstaterar att Trump har överträffat svindlarna som länge utnyttjat ”välkända paranoida föreställningar i den amerikanska högern”. Varje gång något gått emot honom har han tiggt pengar via mejl, i brev, på sitt Truth Social och så vidare. Och miljoner människor har klickat och skickat små och stora bidrag, utan att veta att deras pengar ofta gått direkt in i Trumps ficka.

Under åren som affärsman sålde Trumpvin, biffstekar, vodka, parfym, vatten med mera, ofta med hans efternamn i guldskrift. Produktutbudet växer ständigt, på sistone har det kommit att omfatta sneakers, klockor, medaljonger, fotoböcker, kryptomynt samt samlarkort där han sliter upp skjortan och uppvisar samma muskulösa bringa som Stålmannen. Eventuella spekulanter får veta att de digitala korten säljs i begränsad digital upplaga och kostar ”Bara 99 dollar!”. Vilket är en ansenlig summa för många.

Joe Conason, journalist och kommentator på vänsterkanten, redogör för årtion­den av systematiserat svindleri inom i synnerhet den kristna högern. Den kompakta boken handlar inte enbart om Donald Trump, men som så ofta dominerar han ändå framställningen, från första kapitlet om läromästaren Roy Cohn till sista sidan.

Den hänsynslöse advokaten och maffiaförsvararen Cohn, som hade varit kommunistjägaren Joe McCarthys högra hand, förekommer i beskrivningar av den mörka sidan av det republikans­ka partiet. Senast i ett par omnämnanden i John Ganz When the Clock Broke. om Ronald Reagans 1980-tal och de växande klyftorna på den tiden.

Bluff, humbug och lurendrejeri har förekommit under USA:s hela historia och pågår än idag i mer sofistikerade former, från bolånekrisen till anti-vaccinprotesterna under coronapandemin, framhåller Conason. Han garderar sig med ett ”där må finnas eller där må inte finnas” en sådan nedärvd tendens i högerideologin, men fortsätter att ”människor som kallar sig själva konservativa onekligen är mer mottagliga för olika typer av politiskt färgade falsifikat”, från påhittade välgörenhetsinitiativ och skräckscenarier till mirakelkurer mot cancer och övervärderat guld.

På sidorna figurerar personer som torde vara bekanta för många som har följt den moderna konservatismens och i synnerhet den kristna högerns framgångar: Richard Viguerie, Jerry Falwell sr, Phyllis Schlafly, Terry Dolan, Ralph Reed, Grover Norquist, Charlie Black, Roger Stone och Paul Manafort. De tre sistnämnda, plus deras partner Peter Kelly, drev konsultfirman BSMK som en viss ägare av casinon i New Jersey anlitade i sin kamp mot urinvånarnas rätt att starta spelverksamhet på reservaten. Bland övriga klienter märktes diktatorer som Ferdinand Marcos i Filippinerna och tidningsmagnaten Rupert Murdoch (Conason avslöjar att Murdoch personligen försökte avskeda honom när han ägde Village Voice).

Ronald Reagan syns mest i marginalen, och Conason är noga med att påpeka att presidenten personligen aldrig beslagits med något, till skillnad från flera i hans inre krets, inte minst då överstelöjtnanten Oliver North som var en av nyckelpersonerna i smuggelhärvan Iran-Contras. Reagans egen optimism och den ”historiska minnesförlusten” som amerikaner lider av har gjort att skandalerna glömts bort. Antalet åtal och stämningar mot tjänstemän uppgick till 33 under Reagan, 28 under Nixon, mot två under Bill Clinton och ingen alls under Barack Obama.

Men Joe Conason koncentrerar sig på metoderna inom den väckelsekristna vågen som rullade allt snabbare från mitten av 1950-talet och framåt. Viguerie ansvarade för penninginsamling inom den lilla påtryckningsgruppen Young Americans for Freedom och kom i kontakt med en erfaren pr-man som lärde honom vikten av att ha adresslistor. ”Allt man behövde var att fråga och folk var beredda att skänka pengar”, berättade Viguerie i boken America’s Right Turn. Han lyckades komma över adresserna till människor som skänkt pengar till den konservative presidentkandidaten Barry Goldwater 1964, och då och senare förfinades tekniken med massutskick av tiggarbrev.

Den röda tråden var skräck för kommunismen, för att landet håller på att tas över av onda krafter, för avkristning, för ”interna fiender”, för vilseledande av skolbarn, för eliten i Washington. Att göra folk riktigt arga och locka fram fientliga känslor ingick – ju mer hysteriskt tonfall desto lättare var det att dra in medel, vittnade en av avsändarna. Kort sagt, ungefär som för Trump idag.

Joe Conason menar att taktiken som går att påvisa över 70 år tillbaka i tiden har bidragit till polariseringen i samhället. Han är särdeles hård mot den så kallade välfärdsteologin inom den kristna högern, med Trumps pastor Paula White som en förgrundsfigur. Vidare skriver han att förvandlingen av det republikanska partiet till en ”stinkande sump av extremism, konspirationer, gaslighting och öppet svindleri” skedde gradvis och urholkade ”den intellektuella och moraliska grunden” för vad som en gång var en ”sann politisk rörelse med rötter i amerikanska traditioner, som frihet, företagsamhet, patriotism och religiös tro”.

En reform på kampanjfinansieringsområdet efter Richard Nixon och Watergateskandalen med så kallade Political Action Committees, PACs, gav ironiskt nog nya möjligheter att ragga pengar. Conason skyller sedan förloppet på Tea Party-ilskan över Barack Obamas räddnings- och stimulanspolitik som påstods gynna oförtjänta takers, som roffar åt sig skattemedel (utan att erkänna att George W Bush var president när krisen bröt ut) och senatorn John McCains spontana beslut att utse den totalt okvalificerade Sarah Palin till sin vicepresidentkandidat. På flera ställen hävdar Conason att många i den konservativa rörelsen i stort sett har varit medvetna om de djupt oärliga budskapen och hur lite av de insamlade pengarna som faktiskt gick till själva de angivna ändamålen. 5 400 av 967 000 dollar i ett fall.

Roande, tyckte någon läsare någonstans, men det är svårt att hålla med om det. Undantaget är i så fall upplysningen att den fruktade FBI-chefen J Edgard Hoover inte uppskattade att utomstående profiterade på den antikommunism han bedrev och att han dessutom motsatte sig konspirationsteorier, till exempel inom ärkekonservativa John Birch Society och på andra håll, där det påstods att den federala förvaltningen var infiltrerad av tjänstemän som styrdes från Moskva. Mindre roligt är också att

Conason anmärker att äldre konservativa ständigt utsätts för säljkampanjer av personer som de förmodligen litar på, alltså samma människor som beundrade programledaren i The Apprentice, som ju framställdes och framställde sig som så lyckad och så förmögen. Samme Trump som drog folk till sitt ”universitet” innan några ”studenter” insåg att de inte fått lära sig utlovade knep.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Det var heller ingen slump att väckelsekristna ledare anslöt sig till Trump, eftersom han var så lik deras egna televange­lister. I sammanhanget nämner Conason uppkomsten av pr-företag som kallas multilevel marketing corporations och som egentligen är ett slags pyramidspel där alla skor sig på lättlurade personer. Trumps kult MAGA, Make America Great­ Again, är just ett sådant, anser Conason, som beskriver hur expresidenten ändrade sin image från att göra skarpa deals till att utlova rikedomar och frälsning.

I whatboutismens (eller, på svenska, ungefär kålsuperiets) namn måste frågan ställas om hur det står till med Demokraterna och deras finansieringsmetoder. Jodå, det förekommer uppseendeväckande skandaler där också. Conason nämner till exempel ledningen i Black Lives Matter som har slösat bort nästan 10 miljoner dollar, eller närmare 100 miljoner kronor. Nu i höst valsar borgmästaren i New York, Eric Adams, runt i nyhetsflödet efter åtal för fusk med kampanj­bidrag. Tilläggas kan, möjligen, att det kostar enorma pengar att ställa upp i amerikans­ka val, att lagstiftningen är snårig och att det finns gott om frestelser när kampanjmakarna, som frotterar sig med stenrika donatorer, känner att de måste flyga privatjet och boka lyxiga sviter.

Oavsett valutgången 2024 väntar in­gående analyser av det republikanska partiets framtid. Vinner Trump, är det ett faktum att hans höga ålder kan ge sig till känna och att han bara kan sitta en period. Förlorar han blottläggs det åter igen att GOP är ett minoritetsparti som numera får makt tack vare att stora glesbefolkade landsbygdsstater gynnas av författningens fördelning av senatorsstolar och tillika av elektorskollegiet. Och vi har, naturligtvis, även att se fram emot spekulationer om trumpismen kan överleva och vem som är Trumps kronprins.

Trump, de tongivande i kongressblocket och åtskilliga konservativa röster stämplar Demokrater som marxister och socialister som är fångna i woke-idéer, cancelkultur och identitetspolitik. Men i flera stridsfrågor – abort, vapen, höjd minimilön, skattehöjningar för höginkomsttagare – ligger opinionen närmare demokratiska målsättningar. Å andra sidan skulle MAGA-förespråkare framhålla att det är GOP under Trump som har blivit ett arbetarparti, med i synnerhet män som hoppas att han ska få fart på ekonomin och stoppa invandringen.

Donald Trump själv behöll kontrollen över familjeföretaget Trump Organization under åren i Vita huset. Så lär det bli om han lyckas med samma bedrift som Grover Cleveland 1892, att komma tillbaka efter en period med en annan president. Fast Cleveland fick flest röster i det så kallade folkvalet, popular vote, vilket Trump sannolikt inte kan räkna med. Men Trump lär hitta på nya sätt att samla in pengar från sina allra hängivnaste fans, fastän mycket tyder på att han faktiskt vet att the Big Lie är just en lögn.