Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Det omskrivna målet mot Swedbanks förra vd Birgitte Bonnesen kallas ofta för ”Århundradets rättegång”. Många har hört talas om det. Alla inom det svenska näringslivet har garanterat hört talas om det. Somliga har åsikter om det. Men jag, som nu har sysslat med saken i mer än två år, har alltid svårt att förklara för intresserade vänner och bekanta vad det hela egentligen handlar om. Det är komplicerat. Svaret beror delvis på hur djupt man vill dyka i den enorma oceanen av processmaterial.

Vad är det som en bank-vd har gjort som kan vara brottsligt? Jo, såhär är det: Hon har i den 23 oktober 2018 givit ett antal intervjuer i samband med att banken släppte sin tredje kvartalsrapport för året. Brottet är hur hon svarar.

Jaha, men det kan ju inte bara vara några intervjuer, hon är ju anklagad och nu också fälld i hovrätten för grovt svindleri, säger då vän av ordning. Då måste hon ju ha berikat sig själv på kuppen, eller hur? Nej, inte alls. Och det är det heller ingen som påstår. Här har vi, således, att göra med något så ovanligt som grovt svindleri av altruistiska skäl. Och då är vi ute i en juridisk terräng där just ingen svensk tidigare har satt sin fot. Fallet är på många sätt helt unikt.

Så då handlar det alltså helt enkelt om att Bonnesen ljög riktigt rejält för pressen? Hon pratade upp aktiekursen, kantänka. Eller försökte undvika ett rättmätigt kursfall. Hon påstod att Swedbank inte hade några problem med sina AML-processer (Anti Money Laundering) i Estland eller övriga Baltikum, och så har man nu i efterhand kunnat konstatera ett flertal fall av penningtvätt under den aktuella perioden, 2007-2015. Är det så det ligger till? Nja, det är nu det börjar bli riktigt komplicerat.

För den fråga man måste ställa sig är ju följande: Om Birgitte Bonnesens uttalanden i pressen om Swedbanks arbete mot penningtvätt är både lögnaktiga och kriminella, exakt vad är då det facit mot vilket hennes intervjusvar ska jämföras? Det är, enligt hovrätten, i varje fall inte verkligheten. Att den estniska finansinspektionen i februari i år fastslog att överhuvudtaget inget penningtvättbrott är begånget – det vill säga: att Birgitte Bonnesen såvitt man kan bedöma hade rätt i allt väsentligt – intresserar inte rätten, hur konstigt det än kan låta. Så vad är det då som är facit?

Vad åklagarna på Ekobrottsmyndigheten i Stockholm hävdar i sin gärningsbeskrivning är att Birgitte Bonnesen systematiskt har agerat vilseledande, att hon har fört inte bara marknaden och allmänheten bakom ljuset, utan även svenska och utländska tillsynsmyndigheter, samt dessutom den egna styrelsen. Hon har, menar åklagaren, agerat i maskopi med chefen för den avdelning som har att tillse bankens egen regelefterlevnad – Compliance, som det heter på banksvengelska. Med flera.

Så vad är det hon och hennes medsammansvurna har försökt dölja och ljuga om i pressen? Jo, de där stora bristerna som fanns i de baltiska dotterbankernas bekämpning av penningtvätt. Men de fanns ju inte. Vi vet ju det nu. Den estniska finanspolisen har specialutrett detta med anledning av alla skriverier och uppdagat noll fall av penningtvätt. Noll. Men det spelar ingen roll.

Ok, hur tänker rätten då? Vad är facit?

Bäst är kanske att gå tillbaka till de båda brottsplatserna: dels Swedbanks huvudkontor i Sundbyberg, dels bankens kontor inne på Hamngatan i centrala Stockholm. Den 23 oktober 2018 presenterade Swedbank sin tredje kvartalsrapport och Birgitte Bonnesen gav drösvis med intervjuer. Resultatsiffrorna var extraordinärt starka, men alla reportrar ville prata penningtvätt.

Skälet till det var alla skriverier, främst i Berlingske, och utredningar om en tvätteriverksamhet som skulle ha bedrivits mycket energiskt i Danske Banks filial i Estland. Här skulle svarta pengar från Ryssland ha processats och blekts enligt konstens alla regler och blivit skinande vita. Fantastiska fantasisummor så höga som 1500-2000 miljarder danska kronor nämndes (i så fall skulle varje litet öre som någonsin passerat banken och mer därtill komma från brottslighet). Vd Thomas Borgen fick hur som helst lämna sin post, den estniska filialen stängdes.

Och då tänkte svenska journalister att samma sak eller något liknande kanske pågick även i de svenska banker som hade verksamhet i Baltikum. Störst av dessa var Swedbank. Därför haglade frågor om penningtvätt i Baltikum över Birgitte Bonnesen den 23 oktober. Det frågades om transaktioner mellan Danske Bank och Swedbank. Hade bankens egna undersökningar uppdagat något alarmerande? Bonnesen svarade lugnande. Hon var trygg med kvaliteten i bankens egna AML-processer och hon var inte orolig för obehagliga överraskningar. Det fanns inga lik i någon garderob (det var rubriken TT valde att sätta). Man utredde och åtgärdade allt som verkade det minsta misstänkt. Och att detta i efterhand har visat sig vara korrekt, är alltså ingenting vi ska hänga upp oss på. Det kan, menar somliga, vara vilseledande i alla fall.

Några som alldeles avgjort menar just detta är en grupp reportrar på SVT:s Uppdrag granskning, som i den här vevan får en mängd läckt transaktionsdata från Swedbank i sitt knä och som bestämmer sig för att gräva vidare. Fyra månader efter kvartalsrapporten och alla intervjuer, den 20 februari 2019, sänds det första av tre reportage om Swedbank och baltisk penningtvätt, fyllt av de allvarligaste anklagelser man kan tänka sig.

Uppdrag granskning hävdar, exempelvis, att Swedbank låter sig utnyttjas av, och tjänar stora summor på, kriminella oligarker i Ryssland som skickar smutsiga pengar till skumma brevlådeföretag i London och diverse skatteparadis. Dessutom har banken, och Birgitte Bonnesen, martyrblod på sina giriga händer. Hurdå? Jo, Swedbank påstås ha tvättat pengar som härrör från ett skattebedrägeri i Ryssland som fullbordades den 26 december 2007 när korrupta tjänstemän på det ryska Skatteverket betalade ut en summa motsvarande 230 miljoner dollar till tre tömda skalbolag som hade stulits från en amerikansk-brittisk affärsman, Bill Browder. Det var alltså en felaktigt utbetald skatteåterbäring, föranledd av i efterhand uppdiktade förluster i de tre bolagen, som alltså kontrollerades av gangsters.

Hur kunde Uppdrag granskning veta allt detta? Jo, de hade uppgifterna från Bill Browder själv och från andra journalister som spänt lyssnade till Browder med stora öron och som inte ifrågasatte någonting alls. Browder själv förekommer flitigt i reportaget. Han berättar om sin hjältemodige advokat Sergej Magnitskij, som egentligen var revisor, och som – enligt Browder – upptäckte bolagsstölden och skattebedrägeriet, anmälde alltsammans till polisen och därför blev inspärrad i häkte, torterad i ett knappt år och därefter ihjälslagen med gummibatonger.

Det är denne Sergej Magnitskijs blod som fläckar Birgitte Bonnesens händer, enligt Uppdrag granskning. Att han i själva verket satt häktad som misstänkt för delaktighet i diverse skattebrott på order av Browder, och avled till följd av en rad sjukdomar och skändlig vanvård, framkommer inte alls.

Inte heller framkommer det att de transaktioner som reportaget bygger på är flera år gamla. Tv-tittaren upplyses heller inte om att samtliga sex-sju kunder som det är fråga om – Uppdrag granskning tror att det rör sig om 50, men i själva verket tillhör i princip alla dessa konton ett och samma bolagskluster – sedan länge, vi talar om tre år eller mer, är ”offboardade” (återigen banksvengelska), det vill säga: utkastade från banken.

Reportern går omkring i London i november 2018, pekar på diverse fastigheter och säger (i presens) saker som att ”Både Swedbank och Danske Bank har kontohavare här, ett av bolagen är Townwood Sales som får runt 250 miljoner kronor från en handfull konton i Swedbank”. Vad som är sant är ju att Swedbank inte alls har någon kontohavare här, vare sig i februari 2019 eller i november 2018. Kundrelationen är avslutad sedan mycket länge.

Och den slutsats som då ligger närmast till hands är rimligen att vad Bonnesen och banken säger är korrekt: man har fungerande processer på plats för att upptäcka och motverka penningtvätt. När man ser något misstänkt, agerar man. Behövs det så tvekar man inte att offboarda aldrig så stora kunder. Det går kanske inte så snabbt som indignerade journalister önskar, men det finns lagar och regelverk att förhålla sig till. Man kan inte kasta ut bankkunder hur som helst. Och vad som inte heller framkommer i reportaget, är att de utslängda kunderna snabbt och smidigt flyttade över sina affärer till en av de svenskägda konkurrentbankerna.

Men journalistkollektivet har inte sällan en rätt sorglös inställning till faktakoll, så ett drev utan svensk motsvarighet blev det och aktiekursen dök dramatiskt. En alltmer panikslagen styrelse var väl medveten om att drevet hade fel, men såg sig likväl tvungen att avskeda Bonnesen för att signalera varumärkesvård. Det är så ett drev fungerar. Och deltagande är helt riskfritt. Man kan ha helt galet fel, men så länge man bara har fel i flock kan man enkelt ducka för alla eventuella förebråelser.

Drevet pressar även fram en förundersökning och så småningom ett åtal. Åklagarna refererar ideligen till Uppdrag granskning och tycks betrakta de tre reportagen som facit. Tingsrättens dom, avkunnad den 25 januari 2023, är väntad och kanske inte så juridiskt intressant. Bonnesen frias på samtliga åtalspunkter och på objektiva grunder. Tingsrätten går igenom en rad tidigare domar och konstaterar att för fällande dom krävs ”en relativt hög konkretionsgrad” och i regel även ”en vidhängande brottsplan med ett direkt syfte att berika sig på en efterföljande kursuppgång”. Och i det här fallet finns varken det ena eller det andra.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Även om drevet och åklagarna skulle ha rätt i att det fanns allvarliga problem i AML-arbetet i Baltikum och stora mängder misstänkt penningtvätt, saknas den nödvändiga konkretionen i Bonnesens intervjusvar, som rätten går igenom ett efter ett. Vidare, framhåller tingsrätten, kan den tilltalade inte lastas för vinklad rubriksättning eller annan redaktionell hantering som per definition ligger utanför hennes kontroll. Alltså friande dom.

Sent på eftermiddagen den sista dagen innan den friande domen skulle vinna laga kraft, meddelar åklagarna att man överklagar till hovrätten. Nya sakframställningar med i allt väsentligt gammalt innehåll, ett enda nytt vittnesförhör, nya pläderingar. Och ny dom, som avkunnas den 10 september 2024. Birgitte Bonnesen döms nu för grovt svindleri och påföljden bestäms till fängelse i ett år och tre månader.

Vad har hänt? Hur resonerar man? Och vad är nu facit?

Jo, facit är fortfarande inte verkligheten, utan istället det hovrätten väljer att se som det rådande kunskapsläget i banken i oktober 2018. Vad man då lutar sig emot är främst en internrapport från den 20 september samma år som, enligt hovrätten, visar att det fanns en stor mängd misstänkta transaktioner mellan Swedbank och Danske Bank. Två av Bonnesens intervjusvar – ett till TT och ett till Svenska Dagbladet – bedöms då vara vilseledande i relation till detta facit.

Om detta kan man säga mycket, men de huvudsakliga invändningarna är följande:

1) Hovrätten har missförstått den åberopade rapporten och blandar ihop brutto- och nettobelopp, det vill säga: det totala antalet transaktioner som skulle granskas för säkerhets skull blandas ihop med antalet misstänkta transaktioner. 2) Den åberopade rapporten innehåller en mängd allvarliga felaktigheter som en följd av illa valda algoritmer, vilket bankledningen var klar över både i september och oktober. 3) Hovrätten klandrar i hög grad Bonnesen för hårt redigerade nettouttalanden, det vill säga: svar som är utvalda och bearbetade av journalister. Att dessa citat är godkända av bankens presschef är irrelevant, de är inte godkända av Bonnesen. Den nyansering som rätten efterlyser finns naturligtvis inte i det urval av redigerade svar som nu finns att ta ställning till, det ligger i sakens natur. 4) Domen strider mot den tidigare hovrättsdomen (2018) i Saab-målet, där vd inte bedömdes vara ansvarig för lösryckta uttalanden i medierna. 5) Bonnesen hade alls ingen skyldighet att informera om internt arbetsmaterial som dessutom var höggradigt bristfälligt, det vore verkligen att vilseleda marknaden. Med mera.

Ett överklagande är inlämnat till HD den 7 oktober. Varför fortsättning följer.