Brittisk politik brukade vara lätt att förstå sig på.

Sedan 1930-talet räknades bara två partier och med jämna mellanrum turades de om att inta 10 Downing Street. Men denna gamla sanning har luckrats upp. Labours och de konservativas järngrepp har släppt och väljarna är öppna för andra möjligheter.

Det nya läget uppstod allt eftersom. Redan för 35 år sedan bildade liberaler och utbrytare ur Labourpartiet en allians som drog till sig 25 procent av rösterna i 1983 års val. Under 1990-talet inledde SNP (Scottish National Party) sitt undermineringsarbete vilket nu kulminerat i total politisk dominans i den politiska opinionen norr om den engelska gränsen. Och de senaste 10–15 åren har UKIP (United Kingdom Independence Party) dragit till sig allt fler väljare som betraktar EU och invandring som en krigsförklaring mot nationell självständighet. Lägg därtill att The Greens fått sin första parlamentsledamot och flåsar de hårt ansatta Liberaldemokraterna i nacken.

Valsystemet med dess enmansvalkretsar har hittills hållit undan uppkomlingarna och bevarat de två storas maktmonopol. Men i valet 2010 gick det inte längre att upprätthålla den gamla ordningen. De konservativas regeringskoalition med liberalerna var inte bara en politisk nödvändighet, den bekräftade också förtroendegapet mellan väljarna och det politiska etablissemanget. Opinionsmätningar visar att allt tyder på att trenden stärkts. De förr så följsamma väljarna har gjort uppror och verkar inte vara beredda att ta sitt förnuft till fånga.

Allt detta är livsluft för journalister, akademiker och politiska nördar i allmänhet som längtar efter att en förutsägbar valkampanj ska ta slut och att valnattens mandatfördelning, och därmed den förväntade stora oredan, tar vid.

Slående är alltså att få törs säga något med säkerhet om valutgången annat än att läget är svårbedömbart. Det är under sådana omständigheter som statsvetare får sin särskilda stund i den mediala solen genom att låta akademisk auktoritet och empiri sopa bort spekulationer och gissningslekar. (Det underbart träffsäkra uttrycket bland brittiska journalister för att beskriva fenomenet att jaga fram en akademiker är ”dial-a-don”.) En ofta anlitad man i branschen är Tim Bale vid Queen Mary University of London med inriktning på EU och det konservativa partiet. Hans institution befinner sig i en hiskelig brutalmodernistisk byggnad i de östra delarna av London där Luftwaffe gjorde särskild skada. London har strålande vårväder men i Bales tjänsterum lyser inte solen och hörs inte fågelkvitter.

Mats Wiklund (MW): Delar du uppfattningen att vi nu ser början på slutet för tvåpartidominansen?

Tim Bale (TB): Ja, det gör jag. Och jag har faktiskt ändrat mig på den punkten. Det viktiga att ha klart för sig är att detta har varit en långsiktig process. Det är med andra ord svårt att tro att den plötsligt skulle upphöra och att vi gick tillbaka till det gamla. Samtidigt är det värt att påminna om att vi har sett systemet utmanat tidigare. Skillnaden mot förr är att de krafter som nu är i omlopp är så mycket mer omfattande att de två stora partiernas hegemoni en gång för alla är slut.

MW: Vad beror det på?

TB: Dels har vi utvecklingen i Skottland och kraven på nationellt oberoende. Dels, och viktigare, har vi en väljarkår som inte längre är lika trogen sin stam. De håller inte som förr fast vid sitt parti i ur och skur. Och de är heller inte lika bundna vid sin klasstillhörighet.

MW: De gamla lojaliteterna vittrar?

TB: Just det. De två stora partierna baserade till en betydande del sin existens på de lojaliteterna. De har alltså svårt att anpassa sig till en ny situation när nya partier dyker upp som leds så effektivt som till exempel UKIP under Nigel Farage.

MW: Men det är egentligen inte fråga om ett ideologiskt skifte i brittisk politik?

TB: Nej. Vad som är särskilt intressant med det här valet är att det inte har skett en implosion inemot mitten. I själva verket befinner sig Labour och De konservativa ideologiskt sett längre ifrån varandra än på ett bra tag. De konservativa är nu ett EU-skeptiskt, marknadsliberalt parti som förordar en begränsad stat. Labour, å andra sidan, är åtskilligt mer skeptiskt inställt till marknadskrafterna än under Tony Blairs tid. Man kan alltså hävda att de ur en ideologisk synvinkel långtifrån är identiska. Men… det är ändå vad väljarna tycker. Och det tyder på att väljarna inte längre är särskilt intresserade av ideologi. Forskning visar också att de har ett visst hum om skillnaden mellan vänster och höger, men inte mer.

MW: Finns det någon särskild förklaring?

TB: Vi statsvetare talar om ett skifte från position politics till valence politics. Väljarna är inte särskilt intresserade av stora idéer, samhällsvisioner och ideologier. De är mycket mer intresserade av att rösta på politiker som kan leverera resultat utan stora åthävor och störningar. Men problemet är den motsägelsefulla hållningen hos brittiska väljare. Visserligen vill de att partierna lägger fram en politik som visar på åsiktsskillnader och klara alternativ. Men samtidigt kräver de att politiker ska vara pragmatiska och samarbetsinriktade.

MW: Men kan inte just den här ambivalensen i väljarkåren vara en förklaring till att den övergivit sina gamla lojaliteter?

TB: Kanske i den meningen att partierna inte förmår leverera sådana politiker. Väljarna vill ha något som de stora partierna inte kan ge dem. Det går inte för partierna att både utgöra ett tydligt och klart alternativ till varandra och vara samarbetsinriktade och pragmatiska. Eftersom väljarna begär det omöjliga tröttnar de och börjar se sig om efter andra alternativ. Men jag tycker inte att man ska överdriva. Labour och De konservativa samlar trots allt dryga två tredjedelar av väljarna. Visst kan det kännas sexigt att lockas av SNP, UKIP eller The Greens. Ändå innebär två tredjedelar av rösterna ett betydande stöd för mainstream. De två stora partierna är långtifrån döda och begravda.

MW: Vilken magkänsla har du inför valet?

TB: Själva valutgången är svårbedömd. Däremot är valkampanjen lätt att förutse. Det gäller särskilt för De konservativa som är övertygade om att deras fördel ligger i David Camerons ledarskap och att ekonomin återhämtat sig. Det är vad de kommer att hamra på om – ledarskapet och ekonomin – fram till valdagen. Inget annat. Labour, i sin tur, kommer att hamra på om att den ekonomiska återhämtningen inte har fått människor att känna att de fått det bättre. Detta samt att sjukvårdens kvalitet undergrävts. Nigel Farage och UKIP:s linje blir den populistiska: väljarna har svikits av etablissemanget medan vi säger som det är, särskilt om immigrationen. The Greens kommer att anklaga Labour för att ha gått för långt åt höger och ta alltför stor hänsyn till storfinansen.

MW: Men valresultatet är det desto svårare att säga något om.

TB: Vårt valsystem gör att det är fullt möjligt att Labour får färre röster än De konservativa men ändå fler mandat i parlamentet. Det är också fullt möjligt att UKIP får 10–15 procent av rösterna men inte mer än några mandat. Likaså gör valsystemet det möjligt för The Greens att gå starkt framåt och få åtta nio procent av rösterna men bara ett mandat, medan Liberaldemokraterna kan, trots att de lär gå kraftigt bakåt, få allt mellan 20 och 40 mandat. Ett annat skifte ser ut att äga rum i Skottland med stora framgångar för SNP.

MW: Du nämnde inte De konservativa?

TB: Jag har svårt att tro att de ska kunna göra bättre ifrån sig än de gjorde i valet 2010. Att de inte vann en majoritet då, det tyder forskning på, berodde bland annat på att väljarna fruktade nedskärningar i välfärdsprogrammen. Åtstramningspolitiken de senaste åren har bekräftat den oron. Varför skulle väljare som avstod att rösta på De konservativa 2010 för att de var oroliga över nedskärningar nu tycka att de ändå inte var så farliga?

MW: Men även om De konservativa åter samlar 35–36 procent av rösterna skulle det ändå inte räcka för en majoritet.

TB: Nej. Däremot tror jag att det vore svårare för David Cameron om han faktiskt skulle få en mindre majoritet i parlamentet. Då skulle han bli helt beroende av en mängd konservativa ledamöter som står mycket längre ut till höger än han själv. En ny koalition med Liberaldemokraterna skulle förse honom med en buffert mot den falangen.

MW: Men vore inte en ny regeringsbildning med De konservativa riskabel för Liberaldemokraterna? Partiet har tappat massor av väljare som hatar koalitionen. Om möjligheten erbjöds, skulle partiet verkligen ta den?

TB: Ja. Jag tror att det finns en grupp i partiet som tycker att ”bättre att samarbeta med den djävul man känner än med den som man inte känner”. Man har lärt sig samarbetets begränsningar och vet hur man ska få det att fungera. Många liberaler fruktar att en koalition med Labour skulle få dem att framstå som de ”elaka” som ständigt blockeras av det ”snälla” Labour. Men visst. Andra motsätter sig helt en ny koalition och fruktar en utveckling där de ses som ett annex till De konservativa. Hur det går lär hänga på vilka liberaler som kommer in i parlamentet. Flera ledande representanter riskerar att åka ut, bland annat ledaren Nick Clegg. Partiets vägval är alltså oklart.

MW: Är inte en av lärdomarna från de senaste fem åren att regeringskoalitioner faktiskt inte leder till kaos och blockeringar? Vad man än tycker om samarbetet mellan De konservativa och Liberaldemokraterna har den ju visat sig handlingsduglig.

TB: Det stämmer. Ett politiskt tabu har brutits. Samtidigt visar opinionsmätningar att det finns en längtan efter majoritetsregeringar. Väljarna är visserligen medvetna om att en koalition kan fungera och att den här regeringen har uträttat en hel del. Men även om de säger att de vill att bara ett parti ska styra landet röstar de inte på ett sätt som gör det möjligt. Ännu en självmotsägelse i den brittiska väljarkåren.

MW: Detta betraktas väl på det hela taget som en konservativ regering? Man talar om ”fem år med Cameron”, inte om ”fem år med Cameron och Clegg”.

TB: Visst. Jag har ytterst svårt att se att det finns något som denna koalitionsregering åstadkommit som inte en konservativ regering ändå skulle ha kunnat genomföra. Liberaldemokraterna har i stort sett inte blockerat någonting på den konservativa agendan. Och likaledes är det svårt för Liberaldemokraterna att ta åt sig hela äran av att ha drivit igenom politiska förändringar och förbättringar. Nästan allt som de stått bakom hade De konservativa själva varit beredda att föreslå. Det är därför lätt bisarrt att höra konservativa ledamöter klaga över hur de ständigt tvingats ge efter för Liberaldemokraterna.

MW: En känsla som jag får från valkampanjen är att väljarna inte förväntar sig mycket. Man hade ju kunnat tänka sig att de efter fem hårda år skulle vara mottagliga för en reformagenda. Men det verkar ju inte alls så. Istället är de inställda på ungefär samma politik.

TB: Så är det. Och detta gäller för såväl Labours som De konservativas väljare. Labour vet att de inte kan erbjuda ett land som flyter av mjölk och honung. Det saknas helt enkelt tillräckligt med pengar. De konservativas budskap har gått ut på behovet av försakelser. Men både de och väljarna vet nu att dessa lär fortsätta även under nästa mandatperiod. Ekonomin har återhämtat sig, men inte tillräckligt mycket. Strategin för båda partierna går alltså ut på att sänka förväntningarna. Och att sänka förväntningarna och samtidigt entusiasmera människor blir ett svårt trick att genomföra.

MW: Vad händer med De konservativa och Labour om de förlorar? Ändrar de inriktning?

TB: De konservativa är med några få undantag ungefär samma parti som under Thatcher. Genom att ha gett efter för EU-skeptikerna har Cameron låtit partiet bli direkt antagonistiskt mot EU-medlemskapet. Det skulle bli mycket svårt för en ny ledare att föra in De konservativa på ett nytt spår. Till exempel heter det att Boris Johnson är mer liberal i synen på immigration. Det kan han inte vara om han blir partiledare – partiet skulle aldrig tillåta det. Men de har också visat sig vara pragmatiska. Trots alla nedskärningar har de inte rört sjukvården och pensionerna. De kan vara ideologiska, men de är inte korkade.

MW: För Labour skulle en förlust kanske bli mer svårbemästrad?

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

TB: Frågan om vad som skulle hända är helt öppen. Just nu är så många pessimistiska inför valet att partiets högerflank låter Ed Miliband begå misstaget att gå för långt till vänster så att de efter en valförlust kan säga: ”Vänstern fick sin chans med Miliband. Nu ser ni vad det ledde till. Vi måste gå tillbaka till Blairs linje.”

MW: Det låter som början på en ganska uppslitande inre strid?

TB: Det kan det mycket väl bli. Mycket hänger på om de kan hitta någon som de olika falangerna kan enas kring.

MW: Med andra ord: om Labour förlorar ryker Miliband?

TB: Oh, yes!

MW: Och samma sak gäller för Cameron om han förlorar?

TB: Inget tvivel om saken. Ingen av dem kan stanna kvar som ledare om deras partier förlorar valet.

MW: Är du överraskad att EU spelar så liten roll i valet?

TB: Nej, inte alls. Frågan har skjutits på framtiden genom Camerons löfte om en folkomröstning 2017. Labour har inget som helst intresse av att ta upp den i valet och inte heller De konservativa eftersom det bara skulle gynna UKIP.

MW: Låt oss då slutligen prata om Skottland. Om nu Scottish National Party blir så dominerande i valet som många tror: Vad betyder det för Storbritanniens nationella sammanhållning?

TB: Jag är pessimistisk inför framtiden. Det finns en så stark rörelseriktning i självständighetskampanjen. Den var ytterst nära att lyckas i folkomröstningen (om självständighet) förra året. De väntar bara på en ny chans. Om vi lämnar EU – vilket är fullt möjligt – kommer Skottland att begära en ny folkomröstning och det blir slutet för Unionen. Men även om det inte skulle ske måste vi hitta nya samarbetsformer. Den gamla ordningen fungerar inte. Vi behöver bli mer federalt och mindre centralstyrt. Problemet är hur man ska kunna åstadkomma det när ett av länderna har 50 miljoner invånare? England är så förbannat stort.

Mats Wiklund är redaktör i Axess.