De grekiska kardinaldygderna har som ideal format vår syn på det klassiska och hellenska Grekland. Vad återstår av dem? Vishet, en eftersträvansvärd men svåruppnådd dygd. Rättrådighet, tror vi kanske att den finns idag? Måttfullhet, närmast en omöjlighet i en konsumistisk senkapitalism. Mod, vet vi ännu vad det är. Civilkurage kanske?

Och vilket genomslag hade dygderna egentligen i antiken?
I somras läste jag en underhållande och lärd bok av emeritusprofessorn i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, Björn Sundberg: ”…så vill jag utstå livet…” (2019). Författaren läser på nytt de antika tragediförfattarna, Aischylos, Sofokles och Euripides, också med hjälp av senare forskning och gedigen historisk/teaterhistorisk kunskap. Det var i och för sig länge sen bilden av det marmorglänsande, tadelfria Grekland (som hos Martin P:son Nilsson) upphörde, tack vare Jan Stolpe, Jesper Svenbro och andra.

”Dit har vi långt idag. Det skulle bland annat innebära att återge språket dess faktiska innebörd. Det urholkas hela tiden.”

Det fängslande med Sundbergs bok är funderingarna han gör sig om vad som inte klart utsades. När tragöderna (många texter är ju förlorade) tävlade på de festspelen i Aten var syftet att forma ett martialiskt mansideal. Som åskådare tilläts som bekant enbart män (kvinnor och ofria män, slavar, var uteslutna). Grekland var långt ifrån en demokrati.

Men orättvisorna – som föraktet för kvinnor och slavar – bultade, som Sundberg visar, i många fall strax under trageditexternas yta och hotade ibland att spränga den. Samhällets konflikter, de pågående krigen, Atens imperialistiska ambitioner, oppositionen mot statsmannen Perikles (död 429 f v t) uppfattades förvisso, men antyddes och gav resonans mellan raderna.

Sundberg skildrar hur inte minst orättvisorna mot kvinnor får sin laddning hos tragöderna (inte bara i Medea och Antigone). Man får sluta sig till att kardinaldygderna även hos de gamla grekerna nog var mer av ideal än verklighet.

Som ideal och filosofi har de dock spelat en stor och viktig roll genom tiderna. De har påverkat många, mig också. Våra samhällen av idag är annorlunda: vi är många fler, vår värld är global, överbefolkad och teknifierad och har andra brännande problem, varav resursförstörelsen och miljöhotet är de största. Var grekisk dygd kräver förvisso sin egen definition men de hänger ihop. Om jag försöker mig på ett sammanfattande ord för dem idag skulle det vara ansvar.

Men ansvar är numera mest ett floskelsord, tycks det. Sen tjänstemannaansvaret (20 kap. brottsbalken) reformerades 1975 tyder mycket på att det fortlöpande urgröps. Så hävdar till exempel en motion 2019 av Lars-Arne Staxäng (M). Han hänvisar till tidskriften Lag & Ordning 2014, enligt vilken antalet anmälningar för tjänstefel fördubblats på tio år. Men av 8 000 anmälningar för tjänstefel 2013 ledde bara 37 till åtal och 23 till fällande dom. Justitierådet Thomas Bull fann att domstolarna i det närmaste hade avkriminaliserat tjänstefelet. Saken var särskilt aktuell 2017 med skandalen inom Transportstyrelsen.

Vi har under senare år fått se många sjaskiga skandaler passera. Jäv, lögner, hålla varandra om ryggen, kamaraderiets distribution av bostäder till kompisar, inte erkänna fel: det vill säga en allmän sorts sunkighet som får passera. Få tycks längre stå upp för ett personligt ansvar.

Varken bland politiker eller tjänstemän. Efter min mening
är Nya Karolinska ett av de värsta exemplen. Med hjälp av en
floskel, ”värdebaserad vård”, kunde inte bara det kritiserade NPM (New Public Management) fortsätta under ett nytt namn, utan också ett nytt helt onödigt sjukhus byggas för oplanerade fabulösa summor, vilket utarmade vården runt omkring, med hjälp av vinstdrivande Boston Consulting Group. Ett totalt debacle.

Ingen ställs till svars. Ingen straffas. Ingen anklagas för tjänstefel. Landstingets, det vill säga Regio­nens politiker och tjänstemän som är ansvariga, fortsätter sina karriärer och uppbär obekymrat sina löner. Professionen (det vill säga läkare och vårdpersonal) ställs åt sidan. Vi åser hur byråkratins makt stadigt växer på bekostnad av dem som är utbildade på sjukvård. (Vishet, bullshit.)

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Har vi som betalat kalaset (skattebetalarna) en chans att utkräva ansvar? Knappast. Vi kan bara knyta nävarna i fickan och muttra i höstblåsten och citera romaren och statsmannen Cato den äldre som ju lär ha avslutat varje tal med: Praeterea censeo Carthaginem esse delendam (För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras). Och byta ut Kartago mot Landstinget. ”Regio­nen” är, enligt mig och andra klokare än jag, en anomali, en onödighet och en kostnadsslukande maktapparat.

Och i Sverige en sorts helig ko.

Ingen politiker tycks ha mod att kräva en förnuftigare ordning genom en ansvarsfördelning av sjukvården mellan stat, kommuner och medborgare. Avskaffa landstingen? Visst, det skulle vara en stor reform, inte snuten ur näsan. Men förnuftig. Det här låter gnälligt men beror på att några trots allt vill hålla de grekiska dygderna högt. Vishet, rättrådighet, måttfullhet och mod borde förstås genomsyra varje individ, liksom de samhälleliga apparaterna.

Dit har vi långt idag. Det skulle bland annat innebära att återge språket dess faktiska innebörd. Det urholkas hela tiden. Vad sjutton är egentligen ”patientflöden”! Och det heter faktiskt inte ”processägare” när det är ansvarig som avses. Rädda språket!! Låt oss inte tro att ansträngningen är meningslös.