När tvåhundraårsminnet av H C Andersens födelse firades för några år sedan kom man i Köpenhamn på att markera de gator där sagodiktaren rört sig under livstiden med målade fotavtryck. Jag har inte kunnat se att något liknande företagits när man nu firar tvåhundraårsjubileet för den vid sidan av Andersen mest världsberömde danske författaren, Søren Kierkegaard. Hade man valt att markera de båda celebriteternas fotspår samtidigt i olika färger skulle man kunnat se i hur hög utsträckning de korsade varandra. Andersen och Kierkegaard trampade samma Köpenhamnsgator upp och ned med den skillnaden att Kierkegaard var en än mera inbiten köpenhamnare och Köpenhamnsflanör. I motsats till Andersen lämnade han sällan staden för några längre resor utanför dess hank och stör. Kierkegaard gjorde i sin ungdom en snabb visit till Sverige (Kullahalvön), ett land som Andersen upprepade gånger besökte. Han for några gånger till Berlin, bland annat för att höra filosofen Schelling föreläsa. Annars stannade han i Köpenhamn med korta utflykter, ofta företagna i droska, i dess omgivningar.

Ändå lamenterade denne urköpenhamnare ofta över sin stad. Till kung Kristian VIII klagade Kierkegaard över hur eländigt det är ”att vara ett geni i en köpstad”. Köpenhamn, som under hans livstid växte från ca 100 000 invånare till ca 130 000, var både för stort och för litet. Kierkegaard skrev:

”I dette Land er der kun én By, men den er ogsaa hele Landet så kisteglad over, uagtet det kun er en Købstad. Den hedder Kjøbenhavn.”

Ingen stad i världen kunde demoralisera i lika hög grad som Köpenhamn, framhöll han. Det berodde på att invånarna i Köpenhamn inte behövde jämföra sig med invånarna i andra danska städer. Danmark hade ju noga taget bara en stad, Köpenhamn. Eller kanske bättre – Köpenhamn hade Danmark. Ingenting fanns som kunde lära köpenhamnarna ödmjukhet eller få dem att se sig själva med andras ögon.

Samtidigt var det en småstad där alla kände alla och skvallrade om alla. Långt innan Kierkegaard blev berömd för sitt författarskap blev han berömd för sina byxor. Georg Brandes har berättat om detta i sin lysande Kierkegaardsbiografi från 1877. Första gången han hörde talas om filosofen, skriver han där, var när han som barn inte stoppat ned sina byxben ordentligt i stövelskaften och barnjungfrun i skarp ton yttrade: ”Søren Kierkegaard!” Det var en reminiscens från karikatyrteckningarna av Kierkegaard i tidningen Corsaren, del i en förföljelse som höll på att driva den stackars filosofen till vansinne. Gatuoriginalet hånades för sitt excentriska utseende och sin slarviga klädsel med ena byxbenet kortare än det andra, han som nog hellre hade sett sig som dandy och elegant, ”en man klädd enligt modet, som bar glasögon och rökte cigarr”.

Vilka platser i Köpenhamn var det då som Kierkegaard framför allt frekventerade och vilken var hans egen plats i ”guldålderns” danska kultur, en kultur som frodades i denna stad där alla kända varandra och där till och med fiendskaperna hade en intimitet som i få andra europeiska huvudstäder? Det är teman som diskuteras i The Oxford Handbook of Kierkegaard som kommit ut lagom till hundraårsminnet, utgiven av John Lippitt och George Pattison. Författarna till 29 artiklar om olika aspekter av föremålets liv och tänkande är hämtad från den rika och växande internationella forskningen kring Skandinaviens ende verkligt världsberömde filosof. Kärnan utgörs av de forskare som är knutna till det forskningscentrum för Kierkegaardstudier som grundades i Köpenhamn 1994 och som sedan 1997 ger ut Søren Kierkegaards Skrifter i ny kritisk och rikt kommenterad utgåva. Den skall omfatta femtiofem volymer och beräknas slutföras jubileumsåret.

The Oxford Handbook of Kierkegaard, som på ett förtjänstfullt och behändigt sätt sammanfattar forskningens resultat och undersökningsmetoder, är uppdelad i tre avdelningar varav den första handlar om Kierkegaards idémiljö, den andra om viktiga teman i hans författarskap och den tredje om hans senare inflytande.

Pattisons ”Kierkegaard and Copenhagen” hör givetvis till den första avdelningen. Det gör också Bruce H Kirmmses ”Kierkegaard and the End of the Danish Golden Age”, ett tema som uppsatsförfattare tidigare ägnat en hel bok (Kierkegaard and Golden Age Denmark).

Vilken var Kierkegaards köpenhamnska topografi? Pattison nämner Tivoli som öppnades sommaren 1843 strax efter publiceringen av Kierkegaards första mästerverk Antingen-Eller. ”De som älskar Tivoli”, heter det på ett ställe i tänkarens skrifter, ”bryr sig föga om evigheten.” Detta är ett ständigt tema i Kierkegaards Köpenhamnsskildringar. Det intensiva utbudet av nöjen och förströelser i huvudstaden drog uppmärksamheten bort från det inre livet, från det väsentliga. Østergade/Strøget, där Kierkegaards förförare försöker dra till sig de unga damernas blickar, spelar en liknande roll som de eleganta Tivoliträdgårdarna. Ett nöjespalats var också Det kongelige Teater vid Kongens Nytorv. Där fanns primadonnan Johanne Luise Heiberg, mycket beundrad av Kierkegaard (liksom för övrigt av Andersen).

Som centrum i Kierkegaards Köpenhamn pekar Pattison emellertid ut Vor Frue Kirke i det gamla universitetsområdet: ”Kierkegaard levde nästan hela sitt liv inom en kilometers radie från Vor Frue Kirke.” Där skulle han också sluta sitt liv. Åtminstone skulle hans begravningsceremoni komma att äga rum där i november 1855 under stor tillströmning och med Sørens bror Peter Christian som talare på väg mot den sista vilan i familjegraven på Assistentskyrkogården.

I Vor Frue Kirke hölls knappt två år tidigare, i januari 1854, ett annat viktigt minnestal. Det gällde biskopen i Vor Frue Kirke, Jakob Peter Mynster, i ungdomen Sørens mentor och familjesjälasörjare. Den som höll talet var teologiprofessorn vid Köpenhamns universitet, H L Martensen. Både talaren och de döde hörde till samhällets stöttepelare. Mynster var en av den danska kyrkans främsta män. Martensen var den kanske främste företrädaren för den hegelianska teologi som härskade vid det köpenhamnska lärosätet, där Kierkegaard själv en gång blivit magister.

Nu talade Martensen om Mynster som ett ”sanningsvittne”. Detta väckte Kierkegaards vrede och blev utgångspunkten för hans furiösa angrepp mot den danska kyrkan och dess prästerskap, den berömda ”kyrkostormen”. Kärnpunkten var att ett ”sanningsvittne”, som Kierkegaard tolkade saken, var en som lidit för sanningen. Men Mynster hade inte lidit för kristendomen. Han hade visserligen tagit korset på sig, men bara biskopskorset, onekligen något helt annat än Kristi kors. Lidande hade inte varit hans sak utan makt, inflytande och välmåga. Mynster hade överhuvud inte predikat den kristna sanningen utan kompromissat med tidens makter. Däri liknade han hela den samtida danska kyrkan med dess präster, biskopar och teologer. Hegel hade varit en kompromissernas filosof, alltid redo till en vis syntes, till ett både-och. Kierkegaard förkunnade ett antingen-eller. Han var en tänkare som utmärkte sig för skoningslös radikalitet.

Hur är det möjligt att Kierkegaards tänkande fortfarande fascinerar oss? Berättelsen om hans postuma inflytande, som återges i flera av uppsatserna i The Oxford Handbook of Kierkegaard, är i sig en spännande historia. Köpenhamnsflanören, som tillbringade sitt liv inom en kilometers omkrets av Vor Frue Kirke, och som skrev på det lilla språket danska, skulle med tiden få ett globalt inflytande. Inte genast som H C Andersen, vilken blev världsberömd redan under sin livstid. Men fram emot sekelskiftet 1900 när hans verk översattes till tyska av österrikaren Theodor Haecker började hans stora internationella rykte ta fart. När han sedan inspirerade tänkare som Martin Heidegger, Karl Barth och Jean-Paul Sartre var han på väg mot att betraktas som ett av de verkligt stora internationella namnen i filosofins och teologins historia.

Ibland kan man förundras över skaran av beundrare. Hur kunde till exempel den svenske filosofen Ingemar Hedenius, känd framför allt som militant ateist, förklara att Kierkegaard var Skandinaviens utan jämförelse störste författare? Hedenius undrade själv över detta. Kierkegaards budskap sammanföll som han såg det med kristendomen i dess mest grymma och orimliga form. Ändå var just denna kristna förkunnelse kärnan i vad Hedenius kallade ”Kierkegaardupplevelsen”, vilken bestod i att man ”gör sig förtrogen med denna spökvärld och där träffas av hans förkunnelse om det helas innersta mening”.

Onekligen är det egendomligt. Kierkegaard förefaller på något vis mera modern än samtida filosofer och teologer som Hegel, Schleiermacher eller Grundtvig, även om man kan tycka att deras budskap från modern synpunkt är långt mera resonabelt än hans. Kierkegaard ter sig modern i sitt kompromisslösa förkastande av det moderna, i sin uppgörelse med kristen humanism och med varje försök att luckra upp religionens mest frånstötande dogmer. Hans betraktelser över Abrahams fromma människooffer av sonen Isak är klassisk. Fruktan och bävan, utan dagtingan, är vad han predikade.

En del av moderniteten ligger väl i det som den utmärkte svenske Kierkegaardforskaren, Lars Bejerholm, ägnade en avhandling – ”meddelelsen dialektik”.

Kierkegaard utvecklade ett polyfont författarskap, en kör för många röster. Han skrev under pseudonymer, som inte var avsedda att lura någon men som representerade olika stadier på livets väg, olika perspektiv på vår tillvaro, olika trappsteg, om man så vill, på den frälsningens trappa som leder till paradiset. Den som en gång vandrat in i labyrinten hittar inte så lätt ut, även om handböckerna vill tillhandahålla ariadnetråden. Men för Kierkegaard fanns ingen rak väg till himlens port, åtminstone inte för den moderna bildade människan. Hon måste lära sig övervinna hela samtidens sekulariserade och humanistiska kultur innan hon var redo för Gud.

Det är om Gud Kierkegaard vill tala. Men samtidigt talar han ständigt om sig själv, detta på ett sätt som ibland kan verka nästa blasfemiskt. När han skriver om Bibelns berättelser sålunda, något som Paul Martens påminner oss om i uppsatsen ”Kierkegaard and the Bible”.

Tag bara det mest berömda exemplet ur Fruktan och bävan. Där handlar det om hur Herren befaller Abraham att resa till Moria land och där med kniven i hand offra sin älskade son Isak till hans ära. Det är en djup och skakande berättelse om den fromme som utan att tveka blir mördare när Gud så befaller. Men för Kierkegaard handlar den också om hans egen relation till hans älskade Regine Olsen, hans trolovade som han måste bryta med därför att lydnaden mot Gud måste gå före.

Det finns en paradox i detta att Kierkegaards författarskap i så hög grad är självbiografiskt. Dels därför att hans liv var händelsefattigt. Det innehöll egentligen bara en episod, en förlovning som aldrig ledde till äktenskap. Och dessutom en incident som inte gällde Søren Kierkegaard själv utan hans far. Därtill kom att båda dessa fattiga händelser mera förefaller vara myt än verklighet. Ingen – inte heller författarna till The Oxford Handbook of Kierkegaard – han kunnat bringa någon riktig reda i vad det här handlade om. Det rör sig om utpräglade mystifikationer.

Vad Søren Kierkegaard talat om som ”den stora jordbävningen” inträffade när han fick reda på att en förbannelse vilade över familjen på grund av en försyndelse som hans far gjort sig skyldig till. Vilken var denna försyndelse?

Den vanligaste versionen går ut på att fadern, Michael Pedersen Kierkegaard, en gång som tolvårig vallpojke, driven till förtvivlan av kyla och ensamhet, skulle ha klivit upp på en kulle och förbannat Gud. Gud skulle ha hämnats genom att förfölja inte bara fadern utan hela hans familj med skoningslös straffdom. Men andra tolkningsmöjligheter står också öppna. Kanske fanns där något äktenskapligt snedsprång eller annan oegentlighet i faderns vuxna liv.

Mystiken tätnar när man betänker att faderns bana åtminstone till det yttre var utomordentligt framgångsrik. Han hade stor framgång i affärer, blev en ansedd man och gav sönerna ett arv som i Sørens fall höll honom försörjd på angenäm nivå livet igenom. Inte heller sönerna förefaller egentligen ha varit nämnvärt drabbade av den bibliska förbannelsen. Sørens bror Peter Christian blev biskop och en stor man inom den danska kyrkan.

Möjligen kan man tolka det hela därhän att förbannelsen helt enkelt var det tungsinne som Søren kan ha ärvt från fadern. Men även i så fall rörde det sig om en så att säga blandad förbannelse. ”Tag ifrån mig allt – bara inte mitt tungsinne!” brukade Søren säga. Det var tungsinnet, svartsynen som var källan till författarskapet.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Lika oklar är berättelsen om förlovningen med Regine Olsen som skall ha varat 13 månader från september 1840 till oktober 1841, när Kierkegaard lämnade ringen tillbaka. Varför fann han det omöjligt att gifta sig? Själv hänvisade han gärna till släktförbannelsen. Gud kunde inte vilja att han skulle bli lycklig, Gud måste tvärtom kräva ett offer. Eller fanns, som en del biografer föreslagit, en fysisk defekt hos den blivande brudgummen, en sexuell oförmåga? Eller var det kanske så, som Regine själv lär ha förmodat, att han offrade henne för sitt filosofisk-teologiska författarskap? Arvet från fadern räckte för en ungkarl, men med en familj att försörja skulle Kierkegaard ha varit tvungen att skaffa sig ett yrkesarbete och kanske uppge ett författarskap som inte inbringade några inkomster. Eftervärlden tvekar. Själva idén om Søren Kierkegaard omgiven av hustru och blomstrande barnaskara förefaller så orimlig att man ryggar tillbaka.

Ytterligare komplikationer tillförs genom Kierkegaards utförliga, invecklade och motsägelsefyllda berättelser om hur han gått till väga vid själva brytningen av förlovningen. Med utstuderad grymhet – eller möjligen utstuderad finkänslighet – skulle han ha provocerat fram en brytning genom att uppträda avvisande och oförskämt.

Dock finns det ingen tvekan om vilken tolkning av förloppet som mest tilltalade den olycklige. Det måste givetvis vara den religiösa tolkningen.

Att offra sig själv, att offra den älskade på grund av en befallning vars orimlighet och bestialiska grymhet måste stå klar för alla – det är tro. Sådan var Kierkegaards övertygelse. Om den vittnade om genialitet eller om galenskap förmådde han själv inte säga. Vad som är oomtvistligt är att den låg till grund för ett sällsamt författarskap där Köpenhamn är Moria land och där Moria land är Köpenhamn.

Om sitt födelseår har Kierkegaard skrivit:

”Jag föddes 1813, året för statsbankrutten, då så många andra värdelösa sedlar sattes i omlopp.”

Tvåhundra år senare är det andra länder än Danmark som hotas av statsbankrutt. Och Kierkegaard har visat sig vara en långt ifrån värdelös sedel. I stället är han utgångspunkten för en hel liten industri av forskning och utgivning. Det bland annat bär The Oxford Handbook of Kierkegaard vittnesbörd om.