Alfabetisering! Vår tids viktigaste kulturella angelägenhet är en förstärkt alfabetisering av det svenska folket. Dålig svenska sprider sig i vår tid som ett illrött eksem. En liknöjd acceptans av usel meningsbyggnad och svengelska särskrivningar tycks bli alltmer utbredd.

Vi får alltför ofta höra dålig svenska i radio och tv. Numera kan vi stöta på språkfel inte bara i förut mer vårdade morgontidningar utan även i nyutgivna böcker, inte minst i sådana som kommer ut på så kallade hybridförlag och för vilka författaren betalar kostnaderna för utgivningen, medan förlagen i många fall inte ens bryr sig om att bistå med korrekturläsning, än mindre med någon förlagsredaktör som kan ge synpunkter på manuskriptet.

Polisprotokoll och anteckningar i samband med vittnesförhör är ibland så dåligt formulerade att rättsliga utredningar försvåras. Det visar forskning av Gunilla Byrman och hennes kolleger på Linnéuniversitetet. Man frågar sig hur det ser ut i läkares och psykologers journaler, i socionomers utlåtanden eller i civilingenjörers instruktioner. Även bland formellt sett välutbildade medborgare slarvas med språket på ett sätt som kan skapa förvirring och leda till osäkerhet.

är detta att måla fan på väggen? Nej! Ändå är jag skeptisk till sådant triumfatoriskt felfinneri som medlemmarna ofta ägnar sig åt i exempelvis den populära Facebookgruppen Språkpolisernas Högkvarter. Sådana språkliga medborgargarden kan möjligen vara nyttiga, men folk råkar i luven på varandra och sårar varandra med petimäteraktigt besserwisseri. Spontant tillkomna språkliga kampgrupper bör nog snarast uppfattas som en yttring för hur illa det är ställt med svenska språket i vår tid.

”Någonting har hänt. Det märks även vid våra universitet. Där är tillståndet alltmer prekärt.”

Skolan och särskilt lärarna i svenska måste ges en vettig chans att lära ut vårt språk. Annars är det kanske lika bra att fasa ut svenskan ungefär på samma sätt som användningen av fossila bränslen nu stegvis dras ner och att vi sätter ett slutdatum för denna process, exempelvis den 1 januari 2121. Om vi inte en gång för alla ska övergå till att allihop använda engelska som förstaspråk, bör vi begära att antalet timmar inom undervisningen i vårt modersmål bli fler, för samtliga elever från 7 års ålder till 19.

I Sydsvenskan läser jag om en undersökning som genomförts av Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien. Av denna får man veta att 65 procent av våra svenska skolpojkar säger sig läsa bara om de absolut måste. Samma negativa attityd till läsning har 49 procent av de tillfrågade flickorna. Jag är medveten om att barn och unga i vår tid tillskansar sig andra avancerade färdigheter, teknisk och främst digitalt inriktad skicklighet som vi i en äldre generation har anledning att avundas dem eller försöka lära oss av dem. Samtidigt är jag övertygad om att de blir illa utrustade för ett kommande yrkesliv om de inte får träna sig i att bli uppmärksamma läsare och dessutom lär sig att skriva någorlunda korrekt på sitt eget språk.

det är trösterikt att höra talas om alla läsfrämjande insatser som görs, några av dessa ideella, andra initierade av kommunala bibliotek i form av ”sommarlovsläsning” eller av skolan, som exempelvis tävlingen ”Läskampen”. Vad man ändå måste fråga sig är om den svenska skolan verkligen ska behöva ta till så mycket hjälp utifrån och, mest akut, om denna hjälp utifrån verkligen når fram till de allra mest behövande. Enligt statistiken läser 87 procent av våra niondeklassare inte en enda sida skönlitterär text under en vanlig skoldag. Svenska elever har rasat dramatiskt i Pisas ”läslustindex” och ligger numera långt under genomsnittet i OECD-länderna.

Någonting har hänt. Det märks även vid våra universitet. Där är tillståndet alltmer prekärt. Jag har undervisat vid universitet i två perioder, den första 1978–86 och den andra 2002–17. Skillnaden mellan dessa perioder var ganska dramatisk. På 2000-talet har jag haft studenter av ett slag som aldrig förekom på 1980-talet, undermåliga i att skriva och oförmögna att få ihop en meningsbyggnad inkluderande en eller flera bisatser. I rättvisans namn bör sägas att de bästa studenterna nuförtiden framstår som ännu bättre än de bästa på 1980-talet, detta tack vare att de har tillgång till så många fler informationskällor och för att de av ren och skär lust förkovrar sig på fritiden. Detta betyder att skillnaderna mellan de bästa studenterna och de sämsta är större än någonsin, så stora att man i varje fall inom humanistiska ämnen kan tycka att det snart kan bli dags att införa hjälpklasser på universitetet, eftersom det blir en omöjlig uppgift för läraren att både bistå de svagaste studenterna och att ge de bästa tillräcklig intellektuell stimulans.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

något måste göras. Men vad? Folk på Utbildningsdepartementet och på Kulturdepartementet måste försöka tänka ut något. Annars kommer vi att i hög hastighet vara på väg in i en ny typ av klassamhälle, lika bryskt som 1800-talets. Lämpligt är att börja med att lägga fler timmar på svenskämnet i skolan, redan från förs­ta klass, och att locka eleverna att läsa mer skönlitteratur. Annars kommer det att gå illa.

Den patriotiske Esaias Tegnér ger svenskan ett gott betyg i den diktsvit som har titeln ”Språken” och där han i vartdera ett epigram karakteriserar åtta europeiska språk. Så här lyder hans två första rader om svenskan: ”Ärans och hjältarnas språk! Hur ädelt och manligt du rör dig! / Ren är din klang, säker som solens din gång.”

Men det var för tvåhundra år sedan. De raderna gäller inte längre.