För bara någon generation sedan var världen tydligt uppdelad. De mest framgångsrika företagen, den ledande tekniken, den bästa infrastrukturen och de mest kvalificerade medarbetarna var inriktade på Västeuropa, Nordamerika och södra Asien. Nästan all utveckling skedde i vad som traditionellt har benämnts ”de utvecklade ekonomierna”. Gapet till andra regioner var omfattande. Av de 500 företagen med högst omsättning fanns bara 23 utanför denna del av världen. Tio år senare såg bilden likadan ut. År 2000 hade antalet storföretag med huvudkontor i nya marknader ökat marginellt till 24 stycken. Under denna period hade förvisso alltfler tidigare fattiga länder öppnats upp för företagande, handel och konkurrens; men globaliseringen hade följt ett enkelt mönster: västerländska företag etablerade sig i nya marknadsekonomier som Kina och tog del av deras billiga arbetskraft, råvaror och växande marknader. Vissa protesterade mot utvecklingen och menade att det rörde sig om exploatering. Andra argumenterade att företagen drev på välståndsökning och jobbskapande. Få förväntade sig att de inhemska företagen, som i många fall låg hopplöst efter, snart skulle börja konkurrera mot västvärldens ledande aktörer.

Plötsligt började dock balansen förändras. År 2010 låg 85 av de 500 företag med högst omsättning utanför de traditionella marknadsekonomierna. Merparten fanns i Kina. Det var början på en utveckling som håller på att rita om den ekonomiska kartan. Om nuvarande trender håller i sig beräknas att Kina år 2025 är säte för 120 av de 500 största företagen i världen. Ytterligare 109 av företagen förväntas finnas i andra uppstickarländer i bland annat Syd- och Centralamerika, Östeuropa, Indien och södra Asien. I boken Framgångsföretagandets nya geografi. Så kan Stockholm bli Nordens Samarkand som jag har skrivit med Maria Rankka undersöker vi den snabba förändringen. En viktig insikt är att ekonomi handlar om människor av kött och blod. Utifrån ett rent ekonomiskt perspektiv kan det vara svårt att förstå varför globaliseringen skiftar från ett mönster där framgångsföretagen fanns i de traditionella marknadsekonomierna till ett läge där uppstickarekonomierna ger upphov till de nya succéföretagen. Om vi följer de individer som driver på förändringen blir dock utvecklingen enklare att förstå. Det tar tid för människor att ställa om.

Adam Góral är ett exempel på de personer som länge varit före sin omvärld. Redan i slutet av 1970-talet tog han ut examen i cybernetik och datavetenskap vid universitetet i Kraków. Góral hade omfattande kunskaper om datorer och IT, i en tid där dessa tekniker gradvis utvecklades. Han började sin bana i den akademiska världen, med att undervisa och läsa doktorandstudier i matematisk statistik och ekonometri. År 1988, strax före kommunismens fall, åkte Góral till USA, något som förändrade hans syn på världen. Välståndet på andra sidan Atlanten visade på de möjligheter som fanns i företagande. Nog måste Polen snart följa efter? Vid hemkomsten startade den unge Góral tillsammans med sin bror sitt första bolag. Verksamheten gick ut på att tillverka ketchup, till att börja med i en liten lägenhet.

Det kan låta som en märklig karriärväg för en av världens tidiga IT-experter. Men resan till USA övertygade honom om möjligheterna med kapitalism. Och vad är väl enklare att sälja i ett land med planekonomisk matproduktion än en produkt som består av tomater, socker och vinäger? När väl kommunismen föll kunde Adam Góral på allvar satsa på företagande. Han omsatte sin kompetens i att grunda ett IT-företag 1991.

Vid den tiden var Polen allt annat än en framstående IT-nation. Samtidigt fanns cirka 1 500 kooperativa banker i Polen som behövde förlita sig på den nya tekniken. Górals bolag specialiserade sig på att erbjuda mjukvara till bankerna. Kundbasen utvidgades gradvis till kommersiella banker, försäkringsbolag, offentlig administration och industrin. År 2004 bytte bolaget namn till Asseco och noterades på börsen i Warszawa. Samtidigt inleddes en expansion till andra länder i centrala och östra Europa. Assecos IT-lösningar visade sig också uppskattas i väst. År 2010 blev företaget en strategisk partner till Vattenfall. Samma år investerade Asseco motsvarande en miljard kronor för att bli majoritetsägare i den israeliska IT-gruppen Formula Systems. Idag är Asseco med 17 000 anställda Europas sjätte största tillverkare av mjukvara. Den internationella expansionen pågår nu för fullt.

Adam Góral själv var före sin omvärld redan i slutet av 1970-talet. När kommunismen föll 1989 var dock hans hemland långt efter västvärlden, sett till infrastruktur, kompetens i näringslivet och kunskaper om ny teknik. De företag och medarbetare som Góral jobbade med behövde tid för att utvecklas i sina nya roller. Det krävdes tid för en generation nya ungdomar att växa upp i det nya fria Polen, med ambition att ta för sig av de möjligheter som den nya världen erbjöd.

Edmund Phelps menar att västländernas utveckling tog fart under 1800-talet när dynamiska ekonomier uppstod med förmåga att ge upphov till egna innovationer. Det stämmer väl överens med utvecklingen i Sverige, som tidigt lyckades genom att inte bara exportera råvaror och enkla produkter till Storbritannien; utan redan i mitten av 1800-talet började konkurrera och samverka med britterna i att ta fram innovativa produkter och tillverkningsmetoder. När marknadsekonomin spred sig runtom världen under 1970-, 1980- och 1990-talen började världens nya tillväxtekonomier att exportera råmaterial, jordbruksvaror och enklare industriprodukter. Efter ett tag kom vissa inhemska aktörer att verka som underleverantörer för västerländska företag. Gradvis flödade kunskaper över gränserna. Uppstickarföretagen började vässa sin konkurrenskraft för att kunna dra nytta av såväl billig arbetskraft och storskalig drift som av hög kvalitet.

Ett illustrativt exempel är Ren Zhengfei, som 1987 grundade det kinesiska telekomföretaget Huawei. ”Om jag istället hade valt att exempelvis ägna mig åt grisar, skulle jag kanske vid det här laget redan vara Kinas mest framgångsrika grisbonde”, förklarade nyligen den kinesiska entreprenören. Det är en intressant inställning hos en entreprenör som till en början var återförsäljare av telefonväxlar åt ett Hongkongbaserat bolag. Parallellt med att sälja västerländska lösningar valde Zhengfei att stärka det egna bolagets forskningsverksamhet. Till skillnad från många andra teknikdrivna bolag i Kina undvek Huawei medvetet att låta den egna produktionen bli beroende av utländska telekombolag. Strategin gick ut på att inte fastna i att utföra de enkla arbetsmomenten och låta det högkvalificerade arbetet bedrivas i utlandet.

Tidigt satsade Huawei på att hålla sig i framkanten. Lösningen var reverse engineering, alltså att ta isär konkurrenternas produkter för att lära sig deras konstruktion. Man kan säga mycket om bristen på respekt för västerländska företags immateriella rättigheter som patent, genom exempelvis kopiering av tekniska lösningar. Eller för den delen att flertalet större kinesiska aktörer har en ohälsosam närhet till den politiska makten. Men likväl skedde utvecklingen i rasande takt. Redan 1993 lanserade Huawei en avancerad telefonväxel, som sålde väl. Till en början var bolaget inriktat på landsbygden och de mindre städerna i Kina. Där var konkurrensen från omvärldens ledande teknikföretag mindre påtaglig. Och där kunde Ren Zhengfei gradvis utveckla sin verksamhet. Nästa steg var de större städerna och tillväxtmarknaderna i Kinas grannländer, som också växte tack vare ekonomiska reformer. Idag har företaget en större ambition: att erövra världsmarknaden genom att tävla med den bästa tekniken och den bästa designen.

Huawei investerar långsiktigt för att förverkliga den visionen. År 2012 satsade Ericsson 33 miljarder kronor på forskning och utveckling, vilket sysselsatte runt en femtedel av bolagets cirka 110 000 anställda. Det året kom Huawei ikapp sin svenska konkurrent i termer av investeringar. Nära hälften av Huaweis 150 000 anställda verkar inom forskning och utveckling. Liksom många andra kinesiska företag byggde telekomjätten delar av sitt initiala framsteg på att plagiera västerländsk teknik. I takt med att Huawei mognat har företaget kommit att driva på ny teknik. Vid sidan av att ha forskningsinstitut spridda över sex världsdelar har Huawei också grundat ett eget universitet, inriktat på vidareutbildningar för såväl anställda som kunder. Företaget satsar inte bara på forskning och utveckling i Kina. Miljardbelopp har också investerats i forskning och utveckling i bland annat Sverige, Storbritannien och Finland.

Den rådande bilden av Kina i Sverige kan sammanfattas i en mening: Kina har massor med billig arbetskraft, medan vi i Sverige har kunskap och innovation. I viss mån stämmer förstås fortfarande detta perspektiv. Samtidigt sker, som exemplet med Huawei illustrerar, förändringen snabbt. Utbildningsstatistiken bekräftar förändringarna. År 1986 togs 55 000 högskoleexamen i Sverige, jämfört med 240 000 i Kina. Fastän Kina har drygt hundra gånger större befolkning än Sverige var antal utfärdade examen alltså bara fyra gånger så högt. Sverige var verkligen långt före i kunskap. År 2012 hade antalet examen ökat till 140 000 i Sverige och 3,5 miljoner i Kina. Nu utfärdades 25 gångar så många examen i Kina som i Sverige. Sedan 2000-talets början har antalet examina i Kina ökat i snabb fart och trenden ser inte ut att avta. Vid sidan av studier i hemlandet söker sig dessutom många kinesiska studenter utomlands, till topphögskolor i alltifrån Sverige till Storbritannien och USA. Nya utvecklingsländer som Kina satsar inte bara på utbildning i stor skala, utan lyckas också bygga upp högkvalitativ undervisning i åtminstone vissa lärosäten. Med tiden har en rad framstående högskolor uppstått i nya utvecklingsländer. Ett illustrativt exempel är Sharifuniversitetet i Iran. Irans utveckling har hämmats av politiska och religiösa skäl, krig och internationella sanktioner. Trots det betraktas Sharifuniversitetet som världsledande i grundutbildningar till ingenjörer. Redan 2003 noterade de ansvariga för doktorandprogrammet för elektriska ingenjörer i Stanford att en stor del av deras internationella toppstudenter kom från den iranska högskolan. I Indien, Kina och Östeuropa finns en rad liknande högskolor som börjar nå riktigt hög internationell nivå.

I dagens kunskapsbaserade arbetsmarknad har talangbrist blivit en av de största bromsklossarna för tillväxt. Innovativa företag i utvecklade länder lyckas ofta inte hitta tillräckligt många medarbetare som har kunskaper i teknik, IT samt forskning och utveckling. Amerikanska forskare har studerat hur den växande bristen på högkvalificerade forskare och ingenjörer påverkar näringslivet. Resultatet är att många innovativa företag flyttar från USA och startar verksamhet i utvecklingsländer, där tillgången på forskare och ingenjörer med goda kvalifikationer ökar. Vi kan se samma utveckling bland svenska företag. Svenska internationella koncerner utvecklas med många kunskapsintensiva jobb. Problemet är bara att denna expansion sker i omvärlden, framförallt i just Asien, snarare än i Sverige. Det finns ingen naturlag som säger att Sverige kommer att vinna konkurrensen om kunskap.

Precis som Edmund Phelps framhåller måste vi förstå ekonomin utifrån en mera mänsklig dimension, som sträcker sig bortom statistik över råvaruexporten och investeringsvolymer. En utblick över Sverige visar att det är ett land fullt med kunskap i näringslivet och kompetenser bland medarbetarna. Det finns gott om kreativitet och flertal ledande teknologiföretag som lyckas väl på internationella marknader. Men det finns också en struktur där närmast hela exporten och den stora merparten av näringslivets satsningar på forskning och utveckling sker inom ramen för ett litet antal företag – som i de flesta fall har mer än hundra år på nacken.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Kanske mest oroväckande är tendenserna mot att det svenska samhället utvecklas till en fet katt, där många är nöjda med mediokra framsteg.

Inte minst är detta tydligt i skolan. Undersökningen Trends in International Mathematics and Science Study har till exempel visat att dubbelt så många fjärdeklassare i Sverige anser sig vara duktiga på matematik, jämfört med elever i Hongkong, Singapore och Taiwan. I Sydkorea hyser bara en fjärdedel så många lika högt förtroende som i Sverige. Vid en första anblick verkar det förstås som en positiv nyhet. Problemet är bara att de svenska elevernas kunskaper inte når upp till självbilden. Också de studenter som uttrycker lägst förtroende i de fyra sydasiatiska länderna har nämligen bättre resultat än de svenska elever som har högst förtroende. Det är en tendens som går igen i samhället. En spridd bild är till exempel att den svenska ekonomin klarat sig ovanligt väl under senare år, medan verkligheten är att många andra länder både haft högre tillväxt och gjort mer för att stimulera den framtida utvecklingen.

Självklart är framtiden ännu inte skriven. Sverige har stora möjligheter att växa som ett kunskapsintensivt land i en tid där den globala marknaden blir allt större. Men för att nå dit krävs att viljan att utforska, experimentera och innovera åter hamnar på topp – det var, som Phelps mycket riktigt noterar, denna attityd som gjorde det möjligt för västvärlden att påbörja sin resa mot välstånd under 1800-talet. En comeback behövs för den ambitiösa kulturen. Individens kunskapstörst och motivation att lyckas i livet måste åter hamna i centrum. Annars kommer det att bli svårt för den nya generation som växer upp i Sverige att hävda sig i den intensiva globala konkurrensen, där talangfulla unga som växer upp i Polen, Kina, Iran, Indien, Sydkorea och Vietnam börjar få högre ambitioner både vid skolbänken och i arbetslivet.

Nima Sanandaji är tekn dr och Research Fellow vid Center for Policy Studies i London.