Den gemensamma nämnaren är ”kunskaper vi har”. Kritiskt tänkande och kreativitet kräver att vi har kunskaper. Därför är det vulgärretorik när skoldebattörer ställer kritiskt tänkande och kreativitet mot kunskaper. Som om kritiskt tänkande och kreativitet är fristående färdigheter, oberoende av kunskaper. Som om ”analytisk förmåga” och ”fantasi” kan ryckas ur sitt sammanhang ovan, läras in och utföras som cirkuskonster.

Att politiker ofta förfaller till denna vulgärretorik är illa nog. Värre är att de fått idéerna från Sveriges pedagogiska etablissemang – tongivande professorer vid landets lärarutbildningar. Detta pedagogiska etablissemang bär det yttersta ansvaret för att svensk skola far så illa. Politikerna har naturligtvis också skuld i eländet, men inte lika mycket. När ideologiskt motiverade politiker har sökt belägg för sina skolreformer har nämligen det pedagogiska etablissemanget alltid hjälpt till.

Vänsterpolitiker som efter 68 såg förtryck överallt och ville emancipera folket kunde lita på de progressiva fackpedagogerna. ”Skolan är en borgerlig, förtryckande institution och för att befria eleverna är det nödvändigt att rasera lärarauktoriteten, slopa det fasta ämnesstoffet och låta eleverna själva styra”, sade pedagogikhöjdarna.

Högerpolitiker som i början av 1990-talet ville avreglera och konkurrensutsätta skolan kunde också lita på de progressiva fackpedagogerna. ”Skolan är en föråldrad, kvävande institution och för att befria eleverna är det nödvändigt att lärarna backar undan, låter eleverna välja och söka sin egen kunskap på internet”, sade pedagogerna.

Vid de flesta genomgripande skolreformer – att sätta social fostran framför kunskapsutveckling, avskaffa betyg och studentexamen, göra eleven till sin egen lärare – så har fackpedagogerna hört till de drivande.

Därför tjuter varningslarmet när det pedagogiska etablissemanget nu säger att skoldebatten blivit ”alltför politiserad”, att det är dags att ”lyssna på vetenskapen”. Vi har lyssnat på utbildningsvetenskapen i många år, och resultatet är att den svenska skolan blir sämre och sämre.

Så länge fackpedagoger hävdar att elever blir kritiskt tänkande och kreativa om de bara skyddas mot kunskap, går det inte att ta dem på allvar. Bara den med en naiv och romantisk syn på barn tror att nyckeln till framsteg är att avskaffa lärare och undervisning.

Den traditionella skolan är en metod att komprimerat under uppväxtåren till barn och unga överföra civilisation, kulturarv samt kärnan i den kunskapsmassa som mänskligheten har kämpat sig fram till. Den som hävdar att barn blir mer kreativa och kritiskt tänkande om vi avskaffar denna tradition bör avkrävas empiriska bevis, inte bara idéer och teorier.

Kanske har det pedagogiska etablissemanget kommit fram till sina slutsatser genom att tillämpa sina egna idéer genom att hoppa över kunskaperna (empirin) och gå direkt på ”analysen” och ”fantasin”. Det skulle förklara hur vetenskap blev ideologi.