Att det rapporterades extensivt om mellanårsvalet till kongress och senat är förståeligt: makt-, eller snarare, terrorbalansen mellan Vita huset och de lagstiftande institutionerna påverkar även oss som lever norr om polcirkeln.

Mindre begripligt är svenska redaktioners fixering vid de mest, för oss nordbor, obskyra val till olika lokala församlingar i de mest gudsförgätna avkrokarna i USA. Var och varannan seger, för att inte säga nederlag, för republikernas kandidat till sheriff, kantor eller förste vice postmästare i valfritt ”shithole-county”, för att tala med presidenten, har en tendens att vävas in i den större berättelsen mellan ont och gott som just nu utspelar sig mellan Donald Trump och världens journalistkårer. Så även den svenska.

Än mer apart framstår USA-bevakningen om man jämför den med hur lite utrymme som ges åt det tyska språkrummet: den svenska varuexporten till Tyskland uppgick 2017 till 143 miljarder kronor och landet är därmed jämte Norge vår överlägset viktigaste handelspartner. Tyskland är en av de mäktigaste medlemsstaterna i EU och den strid som nu pågår inom kristdemokraterna om vem ska bli Angela Merkels efterföljare kommer att få politiska konsekvenser för hela kontinenten. Med det i bakhuvudet är det märkligt att inte Tyskland dominerar det svenska nyhetsflödet oftare än det gör.

SR, SvD och DN har visserligen duktiga korrespondenter på plats i Tyskland, men med ett så litet antal personer blir det svårt, ja omöjligt, att ge en heltäckande bild av ett så stort och komplext land. (SVT har kompetenta Europakorrespondenter, men det finns ingen stationerad i Berlin på heltid.)

På de stora redaktionerna i huvudstaden är förkunskaperna om Tyskland inte sällan bristfälliga och man förlitar sig i regel på telegram från engelskspråkiga nyhetskällor (Reuters, BBC, Al-Jazira) istället för att gå direkt till den tyskspråkiga källan.

Bristen på förförståelse leder till att djupare tendenser och underströmmar i det tyska samhället tenderar att gå under radarn för att sedan plötsligt brisera. Ett exempel är den allmänna svenska mediebilden av förbundskansler Angela Merkel, som gick från att vara en stark och omtyckt ledare till avpolletterad inom loppet av några veckor. För den som följt tyska medier under en längre tid var dock det utbredda missnöjet mot Merkel som person och hennes politik, inte minst inom det egna partiet, ingen hemlighet. Att det blev som det blev efter CDU:s dåliga valresultat i Hessen kom därför inte som någon chock.

Att bara skälla på redaktionerna är däremot inte särskilt konstruktivt (och det finns som sagt undantag). Så vad bör göras? Nyckeln till en bättre förståelse för Tyskland, och på sikt en mer kvalitativ rapportering, är självklart språket. Tyvärr läser allt färre elever ett tredje språk överhuvudtaget – och minst populärt är tyskan. Att Tysk-Svenska Handelskammaren satsar två miljoner kronor på att elever ska läsa tyska är glädjande, men mer behöver göras om inte den allmänna förståelsen för Tyskland ska gå förlorad inom någon generation. Det är inte bara svenska utrikesdeskar som måste lära sig att världen är större än USA.