I England och Skottland var den förhållandevis lugn, skeptisk och empirisk. I Frankrike, som med en inte helt ovanlig arrogans har försökt inbilla omvärlden att upplysningen främst var ett franskt, för att inte säga parisiskt, fenomen, omfattar den tänkare så vitt skilda som den svärmiske fanatikern – men förvisso briljante – Rousseau och den ironiske Voltaire, som ena dagen skrev högstämda tragedier som knappast längre spelas och andra dagen berättelser som Candide där han med en ännu levande och spetsig ironi hånade tidens dumheter.

Men det finns också en radikal gren av upplysningen: ateistisk, materialistisk, anti-imperialistisk. Framstående företrädare för denna gren var Helvétius och d’Holbach, två tänkare som inte har många läsare idag. Det har däremot den radikala upplysningen mest kända namn: Denis Diderot som fortfarande kan avnjutas med samma nöje som man läser Voltaire.

Ett tecken på det är att böckerna om Diderot fortsätter att komma i en hela tiden ganska strid ström, både biografier och mera specialiserade studier i vitt skilda ämnen, detta eftersom Diderots fertila hjärna sysslade med det mesta mellan himmel och jord.

Kanske kunde man tro att Arthur Wilsons nästan tusensidiga biografi redan har sagt allt som behöver sägas om Diderot, men den boken har nästan ett halvsekel på nacken; det kan alltså vara dags för en uppdatering. En sådan har vi fått i Andrew Currrans Diderot and the Art ofThinkingFreely. I svenska öron kan titeln klinga lite olyckligt eftersom vi har lärt oss att tänka fritt nog är bra men att tänka rätt är bättre. Diderot tänkte fritt men han tänkte också vanligen rätt. Currans biografi är nu den man först vänder sig till. Den är skriven med både stor sakkunskap och kärlek till sitt ämne. Utan stora åthävor berättar författaren om Diderots liv och arbete från början till slut. Kanske mer kompetent är briljant, men det för inget. Han underordnar sig sitt ämne och låter Diderot stå för det briljanta.

Vår hjälte föddes 1713 i en den lilla staden Langres, 30 mil nordöst om Paris, där hans far var en framstående fabrikör som tillverkade knivar och kirurgiska verktyg. Denis hade läshuvud och planerade, liksom sin bror, en kyrklig karriär. Det innebar att han kom att fortsätta sina studier vid teologiska inrättningar i huvudstaden. Den miljön skulle snart visa sig för trång. Han föredrog att tillbringa sin tid på kaféer tillsammans med litteratörer och annat löst folk. Där kunde han odla en egenskap som slog nästan alla som han träffade: en enastående förmåga att prata. Han var antagligen sin tids främste konversatör; en till synes ändlös ström av infall avlöste varandra.

När en karriär inom kyrkan väl var skrinlagd kom Diderot att under större delen av sitt liv leva på sin penna, och det var då som nu en prekär existens. Det blev inte lättare av att han trots sin familjs protester gifte sig under sitt stånd, något som inte hindrade honom från att skaffa sig älskarinnor; framför allt Sophie Volland, brevväxlingen mellan dem är en guldgruva för Diderots biografer.

Mest känd är Diderot som huvudredaktör för det stora uppslagsverket L’Encyclopédiesom från 1751 och 20 år framåt kom ut i 28 bastanta volymer. Syften med detta storverk var inte bara att systematiskt samla sin tids vetande, utan att göra det utifrån upplysningens filosofiska utgångspunkter. Det gjorde att Diderot och hans medredaktör matematikerns Jean le Rond d’Alembert tvingades vara försiktiga eftersom tidens konservativa och reaktionära krafter på goda grunder misstänkte att man skulle smuggla in ett subversivt innehåll. Man gjorde det genom korsreferenser mellan olika artiklar eller genom att under till synes oskyldiga rubriker ifrågasätt både Guds existens och konungens rätt att enväldigt regera. Diderot slet kopiöst med detta stora projekt och under hela tiden trakasserades han av etablissemanget.

Men det skulle bli värre. 1749 publicerade han Lettre sur les aveugles (Brev om de blinda) där han spekulerade över vad som händer när en från födseln blind plötsligt återfår synen. Han tyckte sig kunna bevisa att den tidigare blinde skulle ha svårt att orientera sig och skulle vara tvungen att ompröva sin tidigare uppfattning av hur världen är beskaffad. Därav drog Diderot slutsatsen att vår moral har sina rötter i hur vi upplever världen och inte i gudomliga påbud. Om moralen har sin grund i subjektiva upplevelser förmedlade genom våra sinnen och hur dessa fungerar eller inte fungerar, kan den inte vara universell. Sådana tankar gick inte för sig på den tiden. Censuren slog till och Diderot satt några månader i Vincennesfängelset. Genom sina förbindelser i inflytelserika kretsar kom han undan med blotta förskräckelsen. Men fängelsevistelsen märkte honom för livet. Han blev försiktig. Han visste att en kunglig nyck, ett så kallat lettre de cachet, kunde förpassa honom till en fängelsecell, i värsta fall på livstid.

Diderot fortsatte att skriva, men mycket hamnade i byrålådan och publicerades först långt efter hans död, till exempel Le neveu de Rameau (Rameaus brorson), som är en dialog mellan moi (jag) och lui (han) där två övertygade materialister talar med varandra. Allt är materia, det finns ingen själ, Gud och tanken på ett liv efter detta är bara fromma lögner. De ställer frågan: ”Om Gud inte existerar, finns det då någon grund för moralen? Är det möjligt att vara dygdig? Och vad, om alls något gör det, skiljer mänskligheten från den amoraliska och hänsynslösa djurvärlden? Brorsonen, lui, menar att det inte finns någon skillnad. Livets mening, om man nu kunde tala om någon sådan, gick ut att dricka goda viner och dela mjuka sängar med vackra flickor. Moi, det vill säga Diderot, värjer sig mot en sådan materialistisk syn på livet och menar att alla, till och med lui, dras mot det goda och det sköna. Vi försöker efter bästa förmåga att göra det rätta, men inte för att någon för flera tusen år sedan hade fått för sig att en gud befallde det utan därför att goda gärningar är vackra.

Som så många andra av tidens upplysningsfilosofer korresponderade Diderot med krönta huvuden runt om i Europa. Voltaire hade ju ett ofta ganska komplicerat förhållande till Fredrik den store av Preussen. Diderot brevväxlade med Katarina den stora av Ryssland. När hon fick veta att Diderot funderade på att sälja sitt stora bibliotek för att bekosta sin dotters hemgift, erbjöd hon sig att köpa det för furstlig summa samtidigt som han fick behålla det så länge han levde. Inte nog med det – hon gjorde honom till boksamlingens kurator och betalade honom femtio års lön i förskott. Denna generositet gjorde att Diderot inte längre kunde vägra en sedan länge framförd inbjudan att besöka den ryska kejsarinnan i Sankt Petersburg. Efter en strapatsrik färd anlände le philosophe till den ryska huvudstaden i oktober 1773 och kom att stanna där i fem månader. Denna sejour behandlas i Robert Zaretskys Catherine and Diderot. Boken innehåller mer än vad titeln lovar; med fram- och tillbakablickar ger författaren en ganska heltäckande bild av Diderots tänkande och skrivande. Men ibland känns den metoden mest som ett tvång för att få till en hel bok. Det dröjer åtskilliga sidor innan Diderot anländer till Sankt Petersburg. Långa stycken handlar inte alls om relationen mellan filosofen och kejsarinnan, utan om kosackuppror eller om det allmänna tillståndet i Ryssland, till exempel.

Varje eftermiddag mellan klockan tre och fem konverserade Diderot och Katarina med varandra. Det var animerande diskussioner där Diderot inte tvekade om att utmana sin partner och till och med gripa tag i henne. Katarina fann sig villigt i sin gästs föga höviska uppträdande.

Diderot hoppades att kunna omvända Katarina till upplysningens program, som hon redan omfattade – men endast i teorin. Det enorma landet hade enorma problem, speciellt livegenskapen som tvingade den stora massan att leva i omänsklig misär. Katarina såg allt detta och åtminstone i början av sin regeringstid ville hon göra något åt saken. Hon beundrade upplysningens filosofer, främst Montesquieu vars Om lagarnasanda hon noggrant hade studerat. När Diderot förundrades över hur hon kunde vara så väl insatt i tidens filosofiska tänkande berättade hon att hon under 20 år haft två utmärkta lärare: olycka och ensamhet. Hennes man, Peter, var en odugling som mest tycktes vilja leka med tennsoldater. Katarina såg till att Peter störtades; kort därefter dog han under ganska dunkla omständigheter.

När de inte talade om livegenskapen, så handlade det ofta om lagar. Diderot tröttnade aldrig på att inskärpa hur viktigt det var att ett land styrdes av lagar som gällde lika för alla och som administrerades av ett självständigt rättsväsende. Diderot, som ju själv hade råkat ut för kungligt godtycke, visste vad han talade om.

Katarina fanns sin franske gäst fascinerande om än motsägelsefull. Hon sade att han ibland förefaller vara 100 år, ibland 10. Diderot beskrev hennes kejserliga höghet som en kombination av Julius Caesar och Kleopatra. Men avgrunden mellan dem förblev djup. Diderot insåg att Katarina var en despot, om än en ovanligt upplyst sådan. Också Katarina förstod att skillnaden mellan dem aldrig skulle gå att överbrygga: ”Hela din storslagna filosofi, som jag mycket väl förstår, fungerar utmärkt i böcker och mycket dåligt i verkligheten. I dina planer för reformer glömmer du skillnaden mellan våra två roller: du arbetar bara på papper som går med på vad som helst: det är jämnt och flexibelt och lägger inga hinder för din fantasi och din penna medan, jag, stackars kejsarinna, arbetar på mänsklig hud som är mycket känsligare och mer snarstucken.”

Diderot begrep att han inte kunde förändra Ryssland. Besviken återvände han till Paris, men livet ut förblev han tacksam mot allt som Katarina hade gjort för honom.

I vissa kretsar har upplysningen idag dåligt rykte. Den sägs vara ett västerländskt påfund i vars namn väst förslavade och förtryckte de delar av världen som man med våld hade lagt beslag på. Det är en anklagelse som kanske drabbar några av dess stora namn men absolut inte Diderot.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Den franske amiralen Bougainville skildrade i en bok sin jordenruntsegling. I sin Supplément au voyage de Bougainville (Tillägg till Bougainvilles resa) skriver Diderot en fiktiv dialog mellan en tahitier och präst. Diderots skrift artar sig till ett generalangrepp på den kristna moral och dess självförnekande och asketiska ideal. På Tahiti lever man som man vill så länge man inte skadar någon annan med, i kristet perspektiv, promiskuösa seder. Zaretsky säger att Diderots Tahiti framställs som ett slags Club Med.

Diderot skulle anonymt fortsätta med denna civilisationskritik genom sin medverkan i Abbé RaynalsHistoire des deux Indes (Historien om de två Indierna) som under 1700-talets andra hälft blev en bästsäljare. I boken hävdas att tyranner, ämbetsmän och präster hade grundat despotier i Europa som de sedan hade exporterat till sina kolonier. Men det värsta av allt, det största brottet, var handeln med slavar från Afrika. Franska fartyg hade fraktar över en miljon afrikaner till de karibiska öarna. Denna skändliga verksamhet befläckade också Nordamerika, som kanske kunde bli det förlovade landet, men då var man först tvungen att där avskaffa slaveriet.

Diderot bodde länge i en trång lägenhet på femte våningen och han hade allt svårare att gå i alla dessa trappor. Än en gång sträckte Katarina ut en hjälpande hand och ordnade en rymlig och elegant lägenhet endast en trappa upp men glädjen blev kortvarig; efter bara någon månad där dog han den 31 juli 1784.

Diderot går inte att sammanfatta. Han lämnade ingen doktrin efter sig. Författarskapet omfattar romaner, filosofiska avhandlingar, konstkritik, teaterpjäser och mycket annat. Här finns också ett slags modern eller kanske till och med postmodern trolöshet. Eller som han själv uttrycket det: Mina tankar är mina slinkor.

Slående är att så många av verken består av dialoger där ofta skarpa motsättningar ställs mot varandra utan att komma fram till en slutgiltig syntes. Han verk är dialektiskt. Inte att undra på att han hörde till Karl Marx favoritförfattare. Om det låter som en minst sagt tveeggad rekommendation så låt inte det skrämma. Diderot är nämligen en underhållande författare som bäst läses för nöjes skull.