NÄR TYSKLANDS finansminister Wolfgang Schäuble 2010 lanserade idén om ett europeiskt IMF skedde det efter en presentation av tankesmedjan Center for European Policy Studies, CEPS. CEPS hade bjudits in till det tyska finansdepartementet för att presentera sina tankar kring vägar ur den då snabbt framväxande eurokrisen. Två dagar senare lade Schäuble fram vad tankesmedjan uppfattade som en direkt kopia av dess förslag – som sitt eget. ”En enastående träffyta”, konstaterar svenske Staffan Jerneck som sitter i CEPS ledning.

CEPS är en av de äldsta och mest etablerade av EU:s många tankesmedjor. Den har säte i Bryssel och som uttalat syfte att stimulera europeisk integration. CEPS berömmer sig av att tidigt ha lagt fram förslag om hur exempelvis en europeisk monetär union skulle kunna se ut.

Den senaste uppskattningen från amerikanska University of Pennsylvania slår fast att EU har 1 485 tankesmedjor, medan USA har 1 815. När tankesmedjor rankas vad gäller kvalitet, inflytande och genomslag brukar det amerikanska Brookingsinstitutet hamna högst upp. De europeiska kusinerna Bruegel och CEPS fanns inte ens bland de tio bästa i förra årets rankning. Europeiska tankesmedjor sneglar avundsjukt på sina amerikanska förebilders inflytande och resurser. Möjligen kan den upptrappade eurokrisen vara på väg att ändra på den saken.

”Regeringarna och kommissionen har ägnat två och ett halvt år åt att släcka bränder”, konstaterar Philip Whyte på den brittiska tankesmedjan Center for European Reform. ”Tankesmedjorna behövs för att vi har tiden och resurserna att tänka framåt på ett sätt som ingen annan hinner med just nu.”

När Italiens premiärminister Mario Monti på allvar började prata euroobligationer i våras stödde han sig på ett förslag från tankesmedjan Bruegel. Bruegel lanserade en idé om euroobligationer redan 2010. Att Monti intresserar sig för just Bruegel är kanske inte så konstigt, han var själv ordförande för tankesmedjan under några år under 2000-talets första decennium och plockade nyss sin finansminister från dess forskningsråd. Bruegel är idag den tankesmedja som de flesta också lyfter fram som mest inflytelserik i eurozonen. Det har hänt att rapporter från Bruegel presenterats direkt för finansministrarna i finansministerrådet Ecofin. Och bland tankesmedjans ledande ekonomer finns tunga personer med bakgrund i de europeiska institutionerna.

HISTORIEN OM BRUEGELS tillkomst illustrerar rätt väl vilken roll som tankesmedjor kan spela i den europeiska unionen. Det handlade om ett fransk-tyskt initiativ som lanserades inför ett EU-toppmöte 2003. Tanken var att fylla ett behov av en tankesmedja inriktad på just ekonomiska frågor. Som alla andra tankesmedjor betonar Bruegel ständigt sitt oberoende. Men många i Bryssel ser Bruegel som en ren leverantör av material till kommissionen.

För det är kommissionens unika position och behov som skapat en plattform för de brysselska tankesmedjorna. En tjänstemannastyrd organisation som har i uppgift att ta fram och driva politiska förslag behöver goda underlag för att kunna övertyga medlemsländernas politiker. Samtidigt har kommissionen alltid varit snålt bemannad i förhållande till sitt uppdrag – därav den uttalade ambitionen att ta in förslag utifrån.

”Det EU-kommissionen har behov av är konstruktiva idéer”, säger Staffan Jerneck på CEPS. ”Men det är inte så att de alltid tar allting man föreslår.”

Ändå är det påfallande hur mycket kommissionen gjort sig beroende av tankesmedjorna. Man har till och med en egen, intern tankesmedja kallad Cellule de Prospective, på engelska Forward Studies Unit. Det var kommissionsordföranden Jacques Delors som på sin tid såg behovet av en grupp som kunde tänka längre framåt än vad hans tjänstemän mäktade med. Cellule de Prospective startades 1989 men fick snart kritik för att vara för toppstyrd och för att alltför slaviskt leverera vad dess högsta chef önskade höra. Idag spelar den en mer undanskymd roll.

I HÖST STÅR BANKUNION på agendan för EU:s innersta cirkel, de 17 euroländerna. EU-kommissionens ordförande Manuel Barroso och eurozonens ordförande Jean-Claude Juncker ska presentera flera rapporter om hur bankerna ska integreras. Den lilla uppstickartankesmedjan Re-Define hör till dem som i flera år drivit förslaget om en bankunion och har också presenterat idéer kring hur de stora europeiska räddningsfonderna ska se ut. Flera av dessa har senare också genomförts som europeisk politik. Re-Defines grundare Sony Kapoor har en tung bakgrund i investmentbankvärlden och marknadsför sig idag som rådgivare åt flera regeringar.

Re-Define är en av få Londonbaserade tankesmedjor som har något inflytande i Bryssel, trots att den betraktas som tunn och inte särskilt forskningstung bland de mer etablerade smedjorna. Var man har sitt säte har annars en viss betydelse i sammanhanget. Philip Whyte på likaså brittiska Center for European Reform förklarar att de har problem med trovärdigheten såväl utanför som inom Förenade kungariket:

”Vi är brittiska och vi är för Europa. Britterna tycker att vi är alltför EU-vänliga. Och på kontinenten tror man inte på oss eftersom vi kommer från det EU-skeptiska Storbritannien. Så nej, vi har inte så mycket inflytande.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

OM DE TYNGSTA internationella tankesmedjorna ligger i Bryssel finns det ändå gott om konkurrenter på den övriga kontinenten. Tyskland har flera internationellt erkända tankesmedjor men just nu har det regeringsfinansierade expertrådet Sachverständigenrat, bestående av landets tyngsta ekonomer, fått mest uppmärksamhet för sitt förslag om en gemensam europeisk pakt för avbetalning av statsskulder. Även de yngre EU-medlemmarna, som Polen och Tjeckien, förfogar över nationella tankesmedjor med ambitionen att påverka internationell politik.

Förutsättningen för dessa institutioner att få inflytande är kanske på ett sätt densamma som under Delors tid: man bör ha en viljeinriktning som stämmer överens med EU-ledningens. Och kritikerna menar att tankesmedjorna egentligen bara levererar tekniska lösningar på problem som EU-ledarna formulerat. Även om de flesta är noggranna med att poängtera sitt partipolitiskt oberoende skriver de under på den agenda som gäller i Bryssel – de är för ett mer federalistiskt, och djupare integrerat EU.

I detta faktum ligger också ett av problemen med tankesmedjornas växande inflytande. Bristen på transparens och tydlighet gör att det inte alltid är helt klart varifrån idéerna ursprungligen kommer – och vems intresse de främst tjänar. De flesta finansierar sin verksamhet med bidrag från såväl stater som företag, medan en del är mer direkt finansierade av exempelvis banker. Banker kan i sin tur ha ett tydligt egenintresse av modeller som bygger på statliga eller mellanstatliga garantier av de kreditförluster som ackumuleras i krisens spår.

För en utomstående betraktare framstår ibland den politiska diskussionen kring eurokrisen som en ständigt pågående brainstorm. Inför varje toppmöte eller till och med finansministermöte hamnar nya mer eller mindre ambitiösa idéer på agendan. Och eurokrisens komplicerade karaktär gör att det krävs en hög grad av expertis för att få vara med i den centrala diskussionen. Men det tydliga politiska ledarskapet har lyst med sin frånvaro. Och medan politikerna i tunga EU-länder som Frankrike och Tyskland träter om lämpligaste vägen ur krisen utan att kunna samla sig till handling är det just det vakuum som de lämnar som bereder vägen för tankesmedjornas framgång.