Vilken är vår tids stora kulturfråga? Inte lätt att svara på, när de stora är så många. Men möjligen kan alla stora kulturfrågor härledas till en större fråga, nämligen den om hotet mot den västerländska kulturen – civilisationen – som sådan.

Vad är då det största hotet mot en civilisation? En som tagit sig an frågan är den brittiske konsthistorikern Kenneth Clark. Han menar att hur robust en civilisation än verkar, kan den under ytan vara mycket bräcklig. Och de farligaste hoten kommer inte utifrån – utan inifrån. Det finns många varningssignaler, men en av de mest illavarslande är när en civilisation tappar tron på sig själv. När tron på den egna civilisationen hotas, då hotas också civilisationen själv.

Det som utmärker en civilisation är att den vill bygga något inte bara för sig själv, utan också för eftervärlden. Det ställer höga krav på uthållighet och en vilja att skapa något bestående. För den som bara har nästa erövring i tankarna, räcker det med kraft och övertygelse. För att skapa en civilisation krävs mer. Civilisation hänger samman med beständighet. Med kontinuitet. Med uthållighet, och insikten om att byggandet av en civilisation kantas av imperfektioner.

Ett tydligt exempel finner vi i romarnas akvedukter. Här finner vi avancerad ingenjörskonst och skickligt hantverk, men också spåren av människor som tror på sin egen förmåga att bringa ordning. Jämfört med vår tids VVS-nät uppvisar akvedukterna förstås brister, men de var ett steg på vägen, för människan att bygga vidare på.

”Historiens många misstag tas till intäkt för att civilisationens själva grund är murken.”

så civilisationen bygger också på förmågan att blicka bakåt, att inse att det man gör i en tid bygger på insikterna hos tidigare generationer. Det långsiktiga perspektiv som civilisationen förutsätter innebär att ingenting börjar här och nu. Civilisationen bygger på människans förmåga att stanna upp och betrakta sin plats i historien, och hur den förhåller sig till dem som kommer efter – men också till dem som kom före. På så sätt så blir den egna samtiden som mest en parentes, med det förflutna åt ena hållet och framtiden åt det andra.

Det största hotet mot en civilisation är alltså när den börjar misstro sig själv – inbegripet den kontinuitet som civilisationen bygger på. Just därför har den västerländska civilisationen en inbyggd sårbarhet, nämligen dess läggning för självkritik. På många sätt är självkritiken en styrka – ett medel för omprövning och förbättring. Å andra sidan kan även sund skepsis gå överstyr, och slå över i nedbrytande självspäkning.

Den självkritiska läggningen innebär att oavsett hur stora framsteg en självkritiskt lagd civilisation uppnått, så kommer den att fortsätta ifrågasätta sig själv. Och lyckas den inte finna några verkliga svagheter får den skapa svagheter. Risken är att den då börjar angripa sådant som fungerar hyggligt. Den sunda skepsis som ligger i ifrågasättandet går överstyr – som en autoimmun sjukdom, där kroppen börjar angripa sig själv.

trots fel och brister, är det ändå mycket i den västerländska civilisationen som fungerar hyggligt. Bevisligen flyr människor från stora delar av världen för att leva i denna civilisation – något måste den ändå göra rätt? Men det räcker inte som försvar mot civilisationens inre vedersakare eftersom inget mindre än perfektion duger. Det är ett krav på renhet som leder tankarna till den religiösa sfären.

Och om nu den egna civilisationens svagheter trots idogt sökande skulle börja sina, går det alltid att ge sig på den egna historien.­ Eftersom en civilisation inte uppstår över en natt, än mindre någonsin når fulländning, utan består av årtusenden av trial and error, där sten läggs till sten, kan man vara förvissad om att det alltid kommer att gå att finna delar i historien som med fog kan kritiseras när man väl står med moraliskt facit på hand. Eftersom normer och värderingar dessutom förändras med tiden, kommer det för den självkritiske alltid att finnas goda möjligheter att finna brister i det förgångna.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Och inte nog med att varje upplyst civilisation utifrån detta synsätt bör skämmas över sin egen historia. Historiens många misstag tas till intäkt för att civilisationens själva grund är murken. Och för att frias från dessa misstankar behöver civilisationen överbevisa sig själv om att den frigjort sig från sitt mörka förflutna – just det förflutna som den vilar på.

det mest uppmärksammade exemplet under senare år är viljan att fälla statyer. De som föregick oss ska inte dömas utifrån sin tids förutsättningar, utan utifrån vårt synsätt. Och om vi inte tar bort dem, verkar fällarna anta, står vi bakom exakt allt det statyernas förebilder sagt och gjort. Det är som om statyerna vore smittbärande. Det är som om den egna civilisationen bär på en smitta.

Även utöver statyerna är det är mycket konst, musik, litteratur, arkitektur, filosofi och vetenskap som skapats av människor som inte delar de synsätt och värderingar som är påbjudna år 2021, vad skall vi göra med dem? Riva ned och radera? Eller välja att tro på vår civilisation, och att den trots sina svagheter står för något som är värt att bevara?