År 1933 hoppades Meir Weisgal att ett teaterkrig mot Hitler skulle väcka världsopinionen och leda till förändring. Weisgal älskade teater, var aktiv sionist bosatt i USA och visionär. Han tog kontakt med den berömde regissören Max Reinhardt i Paris.

Till textförfattare valdes Franz Werfel. I romanen De fyrtio dagarna på Musa Dagh hade han gett en uppmärksammad och detaljerad beskrivning av turkarnas massaker på armenierna. Enligt Reinhardt kvalificerade det honom till att skriva historien om förföljelsen av det judiska folket. Kurt Weill, som samarbetat med Bertolt Brecht i Tolvskillingsoperan och 1933 tvingats lämna Tyskland, valdes att skriva musiken.

Berättelsen fick namnet Den eviga vägen och utspelar sig i en synagoga i Europa, dit byns judar flytt i rädsla för pogromer. Rabbinen läser berättelser ur Bibeln som exempel på det judiska folkets öde och eviga väg. Församlingen diskuterar berättelserna. Huvudpersonen är en trettonårig pojke som genom historierna återupptäcker sin judendom. När morgonen gryr kommer kungens soldater och fördriver församlingen från sin hemby. Historien slutar med att pojken möter Messias och följer honom, de andra bibliska hjältarna och församlingens medlemmar i riktning mot den eviga vägen.

Vid repetitionernas början beslöts att premiären av Den eviga vägen skulle äga rum 1935. Men den försenades eftersom Reinhardts visioner var gränslösa. Han krävde att Manhattans opera skulle byggas om inifrån. På scenen konstruerades en slingrande ökenväg, som utgick från orkestern till ett berg i scenens bakre avdelning, där en synagoga skulle uppföras. Längst upp på berget byggdes trappor på vilka en änglakör i silverfärgade dräkter skulle stå. Inte ens Weisgals insamlingsförmåga räckte till att få fram de pengar ett sådant mastodontprojekt krävde. Produktionen körde fast. Pengarna tog slut och skådespelarna fick sparken.

Detta upprepades nio gånger. Var gång samlade Weisgal in nya pengar och man började om från början. Dessutom tvingades han var gång att på nytt medla mellan Werfel och Weill, som hade svårt att komma överens. Till slut lyckades man äntligen sätta upp den första föreställningen den 7 januari 1937.

Recensionerna var översvallande. Men kostnaderna för produktionen blev bara större för varje framförande och efter 150 föreställningar var förlusten den största i amerikansk teaterhistoria. Ridån gick ner för Den eviga vägen och för drömmen om att bekämpa Hitler med sång och musik.