På teaterscenen ska man tala tydligt och artikulera orden så att alla i publiken kan höra vad som sägs. Dialekter tenderar att slipas ned i samband med skådespelarutbildningen. Varför är det så?

När ett klassiskt verk som William Shakespeares Hamlet ska sättas upp riskerar upplevelsen att störas om alla skådespelarna på scenen har olika dialekter, om Claudius talar skånska, Hamlet västgötamål och Ofelia urstockholmska. (Åtminstone när det gäller traditionella uppsättningar av klassikerna. Att det i modern tid gjorts och ständigt görs omtolkningar av äldre dramer där det absolut är tänkbart att Hamlet pratar västgötska är en annan sak.)

I Sverige var det aldrig, mig veterligen, någon större strid kring vilken dialekt som skulle talas på scen. Som en av Europas äldsta nationalstater var det mer eller mindre självklart att ”teatersvenskan” skulle rätta sig efter de historiska maktcentren Stockholm och Uppsala.

För Tysklands del var situationen annorlunda. Med start i slutet av 1700-talet och under hela 1800-talet fick teatern som konstform allt högre status i de tysktalande områdena i Europa. Fler och fler resande teatersällskap bildades och varje större tyskspråkig stad ville gärna stoltsera med ett eget teaterhus. Olika teaterskolor grundades och professionaliseringen tilltog.

Tyskland som nationalstat bildades först 1871. Men redan långt innan dess hade frågan om vilken dialekt som skulle talas på scen ägnats debatt och tankeverksamhet. Frånvaron av en ”rikstyska” skapade nämligen problem när skådespelare från olika håll delade scen. Då kunde det mycket väl bli så att farbror Claudius talade bred bayerska, Hamlet plattyska och Ofelia någon form av ”schwäbisch”. Resultatet riskerade att locka publiken till skratt istället för till tårar.

Än viktigare var att de olika dialekterna hämmade de resande teatersällskapen ekonomiskt. De rörde sig från Preussen i norr till Norditalien i söder och kraftiga dialekter försvårade för publiken att förstå vad skådespelarna egentligen sade. En ytterligare drivkraft för sällskapen att skapa en egen dialekt var att särskilja sig från mer folkliga kulturyttringar som gycklare och lokala lustspel – i vilka den regionala dialekten tvärtom var en central del. Högkultur respektive populärkultur, skulle vi säga idag.

”Frånvaron av en ”rikstyska” skapade nämligen problem när skådespelare från olika håll delade scen.”

Under tidigt 1800-tal började därför ”scentyskan” (på tyska Bühnendeutsch), en tyska fri från dialekter, att ta form. Förebilden var det tungomål som talades i området kring Hannover. Johann Wolfgang von Goethe, som hade varit drivande i frågan om en gemensam dialekt för scenkonsterna, menade att det vore bättre om man valt den så kallade ”Oberdeutsche Dialekte”, eftersom den talades betydligt längre ned i det tyskspråkiga rummet. Nu blev valet av Hannover, om man ska tro Goethe, mest en slump. Språkforskare påpekar gärna att den tyska som talas i Hannover också är ett slags dialekt – precis som rikssvenskan.

Med Tysklands enande fick frågan om skapandet av en nationell identitet ännu högre prioritet – liksom frågan om en gemensam dialekt. År 1898 samlades germanister och teaterdirektörer på en konferens i Berlin och lyckades kodifiera en officiell ”Bühnendeutsch”. Samma år gav germanistikprofessorn Theodor Siebs ut standardverket Deutsche Bühnenaussprache. Sedan dess råder det ingen tvekan om hur tyska skådespelare ska låta på scen.