När Ukrainakriget bröt ut frågade sig många vilka historiska referenspunkter som var mest passande. Var 2022 slutpunkten på en era som började 1989? Eller 1945? Kunde Rysslands agerande betraktas som en variant av Tysklands 1938 eller 1939? Var vi mitt uppe i ett förlopp som liknande den kedjereaktion som utspelades 1914?

Bland de mer idépolitiska frågorna som har diskuterats återfinns frågan om hur vi i väst förhåller oss till företeelser som nationer och nationalstaten. Är det möjligen så att en speciell era har fått sitt slut?

I artikeln ”A Country of Their Own. Liberalism Needs the Nation” i Foreign Affairs i år argumenterade Francis Fukuyama för att det offentliga samtalet kring nationalism varit snedvridet. Det faktum att nationalistiska krafter i högerpopulistisk form utgjort ett reellt hot mot liberal-demokratiska institutioner på många håll har tagits till intäkt för att nationalismen som sådan alltid är liberalismens fiende. Fukuyama menade att Ukraina visar att det är hög tid för liberaler att omvärdera sin inställning, och inse att även liberala demokratier är i behov av att befolkningen präglas av en gemensam nationell identitet i termer av språk, historiska referensramar och grundläggande politiska och sociala konventioner.

I Sverige har redaktionen på tidskriften Liberal Debatt på ett liknande sätt anammat en liberal nationalism. I en linjetext kring Ukrainakriget slår man fast att kriget ”tvingar oss liberaler att inse att vi måste värna och stå upp för nationalstaten”:

”Segerstedt var helt enkelt influerad av 1800-talets liberala nationalism.”

Under för lång tid har den västerländska liberalismen sett nationalstaten som en historisk anekdot, och allt som påminner om nationalism har behandlats som ett första steg mot fascism. Det duger inte längre. Vi får inte släppa universalismen, och vi måste utveckla, utvidga och fördjupa det europeiska samarbetet. Men vi måste också inse att våra värderingar är knutna till våra kulturer, och att våra fri- och rättigheter är knutna till våra medborgarskap. Svaret på högernationalism är inte bara globalism, utan också liberal nationalism.

Tveklöst är att den ukrainska befolkningens offervilja för landets självbestämmande tycks ha berört många människor på ett särskilt sätt. I Helsingfors sjöng en folksamling Finlandia-hymnen, fast med ”Finland” ersatt av ”Ukraina”. Hymnen, som komponerades av Jean Sibelius 1899, spelade en viktig roll i motståndet mot den rådande russifieringspolitiken som Ryssland bedrev gentemot denna del av det ryska kejsardömet. Att se sådana scener, eller se den ukrainska nationalsången spelas av symfoniorkestrar över hela Europa, ledde åtminstone mina tankar till 1800-talets liberala nationalism, och de politiker och politiska tänkare för vilka kampen för liberala och demokratiska reformer gick hand i hand med nationella befrielserörelser gentemot autokratiska imperier.

Stora åsiktsskiften sker inte över en natt, och jag tror att en omsvängning bort från en helt universalistisk liberalism redan var på gång. Men Ukrainakriget öppnade ett möjlighetsfönster, eller skapade en situation där ännu fler uppfattade ett behov att omvärdera sin inställning till nationalism och sin uppfattning om nationalstatens betydelse för de liberala demokratierna i väst.

Ukrainakriget kommer naturligtvis inte att innebära slutet för den starkt universalistiska formen av liberalism, men det sätter punkt för dess dominans inom det offentliga samtalet. En dominans som bland annat manifesterats i att det länge tagits för givet att liberalism och nationalism är ofrånkomliga fiender och att någon kombination eller kompromiss inte är möjlig. År 2022 kan komma att bli året då liberal nationalism gör en historisk återkomst och åter blir en allmänt känd och vedertagen idépolitisk position.

Men om 2022 innebär en ”Zeitenwende” i detta avseende, när började isåfall den tidsperiod som nu fått sitt ”slut”?

Det främsta skälet till att liberaler ofta betraktat nationalismen som en ofrånkomlig fiende har att göra med de analyser av nationalism som fick genomslag i de flesta västländer efter andra världskriget. Man drog slutsatsen att det rådde en svartvit moralisk kamp mellan liberalism och nationalism. Ett mycket ett inflytelserikt verk i sammanhanget är Karl Poppers bok Det öppna samhället och dess fiender, publicerad 1945. Dess kritik av utopism och argumentation för reformism har spelat stor roll för såväl socialdemokrati och liberalism som kristdemokrati i Europa.

Året efter andra världskriget höll Popper ett föredrag med titeln ”The Theory of Totalitarianism” som ger intressant information om tillkomsten av boken. ”Jag glömde säga, när jag skrev boken, vad den egentligen handlade om”, inleder Popper. Fast egentligen, erkänner han snabbt, handlade det inte om glömska utan snarare om att han hade tagit för givet att alla skulle förstå: det är en krigsbok.

Det är sant att kriget inte direkt omnämns i den. Men bokens huvudsakliga ämnen är kriget, dess historiska och sociologiska bakgrund, de frågor som stod på spel, och principerna för åter­uppbyggnad och fredsmäklande efter kriget.

I föredraget berättar Popper hur han utvecklade sitt perspektiv. Till skillnad från de metodologiska delarna så uppkom bokens röda tråd, och själva begreppsparet ”öppet” och ”slutet” samhälle, under skrivarbetets gång. ”Jag gjorde, mycket oväntat, en upptäckt – såväl en historisk som en sociologisk upptäckt.”. Popper kom på ”teorin om totalitarianismen”, en teori om lockelsen med ”stängda” samhällen. Med denna teori föll saker och ting på plats: den förklarade dragningskraften hos de alla de övriga idéer som han kritiserade: kollektivismen, historicismen, utopismen och revolutionsromantiken.

”Upptäckten” skedde när Popper inför sig själv försökte förklara en speciell tanke som hela tiden dök upp i hans huvud under arbetet: Platon = Hitler. Vad förenande världshistoriens främsta filosof med dess främsta galenpanna?

Detta likställande tycktes mig absurd. Men alla mina försök att vederlägga den ledde till magra resultat. Plötsligt insåg jag att jag kanske hade missbedömt Hitler. Inte kanske hans personliga egenskaper, men den roll som han spelade. Det slog mig att Hitler kanske var en clownartad företrädare för en skadlig och än mer djup rörelse än vad jag tidigare hade trott. Förklaringen till det absurda likställandet kan vara att Platon var den första att reagera på, och ge uttryck för, ett verkligt socialt behov som var väldigt likt det som Hitler senare reagerade på genom att skickligt utnyttja det.

Platons politiska filosofi var ett av de tidigaste försöken att stoppa all förändring, ett försök att motarbeta den begynnande demokratin och individualismen i det antika Aten. Hans utopi låg bakåt i tiden: ett hierarkiskt samhälle där alla människor visste sin plats. Hitlers framgång i sin tur byggde på att han lyckades spela på människors rädsla inför tidens sociala förändring och kaos, och på deras saknad av kollektivets trygghet och meningsfullhet. Genom denna teori betraktar således Popper historien – alltsedan kampen mellan Aten och Sparta – som en historia om hur människan har handskats med social förändring och förlusten av stamsamhällets trygghet. Tolerans eller reaktion, öppet eller slutet samhälle.

Nationalism och önskan om nationalstater förknippade Popper med just det ”slutna” samhället. Nationalism var en reaktion på modernitet, en dröm och längtan efter ett förmodernt eller traditionellt samhälle: ”En irrationell, romantisk och utopisk dröm, en dröm om naturalism och stammens kollektivism.” Som ideo­logi betraktat är nationalism alltså en av det öppna samhällets ”fiender”.

Poppers och andras liknande analyser av nationalismen, både kring dess natur som en anti-modern reaktion och dess ansvar för andra världskrigets hemskheter, var vanligt förekommande i anslutning till kriget och decennierna efteråt. Nationalism kom under efterkrigstiden att nästan uteslutande betraktas som en extrem och aggressiv ideologi som leder till krig och etniska utrensningar.

Poppers och många andras kritik mot nationalismen är naturligtvis fullt förståelig. Men dess dominans i det offentliga samtalet efter 1945 har gjort att det uppstått ett slags bortträngning eller minnesförlust kring det faktum att liberalism och nationalism historiskt ofta har kombinerats. Ja, den förtränger många gånger att motståndet mot fascism och nazism ofta fördes just i namn av nationellt självbestämmande likaväl som i namn av liberalism eller demokrati.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Vi kan ta Torgny Segerstedt och hans kamp mot nazismen och Nazityskland som exempel. Detta är en självklar inspirationskälla för många i dagens kamp mot Sverigedemokrater och högernationalister. 2016 skrev kulturskribenten Mattias Hagberg en uppmärksammad artikel, ”Så dör det liberala arvet i Göteborg”, där han framhöll att Segerstedt företrädde en antinationalistisk liberalism och präglades av en ”universalistisk och antiauktoritär hållning”. Som stöd citerade han Segerstedts uttalande att ”Liberalismen har alltid varit en svuren motståndare till en självgod och trångbröstad nationalism […] enligt vilken det sant mänskliga endast är att finna hos det egna folket och den egna rasen”. Citatet beskrevs av Hagberg som en kärnfull beskrivning av Segerstedts ”syn på förhållandet mellan liberalism och nationalism”.
Citatet kommer från den programförklaring som Segerstedt formulerade i första numret av Forum, en liberal publikation som startades 1914 bland annat för att ta upp striden mot de konservativa nationalisterna. Men den position Segerstedt förde fram som kontrast var knappast en antinationalistisk eller universalistisk liberalism. Notera att själva meningskonstruktionen i Segerstedtcitatet ovan antyder att det finns varianter av nationalism som inte präglas av dessa attityder. Och mycket riktigt, på raderna ovanför det stycke som Hagberg citerar beskriver Segerstedt sin inställning på ett sätt som går helt på tvärs med Hagbergs tolkning. Segerstedt kombinerade i själva verket ett försvar av nationella strävanden och självbestämmande med visionen om ett liberalt samhälle av fria individer:

Ett folks rätt att själva råda över sina öden är en oundgänglig ­förutsättning för den frihet, liberalismen kräver för var enskild individ. Ju friare folken få utveckla sin egenart, desto bättre för mänskligheten i dess helhet.

Segerstedt var helt enkelt influerad av 1800-talets liberala nationalism. Föreställningen om att den liberala idétraditionen alltid varit inbegripen i en oförenlig och svartvit kamp mot nationalism, en föreställning som varit så dominerande i Sverige de senaste decennierna, rimmar illa med det faktum att många dåtida liberaler och antinazister ofta var nationalister i sin syn på stat och samhälle. Ja, som vi kan se hos Segerstedt ansåg vissa av dem att nationalism och liberalism snarast gick hand i hand.

Den nationella samhällsuppfattningen ledde till, inte minst när det var skarpt läge, till känslosamma beskrivningar av den svenska nationen. Det var en liberal form av nationalism som Torgny Segerstedt anförde 1940 när han försökte mobilisera motstånd mot Nazityskland och i sin kritik av de svenskar som lockats av idéer som han beskrev som ”främmande” för det svenska kynnet.

De som sova den eviga sömnen under dessa gravkullar, ha alla givit sitt bidrag till det svenska folkets rika arv. Intet ärligt dagsverke, ingen god tanke, ingen skapandets glädje, ingen våndans strävan har förspillts. Det finns där alltsammans i marker, som brutits, i företag, som satts igång, i den rättsordning, som byggts upp, i tanke, dikt och ton. […]

Dominansen för Poppers och andras analys av andra världskriget och nationalismen fick effekten att sådana kombinationer av nationalism och liberal demokrati ofta har glömts bort. Eller som hos Mattias Hagberg: att de aktivt har förträngts i syfte att främja en dagspolitisk agenda.

Men när vi nu ser Ukrainas ”folk” kämpa för sitt ”arv” och sin framtid, ja då kan vi ta det som en påminnelse om att deras kamp inte står i strid med önskan att det som ska ”byggas upp” är liberala och demokratiska institutioner. Med Ukrainakriget 2022 har det åter blivit uppenbart att det går att värdesätta både nationalstaten och den liberala demokratin. I själva verket talar mycket för att båda gör sig bäst just tillsammans.