Erdogan-regeringarnas stora väljarstöd och gradvisa utveckling till majoritetsstyre med auktoritära drag, uppvisar vissa paralleller till den utveckling som Turkiet genomlevde efter sina första fria val 1950. Som en protest mot enpartidiktaturen sedan 1920-talet kom då Adnan Menderes och hans Demokratiska parti till makten med nästan 53 procent av rösterna. Valet därpå, 1954, fick man 57 procent.

Från mitten av 1950-talet utvecklade Menderes en alltmer auktoritär och populistisk ledarstil. Kulmen blev upploppen i Istanbul september 1955, som riktade sig främst mot stadens grekiska men också övriga icke-muslimska befolkning. Pogromerna organiserades av militärens säkerhetstjänst, med bistånd av Menderes’ egen partiorganisation, för att avleda missnöjet med regeringens ekonomiska politik och som en styrkedemonstration mot Grekland och Storbritannien i de då pågående internationella förhandlingarna om Cypern.

Menderes’ popularitet föll, och i valet 1957 erhöll hans parti 47 procent. Under de sista åren av 1950-talet och fram till våren 1960 ­hårdnade den politiska polariseringen i Turkiet. Protesterna och demonstrationerna mot regeringen tilltog och polisvåldet började kräva dödsoffer. I slutet av april 1960 införde Menderes undantagstillstånd. Den 27 maj 1960 genomfördes en militärkupp, och en militärjunta ersatte Menderes’ regering. I mitten av september 1961 avrättades Menderes (tillsammans med två andra ledande politiker från Demokratiska partiet) efter att ha befunnits skyldig i 12 av de 13 skådeprocesser som företogs efter kuppen.

Med kuppen 1960 inleddes det mönster av militära interventioner i turkisk politik vilka återkom 1971, 1980, 1997 och 2007. De militära ingripandena har lett till att det politiska sy­stemet aldrig fått verka fullt ut för att finna metoder och principer med vilka det kan göra sig av med regeringar som utvecklats mot ett auktoritärt eller misslyckat styre. Den ständigt närvarande möjligheten till militära inskridanden ledde också till att väljarkåren ytterst inte behövde ta ansvar för sina valhandlingar. En återkommande hållning i Turkiet genom åren har varit: ”Jag har röstat på XX-partiet, men jag vet att ifall det verkligen försöker genomföra sitt politiska program fullt ut, kommer militären att stoppa dem.”

Erdogans tilltagande egenmäktiga maktutövning har inte nått Menderes’ nivåer. Men protesterna och sammandrabbningarna i Istanbul och andra av landets storstäder i våras mellan demonstranter och ordningsmakten var långt våldsammare än någonsin under Menderes. Och trots att en minoritet av demonstranterna önskade att militären ”tog sitt ansvar”, skedde inte detta. För något sådant är jordmånen i Turkiet idag mycket karg.

Nu får samhälle och väljarkår i Turkiet på egen hand finna vägar att kanalisera missnöje, agera som opposition och avsätta impopulära eller illiberala regeringar. Med frånvaron av militära ingripanden inleds förhopp­ningsvis en sedan länge fördröjd politisk mognadsprocess.