Själv har jag mest mött clowner under Brazil Jacks sommarturnéer på södra Gotland, och det enda skräckinjagande med dem har nog varit biljettpriset. Det har mest väckt medlidande att se män snubbla omkring i stora skor och locka ut generade barn på sågspånet.

Men häromdagen när jag själv travade runt i lingonsnåren kom jag att tänka på vissa filmscener som har dröjt sig kvar, eftersom de väckt ett obehag utöver det vanliga.

I Martin Scorseses ”Maffiabröder” , spelar Joe Pesci gangstern Tommy DeVito, en snabbkäftad liten djävul som både kan hålla hov vid krogbordet och sen på en halv sekund ilskna till på någon vid bardisken och sparka honom till pölsa.

I en scen har Tommy just sagt något som får alla runt bordet att krevera av skratt, och när skrattet ebbar ut säger huvudpersonen Henry Hill något förstrött i stil med ”vad rolig du är”. Då får Tommy något kyligt i blicken och frågar: ”Hur då rolig?” Henry Hill fattar först inte vad han menar, men Tommy envisas, och blir allt hotfullare. Alla runt bordet följer spänt samtalet. De vet vad som kan hända om Tommy tappar humöret. Inte minst Henry vet det. Och medan Tommy tjatar vidare – vad menar du med att jag är rolig, är jag nån sorts clown som du inte behöver ta på allvar et cetera – känner vi oss fångna i en mardröm. Alla sociala överenskommelser är satta ur spel. Nyss hade vi en kul kväll på krogen. Nu sugs vi allt djupare ner i en våldsam spiral.

I den tyska DDR-skildringen De andras liv finns en snarlik scen där en kontorsråtta börjar berätta en milt regimkritisk vits i lunchmatsalen. När han inser att en av hans chefer sitter inom hörhåll tystnar han och ursäktar sig. Men chefen och uppmanar honom att berätta vitsen, vi måste få skoja om Honecker, det gör jag själv ibland. Kontorsråttan stammar fram sitt skämt. Chefen ser iskallt på honom och anklagar honom i princip för högförräderi, och förklarar att det här kommer att få allvarliga konsekvenser för honom. Kontorsråttan är förkrossad och ber om ursäkt. Då börjar det rycka i den chefens mungipor, och sen skrattar han bullrigt och säger att han bara skojade. Kontorsråttan andas ut. Om jag inte missminner mig kommer ytterligare en knorr i slutet av scenen när chefen efter skrattsalvan vänder sig diskret till sin kollega och uppmanar honom att skicka kontorsråttan till saltgruvorna.

Det finns något i dessa två scener som på ett kusligt sätt fångar ett tidens tecken, och som även knyter an till clownskräcken. Obehaget som väcks i oss när ett skämt inte längre är ett skämt, när nyss självklara överenskommelser sätts ur spel och någon stirrar oförstående på oss och undrar gravallvarligt om vi är medvetna om att vi just underblåst en farlig stereotyp om att norrmän är ointelligentare än svenskar?

Vi kan inte längre tro på att clownen vill få oss att skratta bara för att han klätt sig i stora skor, lappade byxor och röd näsa. När som helst kan han dra fram en förskärare. Eller hänga ut oss på sociala medier.

Tommy DeVitos tvära kast mellan krogflabb och aggressivitet motsvaras på ett kongenialt sätt av våra dagars oförståen­de, nollställda blick på humorister och underhållare som använde sin tids stereotyper och överenskommelser när de snodde ihop sina sketcher och revynummer, med dumma blondiner, stepp­sugna afroamerikaner och fruntimmer som inte kan köra bil.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Tänk på det nästa gång du hör Carl-Gustaf Lindstedt som bilskollärare, Hasse Alfredson mynta uttrycket ”turk på burk” eller Jerry Seinfeld filosofera om kvinnor som är rädda för spindlar. De kunde inte se in i framtiden. Det kan inte du heller.

”De kunde inte se in i framtiden. Det kan inte du heller.”