Tidsandans mordiska passagerare
Mest känd blev Manson och storfamiljen för de brutala morden på skådespelerskan Sharon Tate, gift med filmregissören Roman Polanski, och ytterligare tre personer som befann sig i Polanskis villa den 9 augusti 1969. Själv deltog han inte i morden, men han beordrade dem.
Men vad är det för intressant med en psykopat som diktatoriskt styrde sin sektliknande grupp med droger och sex som smörjmedel? Kort sagt: Varför en biografi över Charles Manson i helfigur? Historien om en narcissistisk galning och självutnämnd guru som söker rampljus, glamour och berömmelse saknar egentligen allmän räckvidd och är existentiellt ointressant. Inte ens Mansons klassiska utbildningsgång med tilltrasslad barndom, som utstakade hans kriminella karriär, motiverar en biografi. Brottsbanan inleddes med stölder i speceriaffärer, men breddades och diversifierades snart. Sitt vuxna liv har han i stor utsträckning tillbringat på anstalter eller i fängelser.
Likväl har författaren och journalisten Jeff Guinn skrivit en intressant och spännande biografi genom att vidga perspektiven och förståelseramen. Manson sätts in i 1960-talets kulturella och politiska omvälvningar, och han förvandlas därigenom till tidsandans passagerare. I Guinns berättelse blir han ett fenomen som sannolikt varit omöjligt både tio år tidigare och tio år senare.
När den trettiotreåriga Charles Manson släpptes ut från fängelset 1967, flyttade han till San Francisco och etablerade sig som ett slags guru i den berömda hippieenklaven Haight Ashbury. Under det årets ”Summer of Love” fungerade stadsdelen som ett vattenhål för den framväxande hippiekulturen. Musik, fri kärlek, hallucinogena droger och ett förakt för kapitalism formade en subkultur, där det var helt rätt att se annorlunda ut. Konventioner och konformism utgjorde hatobjekt. I campusmiljön kring Berkely, där borgerskapets normer sällan fungerade som rättesnöre, fann han också en frizon. Manson engagerade sig förvisso inte i protesterna mot Vietnamkriget och solidariserade inte med de svartas kamp för medborgerliga rättigheter, men han såg ändå gärna sig själv som en rebell. I denna miljö kunde han skryta med sin fängelsevistelse och framstå som en revoltör som stod upp mot makthavarna och deras ”fascistiska” polisväsende.
I Haight Ashbury lärde sig Manson snabbt ”lingot” och förvandlades till en streetsmart filosof. Utläggningarna och predikningarna var ett lapptäcke av Beatles sångtexter, satansdyrkan, bibelcitat och scientologi. En del snappades upp på gatan, annat fanns redan i bagaget. Förvisso hade Manson intet annat att erbjuda än hundratals andra självutnämnda guruer i samma miljö, men han förmådde iscensätta och inrama sina förkunnelser dramaturgiskt effektivt. Med gitarr i handen fann han alltid en plats, inledde dialog med förbipasserande och lyckades fängsla en stor publik med sin karisma.
Enligt Guinn var Manson skicklig på att spåra upp potentiella kandidater för hjärntvätt, främst flickor, mentalt instabila men likväl receptiva och inte för söndertrasade. Genom att avläsa alienation, förvirring och svaghet, som utgjorde en del av hippiekulturen, lockade och förledde han sina offer. Hans pseudofilosofi var trollbindande för de sårbara. De trodde att han var större än Jesus, föll för charmen, höll med om att hämningar var fel och hade sex med honom. Förvisso saknade Manson vänner, men han satsade istället på människor som kunde manipuleras och utnyttjas. Snart hade han omkring sig ett entourage som beundrande följde honom i vått och torrt och strök hans ego medhårs. Rollen som patriark var obestridlig, och det fanns inget mytiskt eller hjältemodigt med den despotiska och enväldiga Manson.
Parallellt med sin karriär som pseudoprofet satsade Manson också på musiken och hyste under en period in sig och sin storfamilj hos Dennis Wilson, trummis i Beach Boys. Det absoluta målet var att bli rockstjärna och superstjärna, mer känd än Beatles, som utgjorde idolerna. Inte minst imponerade gruppens popularitet och kändisskap. Karriären som popmusiker kraschlandade emellertid innan den ens hade börjat.
Bokens poäng är inte att 1960-talets ifrågasättande av konventioner skapade Manson. Snarare ses han som en produkt av sitt kriminella förflutna. Däremot menar Guinn att tidsandan gjorde det möjligt för Manson att blomma ut. Tidens kulturella omvälvningar öppnade spelytor och han förstod att använda dem. I San Francisco – Flower Power-kulturens huvudstad – hade omvälvningarna ett starkt fäste. Slutkapitlets rubrik ”The Wrong Man in the Right Place at the Right Time” sammanfattar därmed på ett utmärkt sätt hans tes.
Guinn punktmarkerar förvisso Manson och redovisar i detalj alla aktiviteter. Men det finns inget skärpedjup i analysen av bevekelsegrunder. Man får inte klarhet i vem personen egentligen är. Hur mycket är galenskap och hur mycket är genomtänkt strategi? Inte heller orsakerna till morden får tydliga konturer. Ville Manson ta hämnd på Hollywoodeliten som hade avfärdat honom, var målet kändisstatus eller handlade det om pengar?
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Frågorna saknar dock relevans och betydelse i ett mer övergripande perspektiv. Det går sällan att hitta rationalitet och logik i en galnings verk. Klart är däremot att den självcentrerade Manson längtade efter uppmärksamhet, ville bli berömd och bekräftad, trånade efter att inkluderas i kändissfären. Och till slut hamnade han på sätt och vis i denna krets. Paradnumret blev arresteringen och efterföljande rättegång, och under en kort tid uppträdde han som estradör på mediernas världsscen.
Manson väckte oproportionerligt stort medialt intresse dels därför att morden var brutala, dels därför att ett av offren var en celebritet. Lägg till att Mansons och följeslagarnas mytiska sektliv, kryddat med droger och sex, innehöll så pass mycket spektakulärt och fantasieggande stoff, att tidningar slogs om att kunna publicera de mest avslöjande och intima detaljerna. Och symbiosen mellan medierna och föremålet för deras uppmärksamhet ifrågasattes av få.
Trots över 40 år i fängelse är Manson inte glömd. Guinns bok kan förstås indirekt ses som ett bidrag till att hålla myten vid liv, även om det inte är en smickrande bild som tonar fram. Sedan rättegången har det dessutom funnits tillräckligt många intervjuer och orerande på websidor för att upprätthålla ryktbarheten i populärkulturen. För många personifierar han ondskan. Andra tycker synd om honom på grund av hans svåra barndom. Men det finns också de som ser honom som en hjälte som har stått upp mot förtryck och som har sagt sanningen. Bland dagens tonåringar betraktas han inte sällan, enligt Guinn, som en ”cool outlaw”, och gymnasieelever bär t-tröjor med porträtt av Manson. Mediernas mytologiseringar har en egen dynamik som säger mer om det samhälle vi lever i än om föremålet självt.
Professor emeritus i historia.