Det var Henry Reese som kastade sig fram först. Om han inte hade haft sådan sinnesnärvaro hade utgången antagligen blivit en annan. Då hade Salman Rushdie sannolikt inte överlevt den där förmiddagen i Chautauqua den 12 augusti 2022. Han var där för att tala om det fristadsprojekt för hotade författare som vännen Henry Reese grundat tillsammans med sin hustru och för vilket Rushdie spelat en roll. Men samtalet blev aldrig av eftersom Rushdie snart efter seminariets öppnande skulle bli varse att amfiteatern, som han skriver, inte var ”en fristad för mig den här dagen”.

Författaren knivhöggs ett stort antal gånger, överlevde nätt och jämnt, och förlorade synen på ena ögat. Nu har han utkommit med boken Kniv (Albert Bonniers, översättning Amanda Svensson), som skildrar attacken och den långa vägen tillbaka. Inga säkerhetsvakter syntes till i amfiteatern den förmiddagen. Flera ur publiken verkade inledningsvis tro att det var fråga om något slags iscensättning för att åskådliggöra en poäng, men efter en stund kom flera också till undsättning.

När attacken inträffade hade det gått trettiotre och ett halvt år sedan Irans dåvarande politiske och andlige ledare Ruhollah Khomeini utfärdade den fatwa som uppmanade till mord på författaren och på samtliga som var inblandade i utgivningen av Satansverserna (1989). Rushdie skriver att han genom åren ibland har föreställt sig att någon skulle resa sig ur publiken på någon offentlig tillställning och angripa honom just på detta sätt. Han skriver: ”När jag såg denna mordiska skepnad rusande mot mig var min första tanke därför: Så det är du. Här har vi dig. Det påstås att Henry James sista ord var: ’Så nu är den nobla stunden slutligen här.’ Döden hade kommit för att hämta mig också, men den tycktes mig inte särskilt nobel. Den framstod mest som en anakronism. Detta var nämligen min andra tanke: […] Varför nu, efter alla dessa år?”

Sanningen är väl att just tidpunkten var slumpmässig. Det fanns ett tillfälle och det fanns en gärningsman, men det hade lika gärna kunnat vara en annan plats, en annan tid och en annan radikaliserad förövare. Liknande attacker har planerats vid flera tillfällen genom åren och haft stort stöd i den muslimska världen.

Rushdie fick beskedet om dödshotet genom ett telefonsamtal från en journalist på BBC den 14 februari 1989. När bilen som kom och hämtade honom körde iväg till en tidigare inbokad intervju med CBS skulle det dröja tre år innan han återsåg radhuset som då inte längre skulle vara hans. Författaren fick leva gömd och under ständig bevakning i över ett decennium. Han flyttade från hus till hus och delade sitt hem med tungt beväpnade poliser. De första åren bombhotades bokhandlare och förlag. Den japanska översättaren Hitoshi Igarashi dödades i en attack under en presskonferens i Tokyo år 1991. Den norske förläggaren William Nygaard sköts 1993 med tre skott utanför sitt hem i Oslo, men överlevde.

Erfarenheten av att leva med denna hotbild skildras i Joseph Anton (2012) vars titel är hämtad från den pseudonym som författaren satte samman av Joseph Conrads och Anton Tjechovs namn efter att säkerhetspolisen meddelade att hans eget namn var förbrukat och inte ens fick användas i enrum. Om det är något av hans tidigare verk som den nya boken för tankarna till är det möjligen Joseph Anton.

Kniv är ingen roman. Den saknar magisk realism och många av de postmoderna drag som kännetecknar Rushdies författarskap. Det är ett hyfsat rättframt essäistiskt och självbiografiskt verk som blandar journalanteckningar med minnen och betraktelser. Det är skrivet med stor värme och humor. Rushdie har själv sagt att han önskar att han aldrig hade behövt skriva Kniv. Men han insåg att han var tvungen att göra det innan han kunde skriva om någonting annat.

Rushdie skriver att vi kan sluta oss till att ”vad attacken än handlade om så var det i alla fall inte Satansverserna”. Gärningsmannen har nämligen till medier uppgivit att han bara läst två sidor av boken. Rushdie fortsätter: ”Jag ämnar i den här boken försöka förstå vad det hela faktiskt handlade om.”

Frågan är om det verkligen är intentionen, och om det ens går att ha sådana förväntningar på författaren. Det hade antagligen behövt bli en helt annan bok. Den hade behövt handla om religion, radikalisering och våld. Den hade behövt handla om Mellanöstern och revolutionen i Iran. Den hade behövt handla om hur en ung man som är uppvuxen i New Jersey besöker sin fader i Yarouni i södra Libanon och kommer hem och är förändrad. Det är begripligt att Salman Rushdie inte ville skriva den boken, och den bok som han faktiskt har skrivit kan på många sätt anses vara mer angelägen. Den handlar om attacken, sjukhusvistelsen, den långa vägen tillbaka, om stödet från familjen, om den allmänna uppslutning som länge saknades men som sedan kom till. Den handlar om kärlek, litteratur och yttrandefrihet.

Det finns flera intressanta teman i boken. Rushdie skriver fängslande om hur den egna kroppen upphör att vara någonting privat när allvarliga skador föreligger. Det kanske minst intressanta, även om författaren själv känner starkt för det, handlar om kärleken till frun Eliza. Det är på många sätt ett naturligt tema: Eliza vårdar och hjälper. Tillsammans övervinner de döden. Men det är, som Rushdie själv konstaterar, svårt att skriva om lycklig kärlek.

Det kanske mest intressanta temat handlar om själva våldet. Rushdie frågar sig varför han inte kämpade emot och att det närmaste han kommit ett svar är att den som utsätts för våld upplever en kris i sin verklighetsuppfattning. Han skriver: ”Barn som är i skolan, församlingen i en synagoga, folk som handlar i ett snabbköp eller en man på en scen i en amfiteater befinner sig alla inom ramarna för en stabil världsbild och agerar därefter. […] Våldet slår sönder den bilden. […] Man känner inte längre igen världens konturer. Verkligheten upplöses och blir obegriplig. […] Att ’tänka klart’ blir omöjligt, för i våldets närhet vet man inte längre vad som kännetecknar en klar tanke.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Rushdie skriver därmed in sig i en litterär och konstnärlig tradition av skildringar av våld där Primo Levi, Jean Améry och Adria­na Cavarero ingår.

Han skriver förstås om Satansverserna och hur han före attacken inte längre kände sig tvungen att försvara boken: ”Jag [är] tillfreds med att bli bedömd utifrån de böcker jag har skrivit och det liv jag levt. Låt mig säga det rätt ut: Jag är stolt över det jag skapat, och det innefattar i högsta grad Satansverserna. Den som even­tuellt är ute efter ånger kan omedelbart sluta läsa. Mina romaner klarar sig på egen hand.”

I ett kapitel för Rushdie ett fiktivt samtal med sin förövare som avslutas med att han – med en referens till den sedlighetssårande och censurerade diktsamlingen Les fleurs du mal (Det ondas blommor) av Charles Baudelaire (1857) – upprepar någonting han brukade säga när det stormade kring Satansverserna: ”Det handlade om ett bråk mellan de som hade humor och de som inte hade det. Jag ser dig nu, min misslyckade mördare, hypocrite assassin, mon semblable, mon frère. Du försökte mörda eftersom du inte kunde skratta.”

Rushdies betraktelser om konsten är mycket läsvärda och gör att boken också blir en upplysningsskrift för konstnärlig frihet. Det är svårt att läsa den utan att tänka på alla de politiker, författare och andra framstående personer inom kulturen och samhällslivet som åren efter 1989 lade skulden på författaren själv. Man kommer också att tänka på svensk offentlighet, hur fjäderlätt yttrandefriheten ibland har vägt här, och hur en sådan som Lars Vilks aldrig fick sin upprättelse. Tyvärr, givet dess många andra litterära kvaliteter, är det som upplysningsskrift Kniv behövs mest.