Hur skulle en civilisation utan snobberi se ut? Frågan ställs av den polske filosofen Leszek Kolakowski, och den är i högsta grad retorisk. Kolakowski menar att snobberi har en fostrande effekt och att civilisation utan vettig fostran är omöjlig. Ordet ”snobberi” har emellertid negativa konnotationer. Istället vill man snarare få det att verka som om ens drivkrafter är rena, typ ”jag skriver bara för mig själv och för att det är kul”.

Kolakowski talar visserligen om snobberi men kunde lika gärna ha kunnat tala om värdet av förebilder eller mästare. I vår tid antas det i vissa kretsar en smula smutsigt att underordna sig en auktoritet. Som om det innebar att man gjorde avkall på sin kritiska förmåga, sin integritet och individualitet. Kanske handlar detta om att det i underordningen implicit antyds att någon annan – Auktoriteten, Mästaren, Läraren – skulle vara bättre än man själv?

Litteraturhistorikern George Steiner skriver i Lessons of the Masters att ”there can be no family or social system, however isolated and rudimentary, without teaching and pupillage, without achieved mastery and apprenticeship”. Om vi inte underordnade oss auktoriteter – om vi inte medgav att andra visste eller var bättre i något avseende – skulle civilisationen snabbt förfalla. Sätter man i system att alla slags auktoriteter skall bekämpas eftersom de medför hierarkier och maktobalans blir kunskapsförmedling omöjlig.

Redan Aristoteles insåg det. Hans dygdeetik i Den nikomachiska etiken är exempelvis centrerad kring efterhärmandets logik. Aristoteles ansåg – i motsats till Platon – att det inte är tillräckligt att inse det rätta. För att göra det rätta krävs också en sorts förtrogenhet med handlingen; denna förtrogenhet förutsätter ”vana” och det kan man endast få genom att se andra handla dygdigt samt sedan försöka upprepa samma beteende.

Utan auktoriteter hamnar vi lätt i det post-truth-tillstånd som det idag ofta talas om. Ett tillstånd där ”alternativa fakta” prånglas ut och där man ser med misstänksamhet på etablerade kunskapsinstitutioner. Men om man inte litar på att professionella historiker kan vi börja lita på konspirationsteorier som råkar passa in i vår egen intuitiva, inskränkta världsbild.

Särskilt vänstern spelar ibland ett farligt spel här genom sin ovilja att öppet underordna sig auktoriteter då varje auktoritet tolkas i termer av förtryck. Men samma vänster som stolt proklamerar att den inte böjer sig för någon har kastat sig på sina bara knän inför inte bara Lenin och Che Guevara utan även inför intellektuella som Jean-Paul Sartre och Michel Foucault. Tolkningsindustrin kring Marx kan också ses som ett utslag av vänsterns behov av underkastelse.

Frågan om auktoriteter är kanske som mest inflammerad inom kultursammanhang i frågan om kanon. Harold Bloom föreslår i The Western Canon ett synsätt som tilltalar mig: ”Nothing is so essential to the Western Canon as its principles of selectivity, which are elitist only to the extent that they are founded upon severly artistic criteria.” Istället för att liksom vänstern förhålla sig till kanon rent instrumentellt – utifrån en ideologisk agenda – kan man också låta kanon förbli vad den är: ett kluster av stora verk som måste läsas och läsas igen av nya generationer läsare för att förbli kanon.

Bloom föreslår också att vi kanske borde relatera till kanon som ett medeltida minnespalats: ”The greatest authors take over the role of ’places’ in the Canon’s theater of memory, and their masterworks occupy the position filled by ’images’ in the art of memory.” Liknelsen är utmärkt om man tänker sig att vi via exempelvis text förlänger vårt medvetande och ökar vår kognitiva kraft.

Hur skulle vi hitta fram till Shakespeare om vi inte blev introducerade? Denna introduktion är endast möjlig genom att någon som redan är initierad initierar oss – genom att vi litar på och underordnar oss en auktoritet. Eller rentav är snobbiga.