För inte länge sedan strövade lejon i Europa. Både Aristoteles och Herodotos skriver om lejon på ett sätt som gör det troligt att djuren verkligen fanns i antikens Grekland. Antika berättelser om heroiska män som dödar lejon med bara händerna tycks inte bara vara sagostoff.

Men lejonen dog ut. Troligen under århundradena f Kr. De trängdes undan också från andra områden. Idag finns inga vilda lejon i Marocko, Turkiet eller Syrien, vilket det gjorde så sent som under 1800-talet. Andra djur, som tigrarna, har gått samma öde till mötes på sina marker.

Och långt före lejonen, kunde våra europeiska förfäder träffa på ullhåriga mammutar och sabeltandade tigrar.

Det är inte helt klarlagt varför lejonen försvann från Europa. Men helt klart är att civilisationen genom historien trängt undan eller aktivt utrotat flera djur. Något årtionde efter det att en bit av ett mammutben upptäckts när Berzelii park skulle anläggas i mitten av 1800-talet, skedde en ofattbar masslakt av bisonoxar i Nordamerika. Otäckt förknippad med den etniska rensning av indianer som skedde samtidigt. Av 60 miljoner bisonoxar år 1860 återstod mindre än 40 år senare bara 800 djur. I 1800-talets Sverige var det istället vargarna som jagades till försvinnandets gräns.

Frågan är om detta nu kan vara på väg att ändras? Är de stora vilda djuren på väg tillbaka?

I Europa verkar åtminstone så vara fallet. En bidragande orsak till detta, utöver aktiva insatser för att bevara djuren, är den tilltagande urbaniseringen. Bara inom EU förväntas 30 miljoner hektar lågproduktiv mark att tas ur bruk fram till år 2030, vilket ger vilda djur och växter fler områden att etablera sig på.

fyra av fem invånare i Europa beräknas bo i stadsområden år 2020. Samma process sker i andra delar av världen även om urbaniseringsgraden än så länge är lägre. Hälften av världens befolkning bor i städer men andelen förväntas öka till två tredjedelar i mitten av seklet.

Trots motståndet – Hela Sverige ska leva! – har urbaniseringen flera fördelar. Inte minst miljömässiga. Täta städer minskar till exempel behovet av transporter och de kan vara mer effektiva i sin energianvändning.

En intressant fråga är hur detta skifte påverkar vårt förhållande till naturen. Redan hävdas att många barn i Sverige har svårt att röra sig på skogsmark full av stubbar, stenar och nedfallna träd. Andra menar att skogen upplevs som hotfull när vi inte längre är vana vid att vistas i den. Är vi i så fall återigen på väg mot en tid när mörka skogar var skrämmande avbrott mellan öar av civilisation? Där människor, likt i bioaktuella Apornas planet. Uppgörelsen, trängs i städer omgivna av en tätnande grönska?

Eller är det ett sätt att sluta fred med den natur som alltför länge tuktats, stympats och skövlats av människor? Svaret beror på hur vi ser på människans roll. Som en del av naturen eller något vid sidan av den. Som skapelsens krona med rätt att styra över naturen eller som en art vars påverkan på Moder Jord istället borde minimeras.

Men rewilding kan också vara något annat än en passiv process som sker där männi­skan lämnar naturen därhän. En mer aktiv rörelse mot en återförvildning.

En aspekt av detta hänger ihop med just urbaniseringen. Vad händer om ingen finns kvar som upprätthåller de öppna markerna, utöver de som krävs för en effektiv livsme­delsproduktion? Tar snårskogen över?

Det behöver inte nödvändigtvis bli så. En dansk forskargrupp vid universitetet i Århus publicerade tidigare i år en studie där man visar att det brittiska landskapet under den senaste mellanistiden, för drygt hundra tusen år sedan, präglades av omväxlande öppna marker och skogar. Förklaringen var rik förekomst av stora växtätare, olika slags elefanter, noshörningar och flodhästar. Men för fem tio tusen år sedan fanns inte längre några av dessa bjässar kvar, med följden att skogarna bredde ut sig.

Forskarna drar också en slutsats för vår egen tid. Nämligen att stora växtätare spelar en viktig roll för att upprätthålla ett varierat landskap i områden som människan lämnat.

Enligt vissa forskare bör den här typen av rewilding ske genom att de arter som redan finns på en plats tillåts ta ett större utrymme, andra lyfter fram möjligheten att introducera nya arter. En av förespråkarna för detta är ekologen Josh Donland vid Cornell University som vill sätta ut afrikanska elefanter och lejon på den nordamerikans­ka kontinenten, som en ersättning för de släktingar som tidigare fanns där.

Att englands gröna kullar en gång betades av elefanter är således en fantasieggande tanke. Som dock övertrumfas av idén om att åter se dem där.

Ett annat argument för att plantera in en ny, vild djurart som aldrig funnits på en plats är att skydda det befintliga ekosystemet och hålla så kallade invasiva arter, som inte är ursprungliga på platsen och därför utbreder sig okontrollerat, i schack. Det skulle alltså vara ett sätt att återställa en balans som människan tidigare har bidragit till att rubba.

Samtidigt är detta förstås förknippat med risker. Det finns gott om dåliga erfarenheter av tidigare inplanterade växt- och djurarter.

Fråga Australien där engelsmännen satte in rävar för att kunna ägna sig åt rävjakt, vilka sedan förökade sig bortom all kontroll genom att äta de kaniner som samma engelsmän tagit med sig. Ett annat exempel är de kameler som under 1800-talet importerades från bland annat Afghanistan för att användas som transportmedel i öknen och som myndigheterna nu kämpar för att hålla nere till antalet.

Torts dessa dåliga erfarenheter väcks nu röster för att plantera in även – elefanter. Orsaken är det högväxande gambagräs (inplanterat som foder till nötkreatur) som nu breder ut sig i norra delen av landet och underlättar gräsbränder.

Motargumentet är givet – problemet uppstod för att människor planterade in en art med andra konsekvenser än de man tänkt sig, ska man nu göra samma misstag igen? Å andra sidan, menar förespråkarna, är våra kunskaper om ekosystem större idag.

På en ö utanför mauritius pågår redan experiment av liknande slag. Île aux Aigrettes var en gång hem för en jättesköldpadda, som bidrog till spridning av frön från en särskild variant av ebenholtsträdet vars frukter den åt. När sköldpaddorna utrotades blev också träden allt färre. Därför har en forskargrupp nu tagit dit en liknande sköldpaddsart från Seychellerna för att rädda trädet. Aldabrasköldpaddan verkar finna sig väl tillrätta i samma nisch som sin tidigare släkting och mumsar glatt på ebenholtsträdets frukter.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Men hur ska man se på dessa försök att återställa naturen? Visserligen med vilda djur, men av ett slag som faktiskt aldrig funnits på en plats. Är det inte bara ännu ett sätt att kontrollera naturen, ett nytt slags människoskapad natur? Och är den natur som i så fall finns där innan förvildningsprocessen tog sin början mindre naturlig? Mindre önskvärd? I botten tycks hela tiden ligga tanken att det människan en gång gjort – som att introducera gambagräs i Australien eller utrota sköldpaddor på Île aux Aigrettes – är onaturligt och därför behöver återställas.

Men om det människan gör är mindre naturligt och därför bör begränsas till städer, odlingslandskap och andra kulturmiljöer – ska vi då ägna oss åt att plantera in nya arter i vildmarken? Är inte det precis samma typ av ingrepp som att utrota en art, i det att vi tar oss rätten att styra över naturen, om än med välvilligt syfte? Kanske gjorde vi bättre i att lämna naturen i fred och låta gambagräset växa?

Vilken roll spelar det exempelvis om ebenholtsträdet på Île aux Aigrettes dör ut? Sköldpaddorna som åt dess frukter finns ju inte längre kvar. Kanske kan man travestera den irländs­ke filosofen George Berkeley – om ett träd dör ut och ingen ser det, spelar det då någon roll?

Det är åtminstone en självklar utgångspunkt för många organisationer som arbetar med att bevara olika arter. En av dem är Rewilding Europe vars syfte är att låta den vilda naturen ta mer plats i Europa, på just de platser där människan drar sig undan. Även om huvudtanken är att låta naturen självt återta områdena är man också beredd att hjälpa den på traven, till exempel genom att återintroducera arter som tidigare funnits där. Tanken är också att vildmarksturism i områdena ska skapa förståelse för den vilda naturen och jobbmöjligheter för dem som bor där. Bland annat anordnar man safarier – kanske något för svenska vargvänner att inspireras av? Ett av de sju områden där organisationen arbetar ligger i gränstrakterna mellan Spanien och Portugal. Där lever bland annat den hotade iberiska stenbocken.

En underart, bucardo, som levde i Pyrenéerna är redan utdöd, vilket skedde så sent som år 2000. Redan tre år senare försökte forskare att återuppliva den utdöda djurarten med dna-teknik liknande den som användes för att klona fåret Dolly. Det djur som faktiskt föddes överlevde dock inte särskilt länge.

Men runt om i världen pågår andra liknande försök, med mer förfinad teknik.

Det finns invändningar, som att det vore bättre att lägga resurserna på att bevara hotade arter som ännu inte har dött ut. Men faktum kvarstår, det är en tidsfråga innan möjligheten finns där. Liksom när någon föreslår ett program för att nyintroducera ullhåriga mammutar och sabeltandade tigrar.