Kännetecknande för hennes bästsäljande böcker om de stora världs­religionerna är skarpa definitioner, logiska argumentationskedjor och förmågan att föra in analysen på den svårträffade aggregationsnivå där övergripande förståelse och detaljer möts och skapar nya insikter hos läsaren. Att hon dessutom gifter ihop denna skärpa med en imponerande tematisk spännvidd och ett empatiskt förhållningssätt har gjort henne till en välförtjänt inflytelserik författare, särskilt under åren efter terror­dåden den 11 september 2001, då hon intog en viktig roll i den amerikanska debatten.

Med detta beundrande perspektiv tog jag mig an Armstrongs nya bok Sacred Nature. How we can recover our bond with the natural world. Men det skulle snart bevisas, sa cynikern, att en piedestals inneboende funktion är att skapa fallhöjd. För den började vingla olycks­bådande redan i inledningen. Hjärtat sjönk vid en pliktskyldig skolboksförklaring av klimatkrisen, omkring vilken förenklande påståenden drev runt likt vrakdelar. ”Upplysningen satte scenen för exploatering av naturen” och ”teknologin har alienerat oss från naturen” var inte i nivå med den Armstrong jag känner, eller i höjd med förväntningarna från hennes läsekrets. Men om jag hade läst under­titeln mer uppmärksamt så hade jag sluppit bli förvånad över det nya tonläget: ”How we can recover…” Halleluja, Karen har skrivit en självhjälpsbok.

Den som känner sin Armstrong bättre än jag uppenbarligen gjort fram till denna stund är sannolikt mindre överraskad. Det visar sig nämligen att Sacred Nature är långt ifrån hennes förs­ta normativa bok. I The Case for God, från år 2009, argumenterar hon för att vi måste hitta tillbaka till religio­nens djupare mysterier och till en gudomlighet som egentligen bara kan beskrivas med tystnad. Hon menar att kristna teologer under upplysningen drabbades av ”vetenskaps­avund” och satte på sin religion en tvångströja av logik och empiri som har begränsat den västerländska tanken sedan dess. Enligt författaren ledde det rationella paradigmet till att den ”ursprungliga”, apofatiska religionsutövningen, som präglas av myt, mystik och riter, fick ge vika för bokstavstroende och en tydlig vattendelare mellan världsligt och metafysiskt – eftersom det var den enda lösning man fann som anpassade religionen till vetenskapens ideal.

Enligt filosofen Laozi, som formaliserade taoismen på 400-talet f Kr, är egots upplösning det som möjliggör för allting att bli sig självt.

I en nyare missionerande text, 12 steg till ett liv i medkänsla, är Armstrongs budskap att vi bör återknyta till det pan-moraliska uppvaknande som skedde på flera platser runt jorden under den axia­la perioden (omkring 900–200 f Kr). Det filosofiska språng som ledde bort från våld och mot medmänsklighet, med resultat att den gyllene regeln (i olika tappningar) ställdes i centrum för hinduismen, buddismen och jainismen på den indiska subkontinenten, för konfucianismen och taoismen i Kina, för monoteismerna i Mellanöstern och för de antika grekernas filosofiska rationalism.

Huvudteserna i dessa böcker – värdet av mysticism, och fokus på medmänsklighet – återanvänder Armstrong som de viktigaste etiska grundvalarna även i Sacred Nature, där hon utforskar olika religioners syn på relationen mellan människa och natur. I tio kapitel tar hon sig an lika många begrepp, från offer till tacksamhet och kenosis, och diskuterar dem med avseende på världsreligionernas (och världsfilosofiernas) naturperspektiv.

Efter den skakiga inledningen fylls jag av lättnad när författarinnan självsäkert breder ut de språkliga vingar som gjort henne berömd och företar eleganta glidflygningar från öst till väst och från den högre teologins tunna luftlager till jordnära riter. Med ett starkt fokus på att hitta gemensamheter mellan olika religioner och filosofier, för hon läsaren tillbaka till den axia­la tidens holistiska, upplevelsebaserade natursyn – den som hon anser att Västerlandet har lämnat bakom sig till förmån för en antropocentrisk uppdelning mellan den heliga besjälade männi­skan och den natur hon dominerar och som är mekanistisk och förutsägbar.

Den ”sanning” som författarinnan vill avtäcka med sin exposé av natursyner är människans inneboende känsla av enighet mellan jaget och naturen. Förekoms­ten och vikten av denna känsla ”bevisar” hon med dess centrala roll i praktiskt taget alla stora religioner och filosofier. Känslan av samhörighet med naturen eller rentav kosmos, menar Armstrong, är så djupt rotad att individen spontant upplever och accepterar den som helig och ett outgrundligt mysterium. Individer som inte överrationaliserats, vill säga, men som när de var barn fortfarande hade kontakt med det ursprungliga.

Den holistiska naturkänslan visas upp med olika facetter i de tio teman Armstrong behandlar. Amisha, till exempel, är ett centralt tema i indisk filosofi som innebär att inte orsaka skada, ett ”radikalt” koncept av empati och självkontroll som utsträcker medmänskligheten till att innefatta allt levande (i extrem form utövad av Jainsekten, ni vet de som sopar bort insekter framför fötterna). I kapitlet tacksamhet står istället islam som huvudexempel på en religion där Gud inte förpassats till en avlägsen himmel utan genomsyrar varje del av skapelsen. Något som de troende bland annat medvetandegör i det rituella reciterandet av Koranen som ”ger tillgång till ett annat slags medvetande”, i samband och samklang med allt levande.

För en normalskolad svensk är konfucianismens och taoismens natursyner särskilt spännande, helt enkelt för att man vet minst om dem. Litet ökar nyfikenheten också av att Armstrong har sagt om sin egen tro att ”är jag något vid det här laget, så är jag förmodligen konfucian”. Båda filosofierna sätter människan i jämbördig förbindelse med allt levande. Enligt Konfucius är varats essens qi, ett ”onåbart” som varken är materiellt eller andligt, utan består av ”flera lager av mysterier” som sammanbinder oss med allt befintligt. Inom taoismen är varats källa istället tao, men tao kan inte förstås av människan och den livessens vi istället uppfattar kallas de, en helig kraft som gör varje ting till vad det är och borde vara. De i allt runtomkring oss – ”tio tusen ting” eller ”myriader” – bildar i sin tur wanwu, livets oändliga möjligheter: ”alla tio tusen ting som är i mig”. De starka moraliska principer som odlas inom båda filosofierna inbegriper via livsessenserna även vår omvärld.

Wanwu-koncept innebar också att akten att ge upp sitt ego, kenosis, blev en bärande tanke inom taoismen långt innan motsvarande idé uppstod i kristendomen och islam. Enligt filosofen Laozi, som formaliserade taoismen på 400-talet f Kr, är egots upplösning det som möjliggör för allting att bli sig självt. I likhet med Buddha upplever den upplyste taoisten förvisso världsliga känslor, men besitter i sin avsaknad av ego en orubblig kärna som ger honom en ”mystisk kraft” och en upplevelse av förbundenhet som naturligt inbegriper ansvar för allt levande.

It gives them life yet claims no possession;

It benefits them yet extracts no gratitude;

It is the steward yet exercises no authority.

such is called the mysterious virtue [de].

[…]

Is it not because he possesses no ego that he

can thus establish his Self?

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Allt eftersom boken framskrider vidgar Karen Armstrong förståelsen för de stora religionernas och filosofiernas förhållningssätt, och därvid hade det kunnat stanna. Men avsikten är ju en självhjälpsbok och för det ändamålet tillfogar hon i slutet av varje kapitel några sidor under vinjetten ”The way forward”där hon ger konkreta råd om hur vi personligen kan införliva de perspektiv som hon har speglat. Till en början är det svårsmält. Uppmaningar om att ta en paus i tio minuter och titta på naturen, eller att tillbringa fem minuter varje dag med att vara tacksam känns som fasters valhänta klapp på huvudet. På samma gång lamt och hurtigt (hur det nu är möjligt, men det känns så) uppmanar hon läsaren att ifrågasätta sig själv, vara snäll, och att ”sitta” – den konfucianska motsvarigheten till meditation.

Inte minst på grund av den osäkerhet hon utstrålar inför rådgiveriet känns de insprängda pamfletterna till en början som stenar i en i övrigt bekväm sko. Men jag tror inte att det är ett desperat försök att rädda henne kvar på piedestalen som får mig att efter ett antal kapitel bli mer ödmjukt inställd. Armstrongs orädda förhållande till de stora livsfrågorna utstrålar en genuinitet som får mig att undra: Behöver vi kanske how-to-böcker av det här oslipade slaget? För i all sin tafflighet i självhjälpsjargongen (hon har uppenbarligen inte försökt lära sig vare sig av Deepak Chopras självgodhet eller Jordan Petersons arrogans) så har Armstrong åtminstone fördelen att vara så kunnig och så oförskräckt att hon inte riskerar att fastna halvvägs, där de osaliga sökare samlas som inte vågar ta Guds namn i munnen, utan försöker komma med enkla svar.

Mot alla pinsamma sökar-­produkter som fyller bokhandeln, You­tube och Goaretreats­ behövs verkligen en motvikt. Och kanske är det detta som Armstrong försöker erbjuda: ett lågmält bidrag till en genre som tjänar provocerande stora pengar på det intellektuellt fega och lata, må det vara kristaller, reiki, auyrveda, yoga-ordspråk eller änglar utan gud. (De sistnämnda hittade jag i väntrummet hos en sjukgymnast: en bok som listade ”funktionella änglar” att anropa vid specifika behov, typ huvudvärk, utan behov av att blanda in något så besvärligt som en gudom.)

I sanning behöver vi något bättre än dessa andliga proteinsnacks för grab-and-go-konsumenter (garanterat fria från tvivel!), men Armstrong når inte ända fram, det måste sägas. Det viktigaste steget hon tar i rätt riktning är att hon håller fast vid sin övertygelse om att människan har kapaciteten att närma sig de stora mysterierna men att det inte finns några avlatsbrev att köpa, utan att det krävs arbete.

Säkerligen behöver vi svenskar lika många påminnelser som anglosaxiska läsare om behovet av själsligt arbete, inte minst vad gäller att uppnå ökad medmänsklighet och mindre ego. Men vad gäller den andliga relationen till naturen slås man som nordisk läsare av att den distans som Armstrong beklagar i västvärlden känns mind­re träffande för den svenska kristenheten och andligheten i stort än för anglikanerna. När hon beskriver Jobs bok som den enda plats i Bibeln där Gud påtalar människans litenhet i förhållande till naturen känns det tydligt att nordborna har tagit fasta på andra aspekter. Man behöver bara se till våra mest uppskattade psalmer, där naturlyriken åstadkommer ett slags manifestation av Gud i naturen. Och sekulärt bekräftas vårt naturfokus av David Thurfjells bok Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion, där de han intervjuar uppger sig stå nära precis vad Armstrong är ute efter – en förbundenhet med naturen som kännetecknas av jag-upplösande och gränsöverskridande upplevelser, enligt författarinnan den viktigaste förutsättningen för ett mer empatiskt förhållningssätt till miljön.

Sacred Nature är långtifrån Armstrongs starkaste bok. Men temat natur är förstås brännhett och hennes mod lovvärt att missionera för en grupp läsare som instinktivt ryggar tillbaka inför tanken på att lägga ner de sköldar av rationalitet som håller så mycket jobbigt på avstånd. En grupp som hon tror skulle må bra av att då och då slå sig ned under ett träd och släppa in upplevelsen av det egna ansvaret. För de läsare som väljer att vifta bort självhjälps-delarna återstår ändå ett signifikant värde i de deskriptiva delarna. Tveklöst tillräckligt för att kraften i min Karen-talisman mot skvallertidningar ska vara fortsatt användbar.