I paragraf tjugotre konkretiseras detta: ”Thy åligger äfven Academien att utarbeta en Svensk Ordabok och Gramatica, jemte sådana Afhandlingar som bidraga kunna till stadga och befordran af god Smak.”

230 år senare föreligger nu 39 tjocka volymer som sträcker sig från A till ÖXLA (”föröka l. fortplanta sig”). Som för att kröna triumfen med en lagerkrans har Akademien gett ut SAOB. En jubileumsbok. Spännvidden i antologin är stor: från sakliga redogörelser som rör själva ordboken (statistik över innehållet, arbetsgång, guldkorn) till betraktelser om dess vetenskapliga användning, poesi och essäer – ett litet mikrokosmos över själva vårt språk.

Det kan vara värt att uppehålla sig vid SAOB:s innehåll, som ordbokens huvudredaktör Bo-A Wendt avhandlar. Det brukar sägas att ordboken omfattar hela det svenska språket. Det är inte sant: möjligheten att nyordbilda – vilket jag just gjorde – gör språket oändligt. Men även med detta förbehåll finns begränsningar. Bara ord belagda efter 1521 står med – medeltidsspråket behandlas i K F Söderwalls Ordbok öfver svenska medeltids-språket. Orden ska tillhöra standardspråk: dialekt och facktermer portförbjuds (även om gränsen mellan standardspråk och språk­vetenskapligt fackspråk ibland har missats). Eftersom huvudregeln i historien har varit att talet förgår men skrift består premieras skriftspråket.

En historik författad av tidigare ordbokschefen Lars Svensson blir en lågmäld hyllning till professionellt nit. Medarbetarna beskrivs som ”skicklig lexikograf”, ”utomordentligt skicklig som ordboksredaktör”, ”beundrad för sin etymologiska och semantiska skärpa och akribi”, ”skicklig etymolog och semantiker”, ”skicklig citatkontrollant”, ”erkänt skicklig bibliograf”. Utlyft så här låter det lite tjatigt, men det är det inte i sitt sammanhang. Ordboksredaktören Evald Ljunggrens artikel om ”ande” var så genomarbetad att den legendariske filosofiprofessorn och akademiledamoten Hans Larsson ska ha sagt att han hade godtagit den som licentiatavhandling i teoretisk filosofi. När Svensson skriver ”utomordentligt skicklig” menar han alltså verkligen vad han säger.

Arbetets olika moment delas in i förberedning, redigering, kontroll och korrekturläsning. Råmaterialet är främst insamlat av utomstående, vilket klarades av några årtionden in i arbetet (som drog igång på allvar 1883). Förberedaren Cecilia Bergman beskriver hur materialet bearbetas och kompletteras på redaktionen: citat väljs ut, ordens förekomster analyseras morfologiskt och sorteras. Eftersom vi är i slutet av ordboken är det arbetet med ”åsna” som beskrivs.

Sedan författar en redaktör själva artikeln – detta är ”redigeringen”, förklarad av Pär Nilsson. Däri ingår att ange en etymologi, strukturera upp användningarna efter olika betydelser, ge dessa en förklaring. Omfånget varierar. Uppslagsordet ”balgstekel” har bara betydelsen ”benämning på vissa parasitstek­lar som lägga sina ägg i (fjärils)larver; i sht om släktet Ichneumon, särsk. arten I. pisorius Lin.”, vilket är 129 tecken inklusive blanksteg. Ordet ”stå”, däremot, är rikt på betydelsenyanser och upptar 255 670 tecken; räknar man dessutom sammansättningar och partikelverb (verb som ”stå bi”, ”stå ut”) landar det på hisnande 698 763 tecken – enligt min ordbehandlare ungefär 200 A4-sidor, alla analyserade och uppstrukturerade av en samvetsgrann och förhoppningsvis utomordentligt skicklig redaktör.

Avvägningarna är inte självklara, vilket Lennart Larsson beskriver i en text om det unikt svenska ordet ”örngott” – vi är som sagt i slutet av ordboken. En mer etymologisk riktig stavning är ”örngått”, som utmönstrades ur systerprojektet SAOL år 1923. Men det händer ju än idag att den gamla stavningen dyker upp som felstavning. Bör då varianten betraktas som levande? Larsson landar i att det rimligaste svaret är nej – 1978 sätts som slutdatum.

Till detta kommer svårigheten att datera betydelseändringar. ”Örngott” betydde ursprungligen huvudkudde. Men när kom det att istället betyda kuddöverdrag? Ur ett 1500-talsbelägg som ”Iij par linlakan, jt ørnagat” låter sig ingenting utläsas; ändå måste belägget föras till någon betydelse. Redaktören sätter upp det som ”huvudkudde” men anmärker att det i äldre språkprov är svårt att exakt bestämma betydelsen.

Efter redaktörens arbete följer kontroll av de ordställen som denne har valt ut. Beläggen är ju från början noterade på citatlappar med källhänvisning. Kontrollanten går till källan och ser efter att återgivningen är trogen – att citatet inte har skarvats sönder – och att tolkningen faktiskt har stöd i källan. Förutvarande kontrollanten (sedermera redaktören) Kristina Palm nämner att ”åkerstycke” preliminärt hade definierats som ”stycke … l. del av åker; äv. om (mindre) åker”. Vid dubbelkoll tycks det alltid röra sig om mind­re åkrar, vilket Palm påpekar och redaktören godtar.

Jila Mossaed bidrar i innerlig, poetisk form med en beskrivning av hur hon gjorde svenskan, ”isens språk”, till sitt: ”Jag öppnade dörren mot en vacker trädgård. Där ord doftade magiskt. Där fjärilar bar på ordens budskap, där jag kunde närma mig de urgamla och de nya.” Maja Bondestam, professor i idéhistoria, visar hur ords betydelseändringar kan återspegla kulturella värderingar, som när ”manlig” en gång i tiden betydde ”duglig” och kunde användas om duktiga husmödrar. Bodil Rosqvist bidrar med ett ”slumpmässigt hopkommet urval ur SAOB:s fatabur” och Tomas Riad diskuterar dynamiken bakom semantiska förändringar. Sara Lövestam, författare och språkkrönikör, redogör för en vecka i sitt eget liv – inte ens söndagen är helt SAOB-fri. Jag, själv filolog, tycker det låter kusligt bekant.

Bokens längsta bidrag är Fredrik Lindströms. Det är en höjdpunkt. En diskussion av ordet ”lekstuga” utvecklas till en 40-sidig essä om ords skiftande begreppsliga innehåll, hur central leken är för människors väsen och för språket, men också hur begreppet ”lek” har förändrats. Vissa av betraktelserna är verkligt insiktsfulla. Lek som ord för fysisk aktivitet i allmänhet har ju numera utkonkurrerats av ”träning”, vilket Lindström kommenterar: ”Vår kultur har alltså genom historien blivit allt mer teleologisk, dvs ändamålsinriktad. Vi är, om uttrycket tillåts, mindre oskuldsfulla och mer anpassade efter ett rationellt tänkande och vana vid att saker vi gör har syften som vi är medvetna om.”

Slutorden går i samma tonart: ”När popsnören och knäppkängor idag dyker upp i nya betydelser så tror jag att det är ett resultat av den lekfullhet som än idag finns kvar och kan rymmas i det rationella, moderna samhället, en rest av det jättelika begreppet lek som en gång var alla människors.” Man kunde kanske med Spengler säga att detta är kulturen som gör motstånd mot civilisationen.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Lättsammast i boken – förutom de skojiga illustrationerna av Kristian Fredén – är dagsversen av den nu bortgångne Sven Unger: ”Men ack! Ja, det finns ett fett skogstokigt ack! / Igen ska vi kuttingen vända. Ta om nu från ’a’, ty så får vi vårt tack: / att mödan vår blir utan ända.”

För så är det. Sedan bokstaven A färdigställdes i slutet av 1800-talet har språket inte stått still. Ordboken måste därför uppdateras och komma ikapp. Det är förstås ett sisyfosarbete. Men det kanske är bra? Stenen – runsvenskans ”stæinn”, fornsvenskans ”sten” – kommer att vara i ständig rullning. Mossan kommer aldrig att begrava den.

—

SAOB
EN JUBILEUMSBOK
BO-A WENDT MED FLERA
Norstedts