Tillitens grund tas ifrån oss
Den personliga integriteten, och den personliga sfären, förändras i grunden när vi går från ett jordbrukssamhälle till ett industrisamhälle, och kanske förändras den särskilt när vi går från byn till staden, från den sociala organisationsform som sociologen Ferdinand Tönnies kallade Gemeinschaft till stadens Gesellschaft, från gemenskap till samhälle. I byn levde byinnevånarna i närmast full genomlysning. Identiteten var strängt sammanfogad av det samlade omdömet om individen, och det var svårt, kanske omöjligt för den som tagit en risk som fallit illa ut att börja om. De roller och positioner som du intog definierades strikt av de andra, och den sociala rörligheten var, som en konsekvens av detta, ganska liten. Med staden och den nya rörligheten kom möjligheten att definiera sig själv, och möjligheten att bli någon annan än den du tvingats bli.
Vi ser det i romanerna och litteraturen, i Jane Austens främling, kanske bäst skildrad i John Willoughby, med ett mörkt förflutet som ingen känner till, ett förflutet som det var lätt att distansera sig från i en värld där Atlantångaren var en biljett till ett oskrivet blad, en ny karriär, ett nytt jag. När det hettar till försvinner han in i skuggorna i staden, och det är endast med betydande efterforskningar och ansträngning som Austens hjälte finner Willoughbys förflutna – och avslöjar de skandaler som den nya rörligheten låtit honom undfly.
Det finns en koppling här till bilden av en selfmade man, en närmast bokstavlig koppling, eftersom stadens anonymitet för första gången gav oss möjligheten att tillverka oss själva i berättelser och på nytt, utan att vårt förflutna stod i vägen. Entreprenören, som nästan med nödvändighet måste misslyckas, det ligger i sakens natur – affärsverksamhet är riskfylld, svår och misslyckas ofta – stiger därmed in på scenen i större skala. Vi får en ny typ av risktagande, i skuggan av stadens anonymitet, som möjliggör och samverkar med industrialiseringen – och därmed bidrar till den formliga explosionen i ekonomisk tillväxt som följer. Integriteten och tillväxten flätas samman i urbaniseringens komplexa processer. Men fram till den punkten, till uppkomsten av den moderna stadens anonymitet, var föreställningen om en isolerad, avgränsad och ogenomtränglig personlig sfär en anomali.
Nu står vi kanske inför ett andra skifte, inte tillbaka till gemenskapen utan till något nytt, där vi åter ser individens förmåga att kontrollera information om sig själv förvandlas. Vad betyder det, och vad är det egentligen som står på spel om vi inte hittar en balans i hur den egna identiteten förvaltas av oss själva och granskas av andra? Och vad betyder institutionaliserandet av den övervakande blicken i säkerhetstjänsternas omfattande program och projekt?
Ofta när diskussionen rör värdet av personlig integritet, av en personlig sfär, lyfter vi fram autonomin. Tanken är enkel att förstå: den som upplever sig genomlyst får mindre förmåga att fatta sina egna beslut, eftersom vi alla oroar oss för vad andra tycker, och hur de skall reagera på vad vi gör. Det är en gammal insikt i människans psykologi. Augustinus menade att det bästa sättet att korrigera sitt beteende var att föreställa sig att Guds blick ständigt vilar på oss, i zenbuddismen rekommenderas utövaren att även i ett mörkt rum uppföra sig som om han hade en vördad gäst hos sig och blicken spelar verkligen roll, den andres blick som ständigt granskar oss kringskär verkligen vårt handlingsutrymme.
Som det psykologiska experiment som Melissa Bateson, Daniel Nettle och Gilbert Roberts genomförde med bilder av ögon ovanför en bidragsburk i ett delat kök på en arbetsplats, med uppmaningen att betala vad man ansåg att drycken i köket var värd. Arga ögon, stränga blickar gav större intäkter än bilder på blommor – skillnaden innebar mer än en fördubbling i bidrag i vissa fall. Blicken disciplinerar. Jeremey Benthams berömda fängelse, omsorgsfullt konstruerat just ifrån den insikten, hans Panoptikon, är en byggnad i vilken fångarna hela tiden vet att det finns en viss sannolikhet att de är observerade av fångvaktaren. I den moderna analysen hos Foucault reses frågan om vi inte håller på att bygga in oss i ett panoptikon själva. David Brin skrev i en uppmärksammad bok, The Transparent Society, att det gör vi förvisso, men att det inte gör något, eftersom vi kan turas om att sitta i tornet i mitten av denna cirkulära byggnad och hjälpas åt att övervaka varandra. Däri, menar han, ligger den enda möjliga framtiden för demokratin – en genomlyst stat där alla vet allt om alla. En by, på global nivå, en återgång till Tönnies Gemeinschaft.
Kritikerna pekar på konsekvenserna för autonomin, på hur det skulle kringskära allas vår handlingsfrihet, och på vilka risker det skulle skapa för missbruk om datamängderna sedan föll i en diktators händer. Vi måste, menar de, bygga samhällen så att om demokratin faller samman så gör den det på ett sätt som gör det svårt för diktaturen att kontrollera medborgarna. Som designprincip är det en underbar tanke, men när den omsätts i praktiken är den ofta svår att tillämpa. Hur bygger vi ett öppet välfärdssamhälle på digital teknik som inte kan kollapsa i en Orwellsk mardröm?
Och däri ligger kanske en av de svåraste frågorna om integritetens framtid. Om vi tror att vi behöver en viss övervakning för att kunna garantera säkerheten – hur kan vi då utforma denna övervakning så att vi inte en dag vaknar upp i Benthams fångenskap?
När övervakningen i det öppna samhället sker i en omfattning som klart strider mot allmänhetens uppfattning om rimlighet och skälighet, när datainsamlingen sker på nivåer som trotsar all legitimitet, passerar vi en gräns: plötsligt polariseras åsikterna till den grad att det inte handlar om hur vi utformar säkerheten i samhället, utan om själva förekomsten av skyddsåtgärder och övervakning. Denna binära inställning till övervakningen är alltmer tydlig i dagens debatt, och den har inga utgångar eller lösningar. I den debatten monterar vi antingen ned all övervakning eller så överlåter vi all makt över individen till en ansiktslös stat med oklara motiv. Tertium non datur. Det i sin tur leder till en ohållbar situation, och en växande motsättning mellan makten och medborgaren som urholkar tilliten till tekniken, till nätet, och till sist kanske också till samhället.
Övervakningens tydligaste offer är det sociala kapitalet. När Richard Posner i sin berömda The Economics of Justice hävdar att integriteten måste ses med misstänksamhet, eftersom den ytterst inte är något annat än individens rätt att dölja sig själv är det just detta han missar: att integriteten inte försvarar individens rätt att dölja sig, utan i stället är en mekanism som uttalar sitt förtroende för individen och därmed möjliggör en samhällsomfattande tillitsgrund. Utan integritet, inget förtroende. Förtroende förutsätter att vi inte har rätten att veta allt om varandra, utan att vi litar till varandra även utan denna rätt. Det är först då vi på ett meningsfullt sätt kan tala om förtroende. Allt annat är en sorts riskanalys, en matematisk reduktion av förtroendet till ett förväntat utfallsvärde som kan kalkyleras på basis av tidigare interaktioner i ett repeterat spel. Det är först när vi utan att veta litar till någon som vi bygger grunden för ett långsiktigt hållbart socialt kapital.
Den stora diskussionen som återstår efter de senaste övervakningsskandalerna – och de är skandaler i den meningen att omfattningen chockerat oss, kanske mer än existensen av de övervakningsprogram det rör sig om – är hur vi kan röra oss ut från polariseringens återvändsgränd. Den verkliga frågan, hur vi skyddar det öppna samhället, står obesvarad och blir inte mindre akut för att vi istället ägnar oss åt en debatt om en falsk dikotomi mellan frihet och säkerhet – att friheten är själva förutsättningen för säkerheten och vice versa är uppenbart, men vi förlorar alltför ofta greppet om den insikten i ivern att försvara ettdera värdet.
Hur kan vi legitimera de åtgärder som vidtas för att skydda det öppna samhället? Det första, och kanske viktigaste svaret på den frågan handlar om insynen i hur det fria samhället väljer att skydda sig självt. Alla demokratiska stater skulle med lätthet kunna besvara frågor om vilken sorts övervakningsmetoder de använder i stort, i vilken omfattning och hur de ser till att dessa metoder möter alla rimliga krav på proportionalitet och rättssäkerhet. Det är frågor som dessutom inga diktaturer skulle kunna besvara, och därmed kan vi slå in en kil i det horribla argument som på sistone blivit alltmer vanligt: att det inte skulle vara någon skillnad mellan de övervakningsprogram som finns i västerländska demokratier och de som finns i diktaturer runt om i världen. Sådan värderelativism leder möjligen till en ironisk tillfredsställelse, men de leder också till ett relativiserande av tusentals människors lidande under en övervakning som inte syftar till att skydda ett öppet samhälle, utan till att skydda en liten, begränsad elits maktanspråk.
Insynen i övervakningen bör utformas på ett standardiserat, jämförbart sätt, den bör redovisas ofta och så detaljerat som det överhuvudtaget är möjligt – och den bör regelbundet prövas av parlament, av rättsväsende och oberoende tredje part. Endast genom sådana åtgärder kan vi säkerställa att skyddet av det öppna samhället inte förvandlas till en sorts korrosion av de ideal som det omfattar.
Vad går förlorat om vi förlorar den personliga integriteten? Uppenbart är att vi förlorar de möjligheter som vi idag har att autonomt bilda oss en identitet. Lika uppenbart är att vi förlorar friheten att forma de åsikter som vi senare vill bryta mot andras när vi utövar vår yttrandefrihet. Integriteten är – i dessa båda fall – en fundamental grundförutsättning för rätten till en egen identitet och yttrandefriheten. Utan integriteten kan knappast heller den individualitet utvecklas som senare ger upphov till det konstnärliga uttrycket, och därmed är också immaterialrätten avhängig – kreativiteten själv avhängig – integriteten i en komplex kedja av kausaliteter. Och det är därför vi har så svårt att värdera den, eller peka på exakt vad det är som skadas om den försvinner – det är när den realiseras i dessa andra rättigheter som dess egentliga värde kommer till sin fulla rätt.
Men vi förlorar mer än så. I ett samhälle där övervakningen förlorar all legitimitet försvinner också tilliten till det sociala systemet, och det enda rimliga svaret på detta är utvecklingen av en ny sorts formell lögn, underbyggd av tekniker och praktiker som nu inte längre syftar till autonomitet och identitet – utan först och främst syftar till att resa en mur mellan den övervakandes blick och medborgaren. Den integritet som var konstruktiv – som byggde upp andra rättigheter och skapade förutsättningarna för en lättrörlig individ – förvandlas plötsligt till en defensiv mekanism, en integritet som inte håller samman, som ordet antyder, utan som i stället syftar till att dölja, skyla och undanhålla individen.
Det är den verkliga risken i den utveckling som vi bevittnar. Att vi undanröjer den konstruktiva integriteten som existerar i dagens samhälle, ett verktyg för individen att konstruera och hantera sin mask i det offentliga (för att låna bilder från Goffman), och ersätter den med den nidbild av integriteten som Posner utvecklar i sin ekonomiska analys: en enkel rättighet vars enda syfte är att ge oss licens att ljuga. Från en frihetens integritet till en lögnens. Det är det brottet, det skiftet, som en oförsvarad och oförsvarlig övervakning driver fram. En förståelig motreaktion, men samtidigt en som inte alls kan bygga det meningsfulla sociala kapital som integriteten grundlagt under de senaste århundranden.
Populärt
Det löser sig inte
New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?
Entreprenörens möjlighet att börja om, möjligheten att misslyckas och söka sig en ny lycka igen i den relativa anonymitet som storstaden möjliggjorde berodde också på att integriteten var en naturlig del av den sociala gemenskapen. Det var en sorts grundförutsättning att vi inte kunde veta allt om alla – ett givet faktum om hur vi organiserade oss i samhällen. När den integriteten förvandlas från en axiomatisk social omständighet till ett val som dessutom beror av teknik och särskilda försiktighetsåtgärder så förvandlas den integritet som vi åtnjuter från att vara ett ingångsvärde till att bli ett mödosamt konstruerat försvar. Masken blir synlig som just mask och plötsligt förvandlas den fria marknadens naiva anonymitet till en skrämmande, medveten och kostsam maskerad där tilliten försvinner helt.
Samtidigt ryms här också en möjlighet. Den utveckling i vilken den individuella identiteten kan utformas fritt, förvaltas och förvandlas med hjälp av tekniken i, exempelvis, sociala nätverk låter oss utveckla integritetens värde och betydelse i enlighet med de grundvärderingar som vi själva vill skydda. Om vi förvandlar masken från en defensiv åtgärd till ett verktyg i en friare process där identitet och integritet kan utformas olika för olika sammanhang och syften kanske vi kan förstärka den integritet som ligger till grund för det öppna samhället. Tekniken är inte i sig ett hot mot integriteten.
Det är givetvis en kontroversiell tes, och den återstår att bevisa. Men här finns nog en skillnad mellan den vågräta identitet som individer bygger upp sig emellan på en öppen marknad och den lodräta identitet som existerar mellan medborgare och stat. Den lodräta identiteten, och integriteten, föregår den vågräta – och föregriper den. Om den går förlorad eller bryter samman kan ingen positiv identitet byggas upp därefter. Den lodräta identiteten är primär. Det är därför frågan om övervakningen förblir central. Om övervakningen omöjliggör tilliten genom att tvinga oss att dölja oss, går vi också miste om den säkerhet som bygger på att vi litar på samhället, delar med av oss information och deltar i ett gemensamt arbete för att skydda det öppna samhället.
Kanske förhåller det sig såhär: det som riskerar att gå förlorat i övervakningens skugga är mer än en individuell rättighet. Det är ett socialt fundament för det öppna samhällets tillit och därmed också en absolut förutsättning för den säkerhet som övervakningen förment skulle stärka.
Nicklas Lundblad är samhällsrådgivare i Google och fil dr i informatik. Åsikterna i artikeln är hans personliga.
