Rymdvarelse nummer två berättar för rymdvarelse nummer ett att det har utvecklats en avancerad teknologisk civilisation på jorden. Rymdvarelse två lägger sedan till att det är aporna som har åstadkommit den. ”Aporna”, säger rymdvarelse ett, ”de skränfockarna.” ”Jag fick ju en och annan pinne kastad efter mig när jag var där och de kunde använda stenar för att knäcka nötter och så, men jag skulle definitivt ha satsat mina pengar på fåglarna.”

Bortsett från de antropocentriska markörerna (kaffe och pengar) är tankeexperimentet relevant eftersom det sätter fingret på att utvecklingen av livets vägar på jorden i relativt hög grad varit öppen och svår att förutsäga. Det är alltid enkelt att veta i efterhand, men varför blev det egentligen vi och inte någon art av fåglarna, insekterna eller bläckfiskarna som utvecklade en kultur? Varför blev det inte något annat däggdjur, som delfinen, eller någon annan primat, som orangutangen, som tog över jorden istället för att bli utrotningshotad? Vad hade vi som inte de hade? Eller var det bara en slump?

Frågan väcks med hjälp av ovanstående anekdot i Peter Godfrey-Smiths nyutkomna bok: Living on Earth. Life, Con­sciousness and the Making of the Natural World. Den utgör sista delen i en trilogi där de tidigare böckerna: Other Minds. The Octopus, the Sea, and the Deep Origins of Consciousness (2016) och Metazoa. Animal Minds and the Birth of Consciousness (2020) lockat många läsare världen över. Särskilt den första boken om bläckfiskarnas sätt att leva och tänka har lovprisats av kritikerna och översatts till flera språk, däribland också svenska.

Godfrey-Smith är professor i filosofi vid Sidneys universitet och specialiserar sig på medvetandefilosofi och biologins filosofi, men han är också dykare och fotograf så böckerna är fyllda av vackra färgbilder som interfolierar resonemangen kring vad det innebär att leva som en bläckfisk eller som något annat djur på vårt stora släktträd. I den nya boken kliver vi upp ur haven till de djupa skogar på land där livets former exploderade för ungefär 125 miljoner år sedan. Dinosaurier, fåglar, insekter och däggdjur läggs till det stora pussel där kräftdjur, fiskar och mollusker tidigare befunnit sig i fokus. Och så människan själv förstås.

Ett viktigt tema i boken är att livets former under de knappa fyra miljarder år som de har existerat på jorden inte bara selekterats i olika miljöer – läran om det naturliga urvalet – utan också har förändrat sin omgivning på ett sätt som fått avgörande betydelser för dem själva och även framtida arters existens. Det mest slående exemplet är kanske cyanobakterierna som redan för tre miljarder år sedan utvecklade det som vi kallar för fotosyntes, och sakta, sakta började fylla atmosfären med syre. Det syret kom att bli avgörande för djurens utveckling långt senare. Även växternas existens bygger på cyanobakteriernas fotosyntes som fördes vidare genom alger, som i sin tur utvecklades till växter. De första växterna uppstod i havet något senare än djuren, som kom till för runt 750 miljoner år sedan, men växterna var först upp på land ungefär 300 miljoner år senare. Om inte atmosfären då varit mättad med syre skulle inga djur ha kunnat följa efter dem i sin jakt på föda.

En levande varelse som förändrar sin omgivning på ett sätt som är gynnsamt för den själv – och ibland också för andra organismer – verkar avsiktsstyrd till skillnad från väder och vind och vulkanutbrott. Bakterier kan röra sig mot en näringskälla i den omgivning där de lever och en växt kan sträcka sina grenar och veckla ut sina blad mot solen. Vad som skiljer sådana ”handlingar” från det som människor gör är att bakterier och växter inte har några uttänkta avsikter. Just därför brukar filosofer påpeka att sådana rörelser hos bakterier, växter och de flesta djur inte är några handlingar utan snarare biologiska processer och beteenden.

Godfrey-Smith påpekar att det finns många steg mellan livets processer och människors planerade aktiviteter som innebär en gradvis snarare än en knivskarp gräns mellan olika former av avsiktsstyrning, eller ”agens”, som det ofta kallas på filosofiska. När vi talar om att hjärtat pumpar blodet runt i kroppen anger vi dess funktion och även om ingen har byggt hjärtat med avsikten att det ska förse våra celler med syre och näring kan man säga att hela evolutionsprocessen på vår jord har gjort just det. De första formerna av hjärtan som blev till i ryggradsdjur uppstod visserligen av en slump – mutationer – med de blev kvar just därför att de gynnande dessa organismers existens. Det är därför också vi har hjärtan många hundra miljoner år senare.

På samma sätt är det med beteenden, det som en gång har prövats och varit framgångsrikt överlever, inte bara i form av gener utan också på det enskilda livets nivå. På så sätt ärvs beteenden och etableras vanor hos individer som kan imiteras av andra individer när de fungerar bra. Som när en apa för första gången använde en sten för att knäcka nötter och andra apor tog efter. På så sätt finns det avsiktsstyrning på flera olika nivåer i skapelsen: biologiska funktioner, beteenden, testande som leder till vanor och slutligen överlagda handlingar, som alla syftar till att förändra livsmiljön.

Här närmar vi oss anledningen till att det blev vi och inte fåglarna som utvecklade en civilisation. Godfrey-Smith insisterar på att det är just handlandet som är det avgörande, inte det som vi kallar intelligens. Vårt sätt att särskilja oss från de andra djuren som en Homo sapiens syftar på vårt tänkande, men det utslagsgivande är vår förmåga att handgripligen forma en kulturell värld. Språket är ett helt avgörande steg i denna process, men bara för att vi ville och måste göra saker tillsammans. Fåglarnas sång är uttrycksfull, men den har aldrig fått någon betydelse bortom parnings- och varningsläten eftersom fåglar inte har händer och därför begränsade möjligheter att tillverka och använda redskap. Godfrey-Smith går igenom de saker som fåglar trots allt tillverkar förutom bon. Mest spektakulära är de australiska lövsalsfåglarnas portaler, men syftet med dessa sammansnörda pinnkonstruktioner är samma som påfågelhannens stjärt: att locka till sig honor. Det finns inga andra avsikter. Kråkfåglar är smarta och bra på att använda näbben, men de redskap som de lyckas förfärdiga och använda är tämligen enkla och de samarbetar inte i sina projekt.

De första hominider som för ungefär fem miljoner år sedan klev ut ur de stora skogarna och bosatte sig på savannen stod inför utmaningar som tvingade dem att börja leva på ett nytt sätt i jämförelse med de apor som stannade kvar. Förändrade livsförhållanden ledde till en förändrad kroppsform genom naturlig selektion. Upprätt gång på slätten frigör händerna och gör det möjligt att se längre – vilket är gynnsamt för att upptäcka döda djur och sådana som kan dödas genom att man förföljer och jagar dem – samtidigt som exponeringen för rovdjur gynnar en större flock av individer med behov för koordinerad sammanhållning. Ungar – eller barn som vi väl får börja säga någonstans här – föds allt hjälplösare, men också med potential för inlärning och kommunikation i kraft av sina växande hjärnor, viket gör att de måste skyddas och uppfostras av fler än bara mamman. Talspråket uppstår för att lösa dessa överlevnadsproblem, förmodligen med stöd av gester som de frigjorda händerna gör möjliga. När vi sedan börjar tänka själva med hjälp av dessa fraser är bollen satt i rullning mot den civilisation som rymdvarelse nummer två har noterat.

Det blev alltså vi på grund av ben, ögon, händer och talorgan lika mycket som på grund av den växande hjärnan. Delfiner – en annan smart art – saknar precis som fåglar armar och händer, medan bläckfiskarnas svaghet är deras korta och ensamma liv som inte möjliggör någon inlärning och kunskapsöverföring. Det krävs fler än en för att börja tala och bygga en kultur. Livet under vatten gör det också svårare att bygga saker, se på långt håll och kommunicera med varandra, trots bläckfiskens fantastiska gripförmåga och avancerade plastik och motorik.

Den avgörande prövningen för Godfrey-­Smiths samhandlingsteori är nog insekterna. Myrorna har utan tvekan varit väldigt framgångsrika med att bygga ett samhälle (vi kallar det ju så) som inte bara består av jättelika stackar och gångar under jorden, utan också svampodlingar och hållande av boskap – bladlöss som mjölkas. Sådant började inte människan med förrän för drygt 10 000 år sedan så varför skulle slaget egentligen inte ha varit avgjort redan när rymdvarelse ett gjorde sitt enda besök för tio miljoner år sedan? Svaret är väl förutom en mer avancerad teknologi i det mänskliga fallet det fenomen som dominerat författarens två tidigare böcker: medvetandet. Myror kan förmodligen känna saker och de kan kommunicera på ett otal sätt genom kemiska signaler men de är inte medvetna om sin egen existens på det sätt som vi och några andra djurarter – däribland kråkfåglar, delfiner, orangutanger och bläckfiskar – är.

Medvetandet möjliggör ett samhandlande som blir oändligt mer detaljerat och omfångsrikt när väl språket kommit på plats. Det avgörande är formandet av en livsmiljö som sätter upp kulturella normer – regler för vad läten betyder men också för hur man ska uppföra sig i olika situationer, det som vi kallar för etikett och etik. Följandet av sådana regler – vilka blir avgörande för det framgångsrika samhandlandet i människoflocken – kan inte ärvas i former av instinkter, utan måste läras ut till varje nyfödd individ genom omsorg och uppfostran. Det innebär inte att genetiken har upphört att spela en roll i människans utveckling. Som Godfrey-Smith påpekar och belägger är barn påtagligt förtjusta i att följa regler och rutiner utan att kräva några förklaringar. Så här ska man göra – inte så där. Så här gör vi. Vi har som sagt utvecklat en civilisation, men på vägen dit under de 300 000 år som Homo sapiens har existerat har de barn överlevt som inte bara hade lätt att lära sig språk och hantverk, utan också regler för hur man skulle uppföra sig och finna sin plats i gruppen. Vi är flockdjur med en konservativ läggning som den liberala traditionen aldrig kommer att helt kunna tvätta bort. Barn frågar ofta varför man ska göra si istället för så, men det krävs inga vetenskapliga svar för att de ska bli nöjda (utom på Södermalm och Manhattan, vilket man kan misstänka har något med föräldrarna att göra).

Godfrey-Smiths avsikt är nu inte bara att förklara varför just människan har utvecklat en civilisation utan också att lägga till att tanken på utvecklingen som en tävling mellan arter är missriktad och antropocentrisk eftersom utvärderingen sker från vårt eget perspektiv där vi väljer vad det är som räknas. Det finns uppskattningsvis 20 biljarder (20 miljoner miljarder) myror i världen, så de åtta miljarder männi­skor som vi själva skryter om, eller oroas över, är egentligen inte så mycket att komma med.

Icke desto mindre har vårt sätt att utnyttja och utrota andra djur i kombination med möjligheten att reflektera över ont och gott nu försatt oss i en situation där vi behöver ändra vår livsstil, både för vår egen och för de många andra arternas skull. Djur som föds upp för att ätas utgör just nu tio gånger så mycket biomassa som alla vilda däggdjur och fåglar på jorden. Nio av tio sådana djur befinner sig i uppfödningsfabriker där de far mycket illa eftersom de inte kan utveckla sina naturliga beteendemönster. Vi borde genast upphöra med sådan uppfödning, menar Godfrey-­Smith.

Författarens slutsats är knappast originell på denna punkt men själva argumentet han ger är det. Det utgår från vilka liv som är värda att leva i kombination med det som han kallar för ett ”reinkarnationstest”, ett tankeexperiment som utgår från att du antingen kommer att återfödas som ett fabriksdjur eller inte alls. Säger du ja eller nej då? Svaret blir förmodligen ett nej om du känner till något om hur uppfödningen går till, men det kunde kanske bli annorlunda om du tänkte dig att du istället skulle återfödas som en kalv på en bondgård med mer traditionell och human (sic) drift. Det är inte själva dödandet och kanske inte heller smärtorna på den korta vägen som gör fabriksdjurslivet outhärdligt, det är avsaknaden av ett naturligt livsprojekt. Om frågan rörde att återfödas som ett vilt djur eller inte alls skulle nog många säga ja, men livet i naturen är precis som i fabriken ofta mycket plågsamt. Det är ansträngande och stressigt och man riskerar att bli plågad och dödad av andra djur om man inte svälter ihjäl eller går under av sjukdomar innan dess. Trots det verkar vilda djur som regel tillfreds med sitt liv, det har så att säga varit värt det när det är dags att dö, i alla fall fram till de sista smärtfyllda ögonblicken.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Filosofer som tänker sig att det är avsaknad av lidande i relation till lustkänslor som avgör om livet är värt att leva kommer fram till andra slutsatser som inte alltid verkar vara förenliga med ovanstående moraliska intuitioner. Om vi bara kunde hjärnmanipulera fabriksdjuren så att de inte kände smärta och trivdes i sin bur skulle det inte längre finnas något problem, enligt utilitaristen. Och det vilda livet i naturen borde förmodligen tämjas. Vi är skyldiga de stackars växtätarna det, och rovdjuren får vi helt enkelt kraftigt decimera eller lära om till vegetabilisk kost.

I kontrast till sådana stolligheter – som tas på allvar av många moralfilosofer och aktivister – öppnar Godfrey-Smiths idé om djurs livsprojekt i enlighet med naturliga beteenden och reinkarnationstestet upp för att orientera sig i djurrättsfrågor på ett empatiskt och verklighetsförankrat sätt. Djuren har inga rättigheter om inte vi människor ger dem sådana genom lagar och konventioner, men vi har skyldigheter i relation till dem eftersom vi har levt tillsammans i tiotusentals år – om vi tänker på domesticerade djur – och mycket längre än så om vi begrundar vårt gemensamma släktträd. Det ord som han väljer här, inte bara vad gäller förhållandet till fabriksdjur, utan också i relation till de apor, hundar och katter som vi använder som medicinska försöksdjur, är ”förräderi”, eftersom dessa djurarter har formats just i allians med oss, länge för ett ömsesidigt bästa (kom ihåg att det är stressigt och farligt i naturen). Mössen och råttorna faller inte under denna kategori, påpekar Godfrey-Smith, och de har också större möjligheter än husdjuren att leva drägliga liv i en anpassad laboratoriemiljö i jämförelse med ett liv i det fria.

Ett annat ord som författaren använder vad gäller vår relation till andra arter är ”värdighet”. Här kan han tyckas tänja på gränserna, är inte värdighet något som är unikt för vad människor kan känna och tilldela varandra? Bakgrunden för ordvalet är den respekt han säger sig känna inför djurs och växters sätt att existera inom ramen för sina unika livsformer, men också i den ekologiska förening som är kännetecknande för hela livets utveckling på vår planet. Vi får ofta höra att människan bara funnits på jorden under en mycket kort tid i jämförelse med hur länge själva universum har existerat, men livet som sådant har funnits väldigt länge på vår planet: i fyra av 14 miljarder år. Vi har ett ansvar i relation gentemot den historien och det sätt på vilket livets egen kreativa utveckling skiljer sig från döda planeters tillstånd.

Just den relationen och vördnaden för framförallt kännande djurs livsprojekt leder författaren till något annorlunda slutsatser vad gäller miljöarbete än de som idag vill lägga all energi på att begränsa utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser. Det är ännu viktigare att bevara och försöka återupprätta livsmiljöer där den vilda naturen med sina olika arter kan frodas, menar Godfrey-­Smith. Det finns inget motsatsförhållande här, tvärtom kan just klimatförändringarna leda till att ekologiska nischer – som korallreven – försvinner och att de arter som lever där dör ut. Men orsaksförhållandena är inte så enkla, många arter kan bevaras även om det blir varmare på jorden och varje land har ett ansvar och en möjlighet att realisera mer vildmark på sitt eget territorium, me­dan begränsningen av koldioxidutsläpp är beroende av att de stora aktörerna – Kina, Indien och USA – agerar för att vi ska kunna uppnå några resultat överhuvudtaget.

Living on Earth rymmer mycket mer än vad jag kunnat ta upp i denna trots allt ganska långa anmälan – medvetandefilosofiska resonemang kopplade till funktionen av hjärnans elektromagnetiska fält, genomgångar av olika tolkningar av Gaia-hypotesen (att livet på jorden skulle kunna betraktas som en enda organism) och betraktelser kring trädens och fåglarnas kommunikation (dock inte med varandra). Peter Godfrey-­Smith är helt enkelt en unikt klartänkt och välformulerad filosof som dessutom vet en hel massa inte bara om vår kultur utan också om vår natur. Vad kan man mer önska sig, egentligen?