NÄR KINAS LEDARE kom till sin årliga konklav i badorten Beidahe i början av augusti möttes de av skyfall som rivit upp tallar med rötterna. Och i Peking hade våldsamma regnstormar lämnat många tusen fler döda eller försvunna än myndigheterna ville uppge, till allmänhetens vrede.

I tider av omvälvning har Kinas folk tolkat naturkatastrofer som tecken på att makten förlorat Himmelens mandat. Så var det när Mao Zedong låg på sitt yttersta. En jordbävning på över 9 på Richterskalan drabbade gruvstaden Tangshan med kanske 700 000 döda, och den tolkades så av många. Halvannan månad efter ordförandens död var de fyras gäng bortsopat.

Och liknande tolkningar görs nu: Ska kommunistpartiet likt tallarna i Beidahe slitas upp med rötterna? Omöjligt är det inte: Kinas tillväxtmodell har nått vägs ände och Kinas ledning står inför ett historiskt ledarskifte. Men processen blir knappast lika kort som för de fyras gäng – tillväxten är fortfarande hög och valutareserven gigantisk.

Tre och ett halvt årtionde av öppning och reform har fört Kina från fattigdom till internationell medelinkomst. Genom att stimulera ständigt mera investeringar, mobilisera miljoner undersysselsatta bönder samt erövra ständigt nya marknader till priser ingen kan möta har framgången blivit unik. Men när undersysselsatta fått arbete och tillväxtavkastningen från investeringarna minskar måste också Kinas alltmer ianspråktagna resurser användas så effektivt som möjligt. Alternativet är att tillväxten avstannar, eller måste hållas uppe artificiellt.

Detta är ”medelinkomstfällan”. När ett land når BNP per capita kring 10 000 dollar (Kinas närmar sig 7 000) måste dess ekonomiska system vidareutvecklas. Det system som flyttat undersysselsatta produktionsresurser dit de behövdes måste ersättas med strukturer som fördelar faktorerna jord, arbete och kapital till dem som använder dem mest produktivt. För detta krävs nya former för ägande av jord och annan egendom, samt väl fungerande marknader för arbete och kapital. Sker inte detta hotar sjunkande tillväxt, stagnation, social oro, och ytterst politisk instabilitet.

I partiledningen finns en medvetenhet om att detta vägval rycker närmare. År 2010 inledde regeringen samarbete med Världsbanken, som mynnat ut i rapporten China 2030. Den analyserar tillväxtmodellens utmaningar, medelinkomstfällans hot samt vad som krävs för att komma förbi denna och nå höginkomstnivån över 12 276 dollar/capita.

RAPPORTEN, PUBLICERAD i slutet av februari, mynnar ut i att Kina till 2030 bör införa ”rättsstatlighet”, skilja bankerna från staten, avreglera arbetsmarknaden och privatisera jorden. Detta skulle frigöra prisbildningen från politiskt inflytande samt föra de inte längre överflödande och underutnyttjade produktionsfaktorerna snarare till den som betalar bäst än till den med bäst kontakter. Därmed skulle varje investerad resurs maximera tillväxten och på så sätt föra Kina förbi medelinkomstfällan till höginkomstnivå och till slut till den ekonomiska/teknologiska fronten. Men samtidigt har kontrollen över dessa faktorer utgjort hörnstenar för partiets maktutövning – vad händer utan denna kontroll?

De nuvarande ledarna Hu Jintao och Wen Jiabao har stött arbetet med denna rapport, liksom deras sannolika efterträdare Xi Jinping respektive Li Keqiang. Om dessa får sin vilja igenom kommer alltså rapporten att läggas till grund för den strategiska inriktning höstens kommunistpartikongress kommer att besluta om för den kommande tioårsperioden.

Mot den reforminriktade grupperingen kring Hu, Wen och deras efterträdare verkar dock stå en mer nationalistisk, säkerhetsinriktad och statsinterventionistisk gruppering med basen inom säkerhetsapparaten och armén. För den säkerhetsorienterade fraktionen förefaller förlusten av kontrollspakarna över det kinesiska samhället och dess ekonomi vara ett större omedelbart hot. Denna motsättning kring China 2030:s budskap kan förklara några av de mer uppseendeväckande händelserna i och kring Kina under våren.

EN AV DE FRÄMSTA förespråkarna för den säkerhetsinriktade fraktionen, möjligen en nymaoistisk ”ny vänster”, var Bo Xilai – en av de främsta kandidaterna för befordran till politbyråns ständiga utskott, Kinas mäktigaste organ. Son till en av Maos generaler – och alltså ”småprins” dvs barn till högre partiföreträdare – avvek Bo från övriga medlemmar i politbyrån genom att ha historisk utbildning och inte ingenjörsexamen eller rötter i ungdomsförbundet. I våras förlorade Bo sin politiska position under dramatiska former som inbegrep biljakt på hans närmaste man, hustruns arrestering och nu sannolika dom för mord på en engelsk affärspartner med möjlig anknytning till brittiskt underrättelsevärld.

I samband med att Bo föll, förekom rykten i Peking att trupprörelser sökt frita denne. Centrala militärkommissionen inkallades, och ordföranden Hu Jintao informerade arméledningen om att dess vapen, liksom dess lojalitet, tillhör partiet och dess högsta ledning. Flera ”småprins”-generaler med kopplingar till Bo ska också ha sett att befordringsutsikterna försämras väsentligt.

I DETTA LÄGE INTRÄFFAR incidenter också i den tvistomhöljda Sydkinesiska sjön, som eskalerat spänningen i regionen. I april inträffar en fiskeincident vid ett rev som också Filippinerna hävdar som sitt, och i början av maj säger statliga oljebolaget CNOOC att det ska inleda djuphavsborrning efter olja, och det i ett område som både Kina och Vietnam gör anspråk på. Båda incidenterna har höjt spänningen i regionen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Och i båda fallen kan beslutsvägarna leda till Zhou Yongkang, tidigare säkerhetsminister och i politbyråns ständiga utskott ansvarig för nationell säkerhet – samt den som där stod närmast Bo politiskt. I Zhous cv ingår också att ha varit vice oljeminister, och det var han som utsåg vd:n för CNOOC. Finns där samband? Kan Zhou efter Bos fall sökt höja insatsen, men förlorat? Som vanligt vet man föga om vad som sker bakom ledarskapets murar, men kort därefter rapporteras att Zhou, som förväntats bli omvald av partikongressen, avgår med övriga avgående ledare vid årsskiftet, och till dess frånträtt sina uppdrag som ansvarig för säkerhetsfrågor i ständiga utskottet.

Vårens dramatik antyder alltså en fraktionskonflikt av ovanlig magnitud, närmast som den när spelplanen ritades om efter Mao Zedong död i september 1976, och som ledde till Deng Xiaopings reformpolitik 1978.

Nu hotar ånyo stagnation: fastighetsbubblan har spruckit och utlandets efterfrågan sjunker. Tillväxten i investeringar, export och produktion faller stadigt, och kraftigt ökad skuldsättning minskar utrymmet för kreditstimulans. Medelinkomstfällan verkar framstå som alltmer sannolik och ställer partiet inför sitt svåraste val sedan Maos död: fortsättning som hittills om också med maktmedel, eller djupgående förändring med risk att dess makt försvagas.

MEDAN OSEDVANLIG nederbörd drabbat Nordkina, möts alltså partiets nuvarande, kommande och forna, men splittrade, ledarskap i Beidahe; om mötet möjliggör utlysandet av Kinas Kommunistiska partis 18:e partikongress i höst kan det tänkas att resultatet av Beidahekonklaven blivit en historisk kompromiss om politik och val till politbyråns ständiga utskott. Den stora frågan är dock om denna kompromiss kan föra Kina förbi medelinkomstfällan. Men bortom denna kvarstår frågan för Kinas makthavare hur man ska förhindra att Beidahes fallna tallar får rätt, och partiet förlorar Himmelens mandat, i brist på folkets.