Detta skenbart enkla lilla stycke poesi röjer en torr, illusionslös saknad, eller rentav kallsinne inför den outtalade observationen att havet helt enkelt finns där på sina alldeles egna mystiska premisser, totalt likgiltig för människan och hennes eventuella upplevelser av det. Så går mina tankar när de med lite god litteraturteoretisk vilja associerar till litteraturvetaren Ellen Frödins mycket intressanta doktorsavhandling Sakernas sammanhang. Om ting, människor och materiella relationer hos Henry Parland, James Joyce och Virginia Woolf. Tre verk – Parlands diktsamling Idealrealisation (1929) samt de två 100-åringarna Ulysses (i synnerhet ”katekes”-kapitlet Ithaca) och Woolfs Jacobs rum – ligger i fokus.

Frödin verkar i en förhållandevis ung forskningstradition som inriktar sig på litterära studier med ”posthumanistiska och postantropocentriska” perspektiv, alltså på skildringar där männi­skan som sådan inte utgör den litterära brännpunkten, och hon ger goda inblickar i den internationella forskningens utveckling och tendenser. Hennes avhandling undersöker ”litteratur som skriver fram sakernas materiel­la relationer samtidigt som den ger människan en perifer roll”. Traditionellt har människans handlingar, tankar och känslor utgjort skönlitteraturens nav, medan den materiella omgivningen huvudsakligen har beskrivits som bakgrund till eller speglingar av mänskligt agerande. Frödin är däremot främst intresserad av vad hon kallar en ”decentralisering” av människan i relation till tingen, där föremål litterärt kan gestaltas ”bortanför mänsklig erfarenhet”. I de tre nämnda modernistiska verken finns, menar hon, gott om exempel på detta destabiliserande förhållande mellan människa och ting, där de senare huvudsakligen inte beskrivs ur ett upplevande subjekts perspektiv, utan ”som sig själva” – som något partikulärt.

”Traditionellt har människans handlingar, tankar och känslor utgjort skönlitteraturens nav.”

Vad gäller just de gestaltade tingen handlar det alltså inte om deras funktionella eller emotionella betydelser för människan, utan om deras materiellt självständiga existens. (Nu tänker jag åter på havet och de uteblivna associationerna hos Palm i dikten ovan.)

Frödins tankemodeller och metoder är influerade av den franske filosofen Gilbert Simondons tämligen intrikata teorier om ”individuation”, men med hjälp av avhandlingens väl underbyggda antaganden och belysande exempel hänger man fint med.

Det finns förstås fler exempel på moderna författare och verk som har varit inriktade på tillvarons ”tingslighet” – exempelvis Rainer Maria Rilkes så kallade tingdikter, som lever sig in i objektens gåtfulla närvaro med hjälp av ett slags ”seendets poetik”. Men just detta exempel, får vi snart nog förklarat för oss, faller utom ramen för Frödins teoretiska utgångspunkter, eftersom nämnda dikter inte innehåller någon ”decentralisering i meningen att det inte sker tillräckligt mycket av en förskjutning från människa till sak”. Det krävs alltså ett tydligt diktjag i förhållande till tingen för att de mänskliga perspektivens marginalisering i de litterära texterna tydligt skall framträda.

Frödin argumenterar övertygande för sin akademiska sak. I Parlands fall pekar hon bland annat på hur de människoskapade föremålen i ”sakdikterna” liksom kastat av sig alla uttryck för något mänskligt, där ”tåget inte sjunger om mänsklig ingenjörskonst, eller om människor över huvud taget, utan om sitt eget material”. De anförda exemplen från Joyce och Woolf handlar i hög grad också om tingens ”materialitet” och deras förmåga att placera de närvarande litterära gestalterna i bakgrunden, eller rentav att markera deras bortavaro. Därigenom påminner Frödins avhandling oss om litteraturens inneboende kvaliteter – bortom tendentiöst symboliska, psykologiska, ideologiska eller politiska läsarter – och om betydenheten i att denna litteratur inte behöver hävda någonting alls. Det räcker – för att citera titeln på Olof Lagercrantz bok om Ulysses – ”att finnas till”.