Men nu har det blivit dags att bryta upp. Från och med nästa nummer tar Nina Solomin över som chef­redaktör och ansvarig utgivare. Nina kommer närmast från tjänsten som kulturchef i nyhetsmagasinet Fokus och har en lång och gedigen meritlista från både tidskrifts- och dagstidningsvärlden. Tro mig, hon kommer att leda och utveckla magasinet med gott humör och säker hand!

För egen räkning hoppas jag att det ska visa sig vara förnuftigt att lämna stafettpinnen vidare medan jobbet fortfarande är en glädjekälla, men det är mycket jag kommer att sakna. Att få arbeta under devisen ”vetenskap, bildning, tradition” har känts som en befrielse mycket mer än en begränsning. Det har, för att bara ta ett exempel, låtit oss hålla fast vid bevakningen av den nya facklitteratur som dagstidningarnas kultursidor ägnar alltmer förstrött intresse. Vi riktar strålkastarljuset mot svenska fackböcker i särskilda bilagor två gånger om året, i juni och december, och den internationella utgivningen följs i en fyllig sektion i varje nummer. Ingenting slår förstås att läsa själva böckerna, men jag vågar påstå att den som tar del av våra samlade recensioner får en bra bild av vad för tankar som rör sig i världen utanför Verona.

”Frågorna om kärnstatens kvalitet och förmåga har letat sig in mot debattens cent­rum på senare tid, men de har inte alltid stått så högt på dag­ordningen.”

På de drygt 10 000 tidskriftssidor som jag har ansvarat för har vi tagit upp ämnen av alla de slag. Essäer och författarporträtt har samsats med inlägg om tidens hett omdiskuterade frågor. Blicken har ofta riktats mot utlandet: naturligtvis mot världens stora och mäktiga nationer men också mot trakter som annars får snålt med uppmärksamhet.

När det gäller Sverige har vi med betydande envishet återvänt till ett antal ämnesområden som vi dels har bedömt vara angelägna, dels underdiskuterade. Det har i hög grad rört omsorg om det gemensammas bärande bjälkar. Frågorna om kärnstatens kvalitet och förmåga har letat sig in mot debattens centrum på senare tid, men de har inte alltid stått så högt på dagordningen. Man brukar tala om inre och yttre säkerhet som det allmännas allra mest grundläggande ansvar, men tio år tillbaka i tiden var de ansvariga upptagna med annat.

I januari 2013 talade dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt om försvaret som ett särintresse. Senare samma år öppnade en utgåva av magasinet med säkerhetsexperten Johan Wiktorin, som konstaterade att ”svagheten hos Sveriges försvar är på väg att bli en destabiliserande faktor i vårt närområde”. Genom åren har det blivit många bidrag om säkerhetspolitik, behovet av ett trovärdigt försvar och hotet från ett allt aggressivare Ryssland.

Den 1 januari 2015 trädde den stora polisreformen i kraft. I nummer 1 samma år ställde fem kvalificerade skribenter frågan om denna verkligen skulle leda till att vi fick en medborgarnas polis. Svaret i nummer 8/2021 lyder: ”Sju svåra år – polisreformen blev ett misslyckande.”

Större respekt för kulturarvet och vikten av att hitta ett konstruktivt förhållningssätt till frågorna om nationell identitet har också varit angelägna teman. Redan 2016 ifrågasatte Cecilia Lindqvist i skarpa ordalag den nonchalanta behandlingen av Östasiatiska museet, och kritiken av den ängsliga och trendkänsliga kulturarvspolitiken har varit återkommande. På senare tid har det inte minst handlat om underfinansieringen av centrala kulturinstitutioner i allmänhet och Nationalmuseum i synnerhet.

Värdet av nationalkänsla och nationell sammanhållning var länge ifrågasatt, men diskussionen har blivit mer nyanserad. Det är inte längre självklart att sätta likhetstecken mellan nationalism och chauvinism utan det har växt fram en insikt om att liberala demokratier inte hålls samman bara av lagar och regler utan också av någon sorts gemensam identitet. Ukrainas beslutsamma motstånd mot Ryssland har förstås varit särskilt betydelsefullt för att stärka denna uppfattning.

Den högre utbildningen beskrivs från snart sagt alla håll som avgörande för Sveriges utveckling och är central för Sveriges ställning som kulturnation. Sektorn har dessutom ­expanderat kraftigt, vilket gör den till en stor del av statsbudgeten och en angelägenhet för stora grupper. Ändå förblir den kraftigt underbevakad utanför fackpressen. Här har vi försökt dra vårt strå till stacken med särskilt fokus på den akademiska friheten. Vem vet, något litet kan de återkommande varningarna för att den dystra utvecklingen i de anglosaxiska länderna ska leta sig hit ändå ha inneburit för att utbildningsminister Mats Persson satt frågan på den politiska dagordningen och Universitetskanslersämbetet fått undersöka läget?

Axess lever överhuvudtaget i samspel med den akademiska världen och har många akademiskt verksamma personer som bidragsgivare och medverkande. Men ambitionen är inte att kopiera den akademiska jargongen eller de akademiska publiceringsformerna. Tvärtom har behovet av alternativa arenor för forskare bara blivit tydligare i takt med att verksamheten vid universitet och högskolor präglas alltmer av knappologi och närsynthet.

Karin Brunsson, docent i företagsekonomi vid Uppsala universitet, skrev så här i magasinet (6/2020): ”Forskare som följer mallen för vetenskapliga artiklar behöver inte fundera över läsvänlighet eller rytm. De behöver inte tänka på några läsare överhuvudtaget. Mallen är utformad för effektiv produktion, inte njutbar konsumtion. Den ska underlätta för tidskriftsredaktörer, externa bedömare och forskare som letar efter referenser att stoppa in i sina egna manuskript. Ingen behöver läsa en hel artikel, och knappast någon läser heller en akademisk artikel på sin fritid.”

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Tyvärr hemsöks högskolemiljön inte bara av denna överdrivna specialisering, som snävar in horisonterna och skapar misstro mot de vida och inspirerande perspektiven, utan också av byråkratisering och teorisjuka. Forskare tvingas ägna stora mängder tid och energi åt dokumentation, formalia och ansökningar om forskningsmedel. Administratörer och byråkrater flyttar fram positionerna på forskares och lärares bekostnad.

Samtidigt som allt detta är tragiskt för den som vill se en vital svensk universitetsmiljö, understryker det värdet och behovet av forum och mötesplatser av den typ som Axess kan erbjuda. Att få uttrycka sig lärt, essäistiskt och engagerande istället för snävt, ideologiskt och formelmässigt, blir en frihetsupplevelse för många akademiker. Och förhoppningsvis en glädjeupplevelse för våra läsare.

Se där några reflektioner efter ett drygt decennium på posten. Så mycket måste tyvärr förbli osagt.

Avslutningsvis några ord till uppdragsgivare, arbetskamrater, skribenter, läsare och tv-­tittare: Ni har gett mig stöd och förtroende, skratt och gemenskap, kunskap och insikt, lojalitet och återkoppling. För detta är jag djupt och innerligt tacksam.