Tjugofem år senare
Tidigt på morgonen är gränderna i skuggan av den praktfulla barockkyrkan Frauenkirche i Dresden fortfarande tomma och souvenirhandlarna öppnar sina små butiker inför den snart annalkande strömmen av turister som varje dag tar stadens återuppstådda stadskärna i besittning. Nere vid Elbe gör sig hjulångaren ”Meissen” beredd att lägga ut för sin färd förbi patriciervillor, vingårdar, slott och böljande landskap med porslinstaden med samma namn som fartyget som mål. Andra ångare ger sig samtidigt av på flodturer ned mot den tjeckiska gränsen. Dresden, även kallat ”Florens vid Elbe”, är huvudstad i den östtyska delstaten Sachsen. För 25 år sedan låg Dresden i ett annat land – i Tyska demokratiska republiken, DDR.
DDR-tidens oändliga rader av smutsgrå svårt förfallna hus, trasiga gator, luftföroreningar från industrier och koleldade värmepannor, stinkande små Trabantbilar, tröstlösa elementbyggen, knappast några restauranger, butiker eller lekplatser, har nu ersatts av pittoreska välputsade städer, toppmodern infrastruktur och välstånd. Någon skillnad mot västra Tyskland kan inte skönjas. Har de ”blommande landskap” som Helmut Kohl utlovade de beprövade östtyskarna i efterdyningarna av murens fall nu äntligen blivit verklighet? Finns det idag överhuvudtaget anledning att tala om några skillnader mellan öst och väst i Tyskland?
När kalla vindar från floden drog genom Dresden under hösten och vintern var det inte berusade turisters rop som ekade i gränderna utan slagord mot islam, flyktingar och ”lögnarpressen” från anhängare av proteströrelsen Pegida; en massrörelse som under hösten 2014 växte sig stark i framförallt Dresden med omnejd. När det vänds på stenar i det tidigare DDR ställs inte bara frågan om hur mycket av kommunistpartiets arvegods som kunnat överleva till idag, utan också hur fast den demokratiska förankringen hos delar av den östtyska befolkningen egentligen är.
Det återförenade Tyskland, som nu är Europas ekonomiska motor och politiska centrum, kämpade länge med återföreningens höga kostnader. De blommande landskapen lät vänta på sig, omställningen för östra Tyskland var lång, smärtsam och betydligt dyrare än någon hade kunnat föreställa sig, omkring två biljoner euro. DDR var ett ekonomiskt och industriellt konkursbo och få industrier hade en chans att överleva konkurrensen med väst, vilket ledde till en hög arbetslöshet, som högst omkring 20 procent, och omkring två miljoner östtyskar utvandrade till väst.
Idag är situationen än annan. Visserligen präglas stora delar av östra Tyskland av få industrier, låg produktivitet, åldrande befolkning och de östra delarna av Tyskland har ännu inte kommit upp i riktigt samma inkomstnivå som i väst, men levnadsstandarden är betydligt högre än i grannländer som Polen och Tjeckien. Infrastrukturen är på många håll bättre än i väst och i vissa delar, särskilt runt Dresden och Leipzig, har dynamiska industrier vuxit fram som också kunnat ta vara på den välutbildade arbetskraften och utbildningstraditionen inom särskilt de tekniska och naturvetenskapliga områdena. Utvandringen västerut har hejdats och i såväl Dresden som Leipzig växer befolkningen. Födelsetalen är högre i de östra delarna av Tyskland och andelen kvinnor på arbetsmarknaden större, vilket kan förklaras med en betydligt bättre utbyggd infrastruktur för barnomsorg, ett positivt arv från DDR-tiden. Tysklands politiska ledning har nu också en östtysk prägel då världens mäktigaste kvinna och Europas obestridda ledargestalt, förbundskansler Angela Merkel, är uppvuxen i ett prästhem i DDR. Även den tyska statschefen, förbundspresident Joachim Gauck, har en bakgrund som regimkritisk präst vid den östtyska Östersjökusten.
När Tyskland återförenades den 3 oktober 1990 förlorade de gamla kommunistiska makthavarna i DDR allt inflytande på central nivå, men på regional nivå har många av diktaturens hantlangare kunnat ha fortsatt inflytande inom ramen för partiet Die Linke. Banden mellan vänsterpartiet Die Linke och det forna östtyska maktbärande kommunistpartiet SED är starka. Kort efter Berlinmurens fall 1989 lyckades SED att omvandla sig under den karismatiske advokaten Gregor Gysis ledning till ett vänsterparti med nytt namn. Efter en sammanslagning med missnöjda socialdemokrater i väst kallas partiet Die Linke, men partiets väljarbas är fortfarande starkast i öst.
Under den senaste tiden har det framkommit med all tydlighet att Die Linke har svårt att distansera sig till DDR-diktaturen och att partiet fortfarande är hemvist för personer som samarbetat med den östtyska säkerhetstjänsten Stasi eller haft inflytelserika positioner inom SED. Många ledande personer inom Die Linke har haft svårigheter att kalla DDR för en ”orättsstat” och Die Linkes inställning till den ryska aggressionen i Ukraina har i många fall präglats av förståelse för det ryska agerandet. Efter att sedan 1989 mer eller mindre obrutet haft ledande positioner i partiet, har nu Gregor Gysi beslutat att dra sig tillbaka som frontfigur.
Gysi har genom åren mycket framgångsrikt lyckats avvisa alla anklagelser om samröre med Stasi, bland annat genom att stämma tidningar som berör frågan. Kanske stämmer det, som en av de mest kända kritikerna av DDR, vissångaren Wolf Biermann, sa vid sitt framträdande i den tyska förbundsdagen i samband med firandet av 25-årsdagen av Berlinmurens fall, att dagens Die Linke är en eländig rest av det som en gång besegrats. Spåren av kommunisternas totalitära ideologi kan dock fortfarande skönjas i dagens östra Tyskland och intoleransen mot det avvikande har anammats av andra aktörer på den politiska skalan.
En positiv inställning till Ryssland och Putin som en stark ledare är något som verkar förena den extrema vänstern och den extrema högern i östra Tyskland. Ett försvar för det ryska agerandet i Ukraina är en ingrediens i den ideologiska soppan bestående av intolerans, islamofobi och patriotism som utgör grunden för Pegida, som under höst- och vintermånaderna samlade omkring 10 000 demonstranter varje måndag i Dresden. Valet av måndag som demonstrationsdag är kopplat till de i östra Tyskland legendariska måndagsdemonstrationerna i Leipzig under hösten 1989 som banade vägen för DDR:s sammanbrott. Slagordet från hösten 1989 ” vi är folket” användes också av Pegida i kombination med hårda toner mot islam och etablissemanget och i synnerhet mot ”lögnarpressen”; ett uttryck som ursprungligen kommer från nazisttiden. Pegidademonstrationerna spred sig i mindre skala till andra orter i östra Tyskland, men försöken att starta liknande rörelser i västra Tyskland eller Berlin misslyckades kapitalt och motdemonstranterna var ofta fler än de protesterande.
Även i Dresden tynade Pegidarörelsen bort under våren nästan lika snabbt som den dök upp, men hetsen mot flyktingar i Sachsen har fortsatt. Pöbelartade protester mot planerade flyktingboenden har följts av pyromanattacker mot flyktinganläggningar, senast i Meissen. Attackerna ger ett eko av de nynazistiska strömningar som präglade delar av den östtyska landsbygden under åren efter återföreningen, när frustrerade arbetslösa unga män vände sig till det extrema. 2011, före Pegidarörelsens uppkomst, påmindes Tyskland om att det nynazistiska hotet kvarstod när det visade sig att en nynazistisk terrorcell med ursprung i östra Tyskland genomfört flera mord på personer med utländsk härkomst.
Trots att Pegidaledarna menade att rörelsen var partipolitisk obunden verkar många av dess anhängare ha hittat en politisk hemvist inom protestpartiet AfD, Alternative für Deutschland. Partiet, som nästan kom in i tyska förbundsdagen vid valet 2013, grundades för ett par år sedan av konservativa västtyskar som främst var missnöjda med regeringens europolitik. Den östtyska falangen av partiet fiskade i grumligare vatten med retorik mot flyktingar och islam, proryska uttalanden och kontakter till Pegida.
Vid sommarens partidag tog den hårdföra östtyska delen över makten i partiet under kuppartade former och valde Dresdenbon Frauke Petry till partiledare samtidigt som de ledande personerna från den mer borgerligt sinnade västfalangen lämnade partiet och grundade ett nytt parti. AfD kommer nu att få en ren högerpopulistisk prägel med väljarbas främst i öst och har efter splittringen förlorat väljarstöd i opinionsundersökningar.
Varför har just Dresden och Sachsen alltmer blivit en högborg för högerextremism? Andelen invånare med utländsk bakgrund är mycket låg och även om det under DDR-tiden fanns gästarbetare från andra socialistiska länder såsom Vietnam, Kuba och Angola, uppmuntrade regimen inte till kontakt med lokalbefolkningen och de utländska grupperna levde mer eller mindre i separata enklaver. Det gängse förklaringsmönstret att de som idag protesterar mot flyktingar och islam är arbetslösa, lågutbildade män på landsbygden håller inte riktigt med tanke på Dresdenområdets ekonomiska framgångar och att många av Pegidademonstranterna tillhörde den väletablerade medelklassen.
Det som skiljer Dresden och sydöstra Sachsen från övriga delar av östra Tyskland är att det var en av få delar av DDR som inte kunde få in västtyska tv-kanaler, vilket gjorde invånarna mer påverkade av östtysk och sovjetisk propaganda. Under DDR-tiden gick området i folkmun under namnet ”De aningslösas dal” och det var i Leipzig, inom räckhåll för västtysk tv, som protesterna mot DDR började, medan de först på ett sent stadium spred sig till Dresden. Enligt många, inklusive Tysklands mest kände historiker Heinrich August Winkler, är ”De aningslösas dal” huvudförklaringen till den ryssvänlighet, antiamerikanism och rädsla inför det främmande som präglar Dresden med omnejd.
Trots 25 år av en på det hela taget mycket framgångsrik återförening verkar det dock finnas anledning att tala om skillnader mellan öst och väst när det gäller tolerans och inställning till personer med utländsk bakgrund i Tyskland. Visserligen förekommer flyktingfientlig retorik i västra Tyskland bland annat i det konservativa Bayern, men det är i östra Tyskland som problemen är störst i form av retorik, protester och direkta våldshandlingar mot flyktingar. Populistiska yttringar och främlingsfientlighet är självklart något som även förekommer på många håll i Europa och i många europeiska länder växer sig partier starka som har flykting- och invandrarfrågan på agendan. I ett europeiskt perspektiv blir frågan inte varför främlingsfientligheten är stark i östra Tyskland utan varför den faktiskt är en marginell företeelse i västra Tyskland, där extremistiska eller högerpopulistiska partier inte har kunnat få fotfäste.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Förbundsrepubliken har under hela sin existens odlat en medvetandekultur genom att tala om det nazistiska förflutna i såväl skolundervisningen som i den allmänna debatten. Respekten för människovärdet och den personliga integritet kombinerat med ett fokus på demokratins institutioner har präglat Efterkrigs-Tyskland. Idag ser det ut som denna samhällsattityd gjort medborgarna i västra Tyskland mer skeptiska till främlingsfientliga rörelser och partier än landsmännen som levt i DDR.
Det återförenade Tyskland har fortsatt att predika toleransens budskap och det tyska ansvaret för nazismens brott, men än så länge har man inte talat om DDR-diktaturen på samma systematiska sätt. Vinterns händelser pekar på att tiden kanske är mogen för det nu.
När pegidademonstranternas flaggor vajade framför Dresdens mäktiga barocka kuliss och de lokala politikerna hade svårt att finna de rätta orden var det dock Angela Merkel själv som visade vägen genom att i sitt nyårstal säga att ”ni som nu igen på måndagar ropar att ni är folket menar egentligen att ni andra inte hör hit på grund av er hudfärg eller er religion. Därför säger jag till alla som går till sådana demonstrationer: Följ inte dem som ropar så! För ofta finns fördomar, kyla och till och med hat i deras hjärtan.”
Starka ord från Europas ledare som inte är känd för sin tydlighet eller känslostarka yttringar och en signal till resten av världen att Tyskland 25 år efter återföreningen fortsatt står upp för människovärdet och toleransen.