Det handlar om en inte så lite uppslagsrik studie av J R R Tolkiens romantrilogi Sagan om Ringen och dess ideologiska påverkan på samtidskulturen sedan den publicerades på 1950-talet, framförallt i Sverige.

Här översattes Tolkiens verk till svenska tidigt av den egensinnige Åke Ohlmarks, vars ibland självsvåldiga tolkningar ledde till mångåriga strider med författaren. (Böckerna kom i ny­översättning av Erik Andersson och Lotta Olsson i början av 2000-talet.)

”Det är en mycket underhållande och läsvärd bok om ett angeläget ämne.”

De fick ett omedelbart genomslag och var en av inspirationskällorna bakom den spirande hippiekulturen i slutet av 1960-talet. Bryngelsson dokumenterar detta inflytande genom besök på gamla hippiekollektiv, företrädesvis i Småland, där livsstilen på 1960-talet inspirerades av Tolkiens hobbitar, med ekologisk odling av grödor och sagoinfluerad arkitektur. Och piprökning, ”gräs”, eller hos Tolkien ”weed”, i böckerna ofta förtärd med spektakulära rökringar som illustration i syfte att understryka det närmast rituella i rökningen. I hippiemiljön handlade det ofta om narkotiska preparat som cannabis eller marijuana.

I denna miljö följde den progressiva och psykedeliska instrumentalmusiken under 1970-talet där ursprungskällan var organisten Bo Hanssons tonsättning av Sagan om Ringen 1970. Bryngelsson, själv en del av proggrörelsen i egenskap av gitarrist i instrumentalgruppen Ragnarök, gör här en utvikning i boken som nästan blir som en egen bok. Men det finns få liknande initierade skildringar av 1970-talets musikaliska proggrörelse. Inte minst intressant är att Bryngelsson bland annat vill omdefiniera ordet ”flum” till att betyda något positivt, i bjärt kontrast till moderna politiker, framförallt på högersidan. Och jag tycker faktiskt att han lyckas med detta, särskilt som jag själv är en stor beundrare av den instrumentella rockmusiken, om än mer i sin anglosaxiska form även om jag har positiva minnen av flera av de svenska instrumentalbanden från 1970-talet, exempelvis just Ragnarök.

Genom noggrann närläsning visar Bryngelsson att Tolkiens böcker, trots att de på vänsterkanten uppfattades som recept för en alternativ livsföring, i huvudsak handlar om ett storkrig, enkannerligen om en rasmässigt baserad uppgörelse, med målsättningen att fullständigt utrota motståndaren. Det är inte för inte som Tolkiens verk har tolkats i kalla­ kriget-termer. Det är också denna tolkning som dominerar den moderna förståelsen av Sagan om Ringen, särskilt som berättelsen filtrerats genom de oerhört genomslagskraftiga filmatiseringarna, regisserade av Peter Jackson, en av filmhistoriens allra mest framgångsrika så kallade ”franchises”. Som Bryngelsson så övertygande visar är filmerna inriktade mot skildringen av vita – alver, dvärgar, människor, hobbitar – i en ödeskamp mot en ondskefull, övervägande svart folkgrupp: orcherna, som därtill talar cockney-engelska till skillnad från våra hjältars ”Queen’s English”, alternativt irländska eller skotska hos de lägre klasserna. Därmed är det inte konstigt att filmerna använts som kulturvapen i högerpopulistiska kretsar i såväl Europa som USA, vilket författaren visar upp mängder av exempel på.

Det här har förvisso gjorts tidigare, exempelvis av religionshistorikern Stefan Arvidsson i mytstudien Draksjukan redan för 15 år sedan, och internationellt finns omfattande forskning om både filmer och böcker. Men få har gått så djupt in i sitt resonemang som Bryngelsson. Det är en mycket underhållande och läsvärd bok om ett angeläget ämne.