Sannolikt är fenomenet lika gammalt som vår civilisation. Under hellenismen såg sig i princip samtliga filosofiska skolor som arvtagare till Sokrates. Trots detta var de bittra fiender sinsemellan. Än idag kan exegetiken kring ett verk ge upphov till debatter där båda sidor ser sig som lärjungar till samma person. En förebild går ju alltid att byta ut, skulle man kunna tro, men så enkelt är det inte. Dessa reflektioner uppstår under läsning av boken Adam Smith’s America av Glory M Liu, docent i samhällsvetenskap vid Harvard University som regelbundet skriver i Washington Post.

Den jubilerande Adam Smith – född den 16 juni 1723 – var professor i moralfilosofi vid Glasgow University. Han var god vän med filosofen David Hume och räknas vid sidan av denne till de ledande inom den skotska upplysningen. Ändå torde det land han idag förknippas med vara USA. Det är i varje fall där de flesta av hans läsare befinner sig, om man ska tro Liu. Hans huvudverk Nationernas välstånd tros ingå i så många som 5 000 litteraturlistor på amerikanska universitet. Följaktligen är det i princip omöjligt att skaffa sig en högskoleexamen inom samhällsvetenskap eller humaniora utan att behöva möta Smith. Men trots att han avhandlade så vitt skilda ämnen som astronomi, moralfilosofi, antropologi och poesi, är det nästan bara en sak han är ihågkommen för – sina nationalekonomiska teorier. Smiths tankar om marknadens rationalitet och den osynliga handen är i gengäld givna referenser för en bildad medelklass. Liu ställer sig frågan hur de kunde få en sådan status i USA. Hon följer hur Smith har lästs och tagits emot alltsedan 1700-talet och fram till idag.

Nationernas välstånd publicerades år 1776, samma år som den amerikanska självständighetsförklaringen, och spelade en avgörande roll som inspirationskälla till Förenta staternas grundande. Bland amerikanska intellektuella rådde länge en stor skepsis mot storskalig och industriell produktion. Thomas Jefferson menade tillsammans med exempelvis Benjamin Franklin att det bara var genom lantbruk man kunde säkerställa den nya statens framtid. Om de storskaliga industrierna fick fäste, skulle hela nationen störtas ned i ”det europeiska förfallet”. Alexander Hamilton, USA:s första finansminister, lyckades emellertid visa att det tvärtom var just genom den storskaliga produktionen som Amerika skulle säkerställa sin förmåga till självhushållning. Genom fabrikernas arbetsdelning och stordriftsfördelar kunde USA:s välstånd bara öka. Somliga av de stridsskrifter Hamilton lät publicera under 1790-talet är närmast ord för ord identiska med passager skrivna av Adam Smith. Eftersom förslagen sedermera inkorporerades i den amerikanska lagstiftningen kan man nästan betrakta Smith som en medgrundare.

I sitt förord försäkrar Liu att hennes mål inte är att avslöja eller överbevisa någon av Smiths tidigare uttolkare, bara att problematisera och nyansera. Länge lyckas hon väl med det. Men ju närmare hon kommer vår samtid, desto mer polemisk blir hon. Inte minst i kapitlet om Chicagoskolan.

När nationalekonomen George Stigler år 1976 reste till Glasgow för att delta i 200-årsjubileet av publiceringen av Nationernas välstånd inledde han sitt anförande med orden ”Jag ska hälsa från Adam Smith, som är vid god hälsa och bor i Chicago”. Denna syn var typisk för de marknadsorienterade nationalekonomer som var verksamma vid University of Chicago under 1970- och 80-talen. Stiglers kollega Milton Friedman lär ha sagt att om det inte vore för att Adam Smith var född i fel århundrade, skulle han tvivelsutan ha varit verksam som professor vid University of Chicago.

”Stephen Hawking skulle knappast anklagas för historierevisionism om han förbigick Isaac Newtons intresse för alkemi med tystnad.”

Lius uppfattning är att det är Stigler och i synnerhet Friedman som bär största delen av ansvaret för den felaktiga bild av Smith som hon menar cirkulerar i samhället. Ändå ger hon inte ett enda exempel på när eller hur någon av dem har feltolkat hans skrifter. Det enda de tycks vara skyldiga till är att fokusera på en specifik del av författarskapet, nämligen den nationalekonomiska. Liu menar att dessa ”marknadsfundamentalister” därigenom skapade en urvattnad form av Adam Smiths tänkande och förminskade honom till en kapitalistisk slogan.

Det är något besynnerligt med Lius anklagelse. Man kan fråga sig hur uppseen­deväckande det egentligen är att nationalekonomer som Stigler och Friedman tar fasta på just de ekonomiska resonemangen hos Smith. Stephen Hawking skulle knappast anklagas för historie­revisionism om han förbigick Isaac Newtons intresse för alkemi med tystnad. Det är fullt tillåtet att plocka de russin man behöver till sin egen kaka.

Det finns också en annan förklaring till att det är Smiths ekonomiska idéer som har gått till historien. Hans moralfilosofiska arbeten var helt enkelt sämre. Hans grundtes – att det är genom vår förmåga till sympati som vi kommer till insikt om moralen – är problematisk. Smith blandar till exempel ihop epistemologiska anspråk med ontologiska. Följaktligen är det oklart om han menade att sympatin (1) var en väg till kunskap om moralen, eller (2) om den konstituerade moralen. Det senare alternativet får naturligtvis bisarra konsekvenser. Under en sådan tolkning går en psykopat fri från skuld oavsett vilka illdåd han begår, eftersom han ju saknar sympati för sitt offer.

På det nationalekonomiska området visade Smith obestridligen en större begåvning. Med stor litterär skärpa visade han hur marknadskrafterna och egenintresset verkade för att bidra till samhällets rikedom. Hans stilistiska begåvning är något Liu gärna vill understryka. Hon ser den som en delförklaring till att hans verk har överlevt. Ta en sådan sak som metaforen om den osynliga handen. Att det var just den bilden Friedman valde för att kommunicera Smiths idéer till en bred publik, är knappast förvånande. Har man väl mött den är den svår att glömma.

Naturligtvis har det ofta funnits en politisk agenda bakom läsningarna av Smith, vilket Liu gärna poängterar. När det kommer till Chicagoskolans tolkningar blir detta faktum måhända ovanligt flagrant. Frågan är dock om det verkligen är ett problem. Själv har jag svårt att tro att Smith tänkte sig att hans idéer skulle ses som frikopplade från politiken. Om man uppskattar resonemangen i Nationernas välstånd, färgar det rimligen ens syn på samhällsekonomin i någon mån.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Lius genomgång av Chicagoskolans idiosynkratiska läsningar av Smith sätter också fingret på ett mera generellt fenomen. När det kommer till tänkare av Adam Smiths kaliber har alla uttolkare en agenda. Också Lius bok kan betraktas på det viset. Troligen skulle hon faktiskt instämma i det. Om man läser Adam Smith’s America som en partsinlaga, framstår den också som mer lyckad. Sällan har man läst en så välinformerad, socialliberal omläsning av den nationalekonomiska idéhistorien.

Oavsett vad Liu utlovar i sitt förord innebär en välskriven receptions­­­historia nog alltid en form av avslöjande. I sin bok visar hon på ett föredömligt sätt hur bilden av Adam Smith har förändrats genom seklerna. Grundlagsfäderna hade en Adam Smith, inbördeskriget en annan och Chicagoskolan en tredje. Och dessa omtolkningar säger i någon mening alltid mer om sin samtid än om föremålet för de lärda mödorna.

Adam Smith dog i Skottland år 1790, knappt 68 år gammal. Med hjälp av hans efterlämnade skrifter kan man återskapa en fantombild som kan användas i olika syften: att vinna en debatt, att ge tyngd åt olika teser eller helt enkelt att underhålla. Man kan skapa soundbites, logotyper och politiska oneliners. Men att få ihop pusslet till en sammanhållen individ är svårare. Varje försök resulterar i ett Frankensteinskt monster där de olika lemmarna inte verkar tillhöra samma kropp. Därför kan två meningsmotståndare mycket väl ha samma förebild; de fokuserar bara på olika delar. Och kanske är det så det måste vara. Människor är fulla av motsägelser. Det gäller inte minst Adam Smith. Man kan, till exempel, fundera över följande biografiska detalj: Först skrev han en bok om frihandelns välsignelser. Sedan blev han tjänsteman vid tullen.