I juli 2020 beslöt Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan att återge museet­ Hagia Sofia i Istanbul dess gamla funktion som moské. Byggnaden uppfördes som en bysantinsk kyrka år 537 och omvandlades till moské under osmanernas välde. Men 1934 insåg Kemal Atatürk – den sekulära Turkiska republikens förste president och den som vände Turkiet åt väster – att republiken skulle vinna mjuk makt på att göra den till ett museum som hyllade en gemensam historia. Det var en hälsning till väst: ”Dörren står öppen för alla.”

Erdoğans turkiska och engelskspråkiga Twitterkonton var lovsånger till inkluderande – moskén skulle stå ”vidöppen för alla […] Hagia Sofia, mänsklighetens gemensamma arv, fortsätter att omfamna alla”. Tonen i den arabiska versionen på presidentkansliets nätsajt var dock en annan – åtgärden ”förebådar befrielsen av Al Aqsa-­moskén” som reser sig ovanför Västra muren i Jerusalem. Presidentens beslut var ”det bästa svaret på de vedervärdiga attackerna på våra värderingar och symboler i alla islamiska regioner […] Med Allah den Allsmäktiges hjälp fortsätter vi att vandra på denna välsignade stig, utan att stanna, utan att förlora modet eller tröttna, med beslutsamhet, offervilja och uthållighet, tills vi når det mål vi hoppas på”.

”Hans världsåskådning är stadigt förankrad i motstånd mot det sekulära arvet efter Atatürk.”

I sitt högtidstal bockade Erdoğan av viktiga fältslag i osmansk och turkisk historia: ”Hagia Sofias återuppståndelse representerar vårt minne fyllt av stora dagar i vår historia, från Badr till Manzikert, från Nicopolis till Gallipoli.”

Erdoğan valdes 1994 till Istanbuls borgmästare och företrädde det islamistiska Välfärdspartiet. Några år senare avtjänade han fyra månader i fängelse för att ha reciterat en dikt där följande rader ingick: ”Moskéer­na är våra kaserner, kupolerna våra hjälmar, minareter­na våra bajonetter och de trogna våra soldater…­­” Efter frigivningen grundade han Rättvise- och ­utvecklingspartiet (AKP), och han steg snabbt till makten. Hans världsåskådning är stadigt förankrad i motstånd mot det sekulära arvet efter Atatürk. Hans partis vision har sitt ursprung i det politiska islam och en frustration över brist på inflytande i vad som tidigare var Osmanska rikets territorier.

Geopolitiskt vilar Erdoğans ”Nya Turkiet”, som det ibland kallas, på två besläktade begrepp: ”blått hemland” och ”strategiskt djup”. Båda vill rätta till vad som uppfattas som det förgångnas felgrepp. I den multipolära värld som kal­la kriget efterlämnade ser Erdoğan en djungel fylld av konkurrenter, där Turkiet är ett lejon som arbetar på att återetablera sig som kung.

Man får vägledning till Erdoğans sätt att tänka i AKP:s förre ledares, professor Ahmet Davutoğlu, karriär och uttalanden. Han tjänstgjorde som Erdoğans utrikesminister från 2009 till 2014 och som regeringschef från 2014 till 2016. Hans förslag om att utvidga Turkiets strategiska djup grundar sig på en ”dynamisk tolkning av geografin” med syfte att ge Turkiet en aktivare utrikespolitik.

Davutoğlu hävdar att Turkiet besitter ett unikt psykologiskt och fysiskt ”strategiskt djup” som har sitt ursprung i dess historia och geografiska läge. Det behärskar Bosporen och Dardanellerna och har därmed kontroll över tillträdet till Medelhavet från Svarta havet och vice versa. Landets kärna är dess västra utkant, kring Marmarasjön, vilket innebär att kärnan har mer än 150 mils avstånd som skyddar den mot potentiella hot i öster. För att skydda kärnan mot väster, norr och söder krävs att man drar sig så långt upp som möjligt på Marmarasjöns norra strand och har en stark flotta i Svarta havet och Egeiska havet.

Turkiet delar nationsgräns med åtta länder – Grekland, Bulgarien, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan, Iran, Irak och Syrien – och som landbrygga mellan Europa och Asien är det mittpunkten i en geopolitisk vägkorsning. Därför måste det utöva sin makt i 360 grader för att forma världen kring sig, resonerar Davutoğlu, och samtidigt hämta styrka ur sitt historiska minne av osmanernas ärorika förflutna.

Inför ett USA som blev allt aggressivare efter 11 september upprätthöll den turkiska regeringen hjärtliga relationer med Vita huset ungefär fram till 2010, samtidigt som den med handel och diplomati stärkte sitt inflytande på Balkan och i Mellanöstern. Man försökte få till stånd en försoning mellan Bosnien och Serbien, förmedlade kontakter som syftade till överläggningar mellan Israel och Syrien och sträckte till och med ut handen mot arvfienden Armenien.

I de allra flesta fall uteblev emellertid konkreta framgångar. 2010 hade amerikanerna bränt sig i Irak och Afghanistan, och Mellanöstern hade blivit allvarligt destabiliserat.

I denna situation insåg AKP:s ideologer att den tilltagande geopolitiska oron i Turkiets inflytandesfär rubbade det status quo som en passiv grannpolitik hade medfört. Läget skilde sig ­alltmer från den djupa ”neo-osmanska” förvissningen om att Turkiets öde var att träda fram som en global supermakt i samma stund som väst började glida bakåt.

Nu visade Turkiet vad det gick för. Det utvecklades till Natos näst starkaste militärmakt. Turkiet­ har blivit självförsörjande med vapen och byggt upp en framgångsrik försvarsindustri som säljer vapen på världsmarknaden. Dess paradprojekt är TF-X, ett ultramodernt stridsplan som är avsett att 2030 ersätta F-16. Det kunde ha varit flygfärdigt tidigare om Tur­kiet inte hade köpt missilförsvarssystemet S-400 från Ryssland, vilket fick mothugg av amerikanerna. Trumps administration övertalade Rolls-Royce och BAE Systems att inte samarbeta i konstruktionen av planets motorer. Trots det bygger Turkiet nu sina egna stridsvagnar, pansarfordon, landstigningsfartyg för infanteri, drönare och fregatter och lanserar i år ett lätt hangarfartyg som kan ta ombord attackhelikoptrar och vapenbärande drönare.

I diplomatiskt avseende har Turkiets övergång till en mer aktiv grannpolitik stött bort många av Mellanösterns viktiga aktörer. Dess relationer med Israel försämrades efter ­tjugo års samarbete. Islamister och nationalister (bland dem Davutoğlu) ansåg att nära relationer med Israel­ bröt upp en klyfta mellan staten och dess folk och islamiska arv. Dittills hade de båda ­länderna haft nytta av sitt partnerskap som motiverades av oro för vad arabstaterna och Iran kunde ha för planer. AKP:s politiska bas innehåller dock inte många Israelvänner. Från 2008 kallnade Israel–Gaza-relationen.

Turkiet betraktade de arabiska revolterna från november 2010 som ett tillfälle att utvidga sitt inflytande in i det tidigare Osmanska riket men satsade genomgående på fel häst. Erdoğan har alltid haft nära band till Muslimska brödraskapet, en transnationell sunnitisk islamistisk rörelse som åtminstone i princip strävar efter att skapa ett shariastyrt globalt kalifat. Som sådant är brödraskapet avskytt av de flesta arabregeringar eftersom de vet att det har siktet inställt på dem. Till Erdoğans stora glädje vann brödraskapet valet i Egypten 2012 efter att Mubarak hade störtats. Han hoppades bygga upp en strategisk relation med de nya ­islamistiska regeringarna i Egypten, Libyen och Tunisien där Turkiet spelade huvudrollen.

Året därpå föll emellertid brödraskaps­regeringen­ i en militärkupp ledd av Egyptens nuvarande president Abdel Fatah el-Sisi. Den fördömdes i skarpa ordalag av Erdoğan, vilket försatte honom i konflikt med Egyptens nya ledare, som anser Turkiet vara ett regionalt hot som stöder islamistisk terrorism. Egypten har av tradition betraktat sig som den ledande arabiska makten och har inget intresse av att ”neo-osmanerna” skaffar sig inflytande. Erdoğan och Sisi är båda nationalister med romantiska idéer om sitt lands roller, som står i strid med varandra just för att de är snarlika.

Denna dynamik märktes också i Syrien där Turkiet såg möjligheter att expandera österut. När islamistiska organisationer hade kapat större delen av den huvudsakligen sunnitiska resningen mot president Assad i Syrien var Ankara genast redo att erbjuda stöd för ett försök att avsätta honom. Kairo däremot började normalisera sina relationer med Assad nästan så snart Sisi tagit makten. När turkiska trupper invaderade norra Syrien fick det egyptiska ­narrativet om att araberna hotades av ”neo-osmanerna” näring. Ankara gick också på tvärs mot Rysslands intressen när Moskva stödde Assad för att hålla kvar sin syriska hamn vid Medelhavet och blockera Turkiets strävanden.

Turkiet stod alltså i frontlinjen men knuffades bakåt hela tiden. Till och med en vapenvila med det kurdiska PKK bröts, med påföljd att striderna återupptogs i Anatolien. Av olika skäl hade Turkiet hamnat i bråk med Syrien, Egypten, Saudi­arabien, Förenade Arabemiraten, Kuwait, Israel,­ Iran, Ryssland, Armenien, Grekland, Cypern, Frankrike, EU och Nato. EU, som hade hållit den turkiska regeringen på gott humör med sitt frestande erbjudande om medlemskap, beskyller den för att använda flyktingkrisen som ett utrikespolitiskt verktyg.

Erdoğan tycks ha bestämt att hans land ska sköta sig helt på egen hand. Det misslyckade kuppförsöket 2016 av små grupper inom militären förstärkte bara denna uppfattning. Trots brist på bevis antydde han det som många av hans anhängare sade öppet, att kuppen var en väldig konspiration stödd av en främmande makt: USA.

Alla Davutoğlus strategiska rekommendationer har inte gått så bra och till sist fördes han åt sidan av Erdoğan. En ny ideologi har emellertid framträtt och fått starkt inflytande på det strategiska tänkandet. Förre viceamiralen Cem Gürdeniz har spritt begreppet ”Mavi Vatan”, det blå hemlandet, och gått i spetsen för en mer aggressiv hållning som nu råder i turkiska militära kretsar. Gürdeniz var en av dem som lanserade uttrycket 2006, och så snart han hade lämnat flottan gav han idén spridning bland allmänheten i en serie tv-framträdanden och artiklar.

Som den sjöofficer han är koncentrerar sig Gürdeniz på det marina och insisterar på att Turkiet måste dominera de tre hav som omger det, Svarta havet, Egeiska havet och östra Me­delhavet. Bakom detta resonemang tycks ligga en långsiktig strategi som går ut på att riva upp Lausannefördraget från 1923 då Turkiet förlorade territorium. Anhängarna av ”Mavi Va­tan” är också skeptiska till medlemskapet i Nato och tror fullt och fast att alliansen är en amerikansk komplott (understödd av Grekland) för att hind­ra Turkiet från att inta sin rättmätiga plats i världen.

Det finns bredare aspekter på det blå hemlandet som täcker den marina politiken så långt bort som Indiska oceanen, men i allmänhetens uppfattning har det kommit att betyda regeringens politik i östra Medelhavet och specifikt visavi Grekland. Sedan man upptäckt gasfält på havsbotten har gamla spänningar skärpts, och Gürdeniz har tagit dessa naturresurser till intäkt för att driva idén om det blå hemlandet vidare. Han hävdar att åtminstone Kretas östkust bör tillhöra Turkiet, och Egeiska havet bör inte få vara en ”grekisk insjö”. Hans inflytande är tydligt i namnet på den turkiska sjökrigsskolans tidskrift, Mavi Vatan, och i beteckningen på en mycket stor militärmanöver förra året – också den ”Mavi Vatan”.

Av flera provocerande uttalanden hör följande till de mest avslöjande: ”I avsaknad av militär styrka är Grekland istället beroende av att USA och EU agerar å dess vägnar. […] Grekerna borde veta sin plats.” Erdoğan är bara en aning mer återhållsam. Även han har kritiserat Lausannefördraget för att ha till­delat Turkiet ett alltför litet territorium. Ett annat uttalande lyder: ”Turkiet får inte försumma sina anförvanter i Västra Trakien (Grekland), Cypern, Krim och på andra håll.”

I fråga om Krim, som tillhörde Osmans­ka riket, kan Ankara inte göra så mycket. Tur­kiet har endast en blygsam flotta i Svarta havet i motsats till Ryssland, som har ägnat åren efter annekteringen av Krim 2014 åt att bygga upp en stor styrka. Det är Grekland som oroas mest av idén om det blå hemlandet, och Erdoğans retorik underblåser farhågorna. Den statliga tele­visionen visar ofta kartor som återger ”Turkiets nationella pakt”, ett dokument från 1920 där de delar av det besegrade Osmanska riket som den nya Turkiska republiken skulle kämpa för pekas ut. Bland dem ingår många grekiska öar i Egeiska havet och en del av det grekiska fastlandet. På ett officiellt foto från 2019 ses Erdoğan besöka Nationella försvarshögskolan i Istanbul. Han står framför en karta där halva Egeiska havet är markerat som tillhörigt Turkiet.

De väldiga naturgasreserverna i östra Medelhavet har komplicerat det som redan var en potentiell källa till konflikt mellan Grekland och Turkiet. Grekland betraktar sig som beskyddare av Cypern, beläget mitt på en geostrategisk huvudväg – de viktigaste farlederna i östra Me­delhavet och de nyupptäckta gasfälten.

Som suverän stat har Cypern rätt att borra runt sina kuster i enlighet med FN:s havsrättskonvention UNCLOS. Turkiet har inte undertecknat UNCLOS men erkänner ”Norra Cyperns turkiska republik” som det etablerade efter att ha invaderat Cypern 1974. Turkiet är det enda landet i världen som gör så. Men på basis därav och därför att man hävdar att vattnen kring nordkusten täcker Turkiets kontinentalhylla säger sig rege­ringen ha laglig rätt att agera där.

”Potentialen för upptrappning har framträtt flera gånger och ibland kommit från de mest oväntade håll.”

Förra året anlände turkiska borrfartyg, eskorterade av ett örlogsfartyg. Cypern vädjade till EU, som avgjorde att Turkiets­ agerande var ”olagligt”. Sommaren 2020 anlände ett turkiskt forskningsfartyg till vattnen utanför Kreta i sällskap med tre krigsfartyg, varpå ­regeringen i Aten tillkännagav att man var ”redo att svara” om borrningar inleddes. Frankrike skickade genast fartyg och stridsflygplan som genomförde ”gemensamma övningar” med grekiska styrkor, och från Abu Dhabi meddelades i ett väl valt ögonblick att Grekland hade gett tillstånd till att Förenade Arabemiraten placerade fyra stridsflygplan på Kreta. Det började bli trångt där borta.

Potentialen för upptrappning har framträtt flera gånger och ibland kommit från de mest oväntade håll. När turkiska fregatter i februari seglade alldeles intill de cypriotiska gasfälten skickade Frankrike sitt hangarfartyg ”Charles de Gaulle” med uppdrag att skugga sin Nato-­allierades sjöstridsstyrkor. I juni uppgav fransmännen att turkarna riktat sina vapensystem mot en fransk fregatt under en konfrontation med den turkiska flottan utanför Libyen.

I slutet av 2019 slöt Turkiet en märklig överenskommelse med Libyen som ”upprättade” en exklusiv ekonomisk zon i en korridor tvärsöver Medelhavet från Turkiets kust ner till Libyens norra udde. Den skär genom en del av den grekiska exklusiva ekonomiska zonen. Överenskommelsen slöts med Libyens regering, och den är en följd av det tidigare omfattande militära stödet, som efter avtalet också har följts av att
Turkiet har intervenerat med trupp i Libyens inbördeskrig. Om Tripoliregeringen faller upphör också överenskommelsen att gälla.

Turkiet blir alltmer isolerat och förtroendet för landet minskar. Det tror sig ha ett trumfkort på hand som den främsta försvararen av Natos södra flank. Det är onekligen ett starkt kort, men Nato har andra, även om man helst inte vill spela ut dem. En uppbyggnad av Natos anläggningar i Grekland och Rumänien skulle delvis uppväga förlusten av Turkiet. Ankara vet att grannskapet är tufft. De senaste tio åren har konflikter blossat upp i fyra av de angränsande länderna, Armenien, Azerbajdzjan, Irak och Syrien, och Iran kvarstår som en konkurrent, liksom Ryssland.

Tjugo års aggressivitet har inte gett Tur­kiet några betydande fördelar. Erdoğan kan framhärda och fortsätta att spela ut det islamistiska nationalistkortet när han ger sig ut i svårnavigerade inrikespolitiska vatten, men han behöver några segrar, annars måste han ta in Turkiet från kylan. Det blir inte lätt att klara av någotdera. Om han spelar försiktigt riskerar han att hans bas stämplar honom som svag, särskilt efter hans nyligen fällda uttalanden om att grekerna ”antingen får lära sig politikens och diplomatins språk eller känna av de praktiska konsekvenserna inpå bara kroppen”. I ett grannskap där hårdhandskarna har makten behöver man vänner, och efter att ha tillämpat det strategiska djupets och det blå hemlandets tvillingmetoder står Erdoğan utan. 

Översättning: Margareta Eklöf
Texten är tidigare publicerad hos Engelsberg Ideas 8/9 2020.