Är vårt land på väg i rätt eller fel riktning? I en rad färska mätningar från USA, en gång framtidstrons själva högborg, har bortåt två tredjedelar av de svarande en dyster syn på vad som komma ska. Tar man pessimisterna minus optimisterna blir skillnaden runt 40 procentenheter. Det låter inget vidare. Men det speglar ändå ett gladare klimat än det svenska, där motsvarande differens blir cirka 55 procentenheter, enligt en undersökning som nyligen genomfördes av Infostat.

Födelsetalen sjunker. I Sverige har det så kallade fruktsamhetstalet fallit till rekordlåg nivå på under 1,5 barn per kvinna. Sydeuropa och Östasien har befunnit sig där ett bra tag, men numera gäller det alltså även i den utbyggda förskolans och generösa föräldraförsäkringens rike. Beror hela denna utveckling på oro för framtiden? Nej, fler faktorer spelar säkert in. Men oavsett i vilken grad de låga födelsetalen beror på bristande framtidstro bidrar de till att gröpa ur framtidstron ytterligare. Hur ska samhällen med allt färre unga och allt fler äldre kunna fungera i längden?

”Framtidstro låter sig inte kommenderas fram på momangen oavsett om det är politiska makthavare eller övertända techprofiler som håller i megafonerna.”

Stämningsläget får genomslag även i parti­politiken. Det är inte bara i USA som framgångsrika nationalpopulister rider den pessimistiska vågen. Partier av detta slag är i skrivande stund största parti i ungefär hälften av EU:s medlemsländer – 13 av 27 – och stora i fler än så. Uttryck som återupprätta, gå tillbaka till, ta hem, kontrollera sätter i allt högre grad sin prägel på det politiska språket. Det egna landet kunde vara storartat men har blivit nedgånget och korrupt och måste göras ”Great Again”. Inställningen ser ut att få rejält genomslag i vårens val till Europaparlamentet och kan rita om vår politiska karta.

Vad beror det då på? Varifrån kommer det medborgerliga missnöje som partierna kanaliserar? Förklaringarna skiljer sig från individ till individ och samhälle till samhälle. Men jag tycker mig se ett antal gemensamma nämnare.

I vida kretsar anser man att de styrande har haft en egen agenda och varit uppfyllda av värderingar och ambitioner som inte varit välförankrade nog. Hur många väljare har egentligen bett om mer maktöverföring till EU:s institutioner, omfattande invandring, fria tyglar åt finansmarknaderna, identitetspolitik eller olika versioner av Energiewende?

Att problem som uppstått till följd av den progressiva offensiven ofta har bagatelliserats och att kritiker har beskrivits som hopplösa bakåtsträvare har inte gjort saken bättre. Det har tvärtom underblåst känslan att de viktigaste besluten numera fattas ovanför vanligt folks huvuden och att väljarna inte får ha några ord med i laget. Det är ingen slump att parollen ”Take back control” fick så starkt genomslag inför folkomröstningen om brexit.

På många håll har det ekonomiska systemet blivit sämre på att leverera stigande välstånd. Svensk köpkraft klarade sig bra fram till att inflationen slog till på allvar häromåret men så har det inte varit överallt. Allt oftare tycks dessutom de materiella förbättringar som ändå sker inte riktigt vara värda det pris som människor tycker sig få betala i form av ökad osäkerhet och minskad tillit och gemenskap.

Lägg till detta de globala hoten i form av osäkerhet om klimatet och maktspråken från Ryssland och Kina. De skulle bli demokratiska som vi, var ju tanken, men nu anfaller de grannar och skramlar med vapnen, samtidigt som länderna i väst med få undantag har låtit sina försvarsmakter förfalla.

Flera av dessa förhållanden ger onekligen dysterkvistarna goda skäl för sin tungsinthet. Det har varit för mycket arrogans och lättsinne i Västerlandet och tyvärr inte bara i politiken. I en rad av de meningsskapande sektorerna – medier, universitet, förvaltningar – har det varit likadant. Eller värre. Våra samhällen har dragit på sig ett stort antal reella problem att hantera.

Pessimism och optimism är eviga följeslagare och de allra flesta människor bär på bäggedera. Det lär alltid finnas personer som känner sig obekväma i samtiden, och man ska ha klart för sig att även i ett samhälle som utvecklas gynnsamt går bra saker förlorade när viktiga val inte står mellan dåligt och gott utan två sorters gott. All förändring innebär inte nödvändigtvis förbättring och enkannerligen inte förbättring för alla.

Men hur oundvikligt det än må vara med svartsynthet och saknad blir det svårt att forma en ljusare framtid om framtidstron är svag och vi blir utan dess energi och förtröstan. Vi når inte framgång genom att vända oss inåt eller leta lösningar i det förflutna. Å andra sidan låter sig inte framtidstro kommenderas fram på momangen oavsett om det är politiska makthavare eller övertända techprofiler som håller i megafonerna. Framtidstro växer organiskt i miljöer där männi­skor har goda möjligheter att förkovra sig och samverka, så att de upplever sig ha kontroll över sitt liv, och där de formella systemen åtnjuter rimligt med respekt.

Därför är det så angeläget med ärlighet och uppriktighet från samhällets ansvarsbärare. Det behöver talas klarspråk även om, ja framför allt om, politik, ambitioner och satsningar som inte har fungerat. Att lägga om kursen i viktiga frågor i hemlighet och låtsas att man alltid har haft rätt inger inte förtroende.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Genom långsiktighet och uthållighet kan personer i ansvarig ställning konkret demonstrera att man tar framtiden på allvar och inte försöker komma undan med snabba klipp vare sig ekonomiskt eller i opinionen. Det är helt centralt med investeringar i det som ska bestå: infrastruktur, stadsmiljö, naturskydd, kulturinstitutioner och kunskap (i motsats till antal utbildningsplatser).

Det offentliga samtalet bör präglas av medvetenhet om att framtiden inte upptäcks utan uppfinns. Det finns ingen Enda Väg eller Historisk Nödvändighet. Alla i samhället är aktörer och behöver utrymme där de får lov att agera. Framtiden behöver inte forceras fram; det går utmärkt att skapa den en dag i taget. Ett gott samhälle har förstås utrymme för vildhjärnor, drömmare och entreprenörer, men det kräver inte att alla ska älska varje tänkbar förändring och det visar respekt för sina oliktänkande.

Ny teknik kan underlätta livet på fantastiska sätt. Men den blir varken mer eller mindre än vad vi gör den till och det kan ta tid att finna dess rätta och rimliga tillämpning. Kulturjournalisten Håkan Lindgren har formulerat det elegant apropå umgänget med AI och liknande: ”Människan behöver bli vuxen de verktyg hon omger sig med.”

Sist och slutligen handlar det om respekt för historien och dem som fanns före oss. För vi spanar mot morgondagen genom dagens glas­ögon, och vem ser med glädje fram mot en tid där människor utan närmare eftertanke kastar bort vad tidigare generationer har byggt upp och lämnat efter sig?