”Naivt och dumt.” Så beskrev häromåret en berömd svensk arkitekt uppfattningen att det byggdes vackrare förr: ”Det finns många kvaliteter i 1800-talet men det är en passerad tid.” Människor som inte kan se att brutalism är vackert i sin råhet, som i sin vardag vill slippa själlösa Corbusier-lådor, avfärdas som mindre vetande.

Om nu värden som tidlöshet och skönhet är ointressanta för arkitektkåren skulle man kunna tänka sig att andra västerländska konstnärliga ideal, varför inte innovation och originalitet, vore ledstjärnor. Men det är svårt att se att de färgade plexiglas som pryder vart och vartannat nybygge kommer att gå till historien som tecken på en ny och spännande inriktning. Tvärtom framstår det mesta av den samtida arkitekturen som något som fortsätter att trampa i samma hjulspår. Det är en konst för de invigda, en konst för en elit som uttrycker förakt för oliktänkande.

Kan det vara så att rädslan för att blicka bakåt, mot tiden före modernismens intåg, har hämmat en kreativ utveckling? Jag ställer frågan eftersom jag känner till åtminstone ett konstnärligt område där man faktiskt har lyckats skapa en ny stil som förenar tradition med innovation, där man med en medveten estetik utvecklar ett gammalt konsthantverk. Jag tänker på den samtida a cappella-körmusiken. Man skulle kunna kalla den en sorts musikalisk jugend: böljande och organisk, ny och fräsch men förankrad i något storslaget, vackert och sedan länge bekant. Denna nya stil inom körmusiken har fått såväl recensenter som utövare och åhörare att jubla.

En av dess förgrundsgestalter är den amerikanske kompositören Eric Whitacre (f 1970). Han slog igenom internationellt för tjugo år sedan och är något så ovanligt som en klassisk tonsättare med stjärnstatus. Med sina suggestiva, drömska klanger har han fått etiketten neo-impressionist. Så sägs också impressionisten Debussy vara en av hans inspiratörer; en annan är Monteverdi, som verkade i övergången mellan renässans och barock.

När jag för inte så längesedan hörde en intervju med Whitacre slog det mig hur annorlunda han förhåller sig till sin konst jämfört med många samtida arkitekter. I intervjun berättar han om sin musikaliska bana: hur han som ung ägnade sig åt syntmusik med Kraftwerk och Depeche Mode som husgudar, men hur hans liv förändrades när han i övre tonåren började sjunga i kör. När han stod där mitt i polyfonin, omgiven av andra röster och sjöng Mozart, var det som om han hörde sitt riktiga namn, berättar han. För första gången i sitt liv kände han att han var del av något större. Där och då kom han till klarhet om att han måste ägna sitt liv åt att skapa körmusik. På frågan varifrån han hämtar sin estetik svarar han: från atmosfären i katedralerna, från kyrkor som byggdes med idén om att sången skulle lyfta till himlen. Whitacre bekänner sig inte själv till någon tro, men han talar om konstens syfte att beröra på djupet och få oss som lyssnar att uppleva något som är bortom oss själva.

Nämn Whitacres namn för vilken körsångare som helst och vederbörande kommer troligen att känna till hans undersköna julsång Lux Aurumque, med text översatt från engelska till latin. En annan liknande dunderhit, skriven av hans danskättade landsman Morten Lauridsen (f 1943), är O magnum mysterium. Lauridsen, vars verk har påverkats av bland annat medeltids- och renässansmusik, är en av USA:s mest framgångsrika tonsättare. I en programpresentation från Berwaldhallen beskrivs Lauridsens musik på följande sätt: ”Hans stil är inte modernism, ej heller postmodernism, snarare ett klangligt undersökande där melodin är i centrum.” Beskrivningen är träffande för hela strömningen. Musiken är ofta meditativ och ganska stillastående melodisk med liggande helnotsackord i kluster. De täta klangerna skapar av nödvändighet behovet av körer eller a cappella-grupper med slank och ren klang. Eftersom varje ton i ackordet är viktig för att harmonierna skall uppfattas måste kören vara så fri från vibrato som möjligt.

”För första gången i sitt liv kände han att han var del av något större. Där och då kom han till klarhet om att han måste ägna sitt liv åt att skapa körmusik.”

En pionjär inom genren kan man nog med fog kalla norrmannen Knut Nystedt (1913–2014) som uppvisar en mängd sakrala körverk i sin meritförteckning. Än mer namnkunniga är skotten James MacMillan (f 1959), esten Arvo Pärt (f 1935), som är kanske vår tids mest spelade klassiske kompositör, samt britten John Tavener (1944–2013), vilken fick stort internationellt genombrott med sin Song for Athene, som framfördes vid prinsessan Dianas begravning 1997. Dessa fyra har, till skillnad från exempelvis Whitacre, påverkats i sitt musikskapande av en personlig tro. Pärt och Tavener uppvisar en märkligt parallell personlig och musikalisk utveckling, till synes oberoende av varandra. Under 1960-talet ägnade sig båda åt djärv och experimentell musik. Därefter vände de sig inåt, konverterade till ortodox tro och studerade tidig musik. I den ortodoxa musiktraditionen fann de en enkelhet, en så kallad ”helig minimalism”, som blivit signum för båda dessa tonsättares körmusik.

När det gäller Europa kan till Whitacres egen generation nämnas walesaren Paul Mealor (f 1975), letten Eriks Esenvalds (f 1977) samt norrmannen Ola Gjeilo (f 1978). Annars är USA är starkt på området med kolleger till Whitacre och Lauridsen som René Clausen (f 1953), David Conte (f 1955), och Scott Perkins (f 1980).

Denna nya guldålder för körmusiken är ett vittne om skönhetens återkomst, om möjligheten att förvalta och förnya istället för att förkasta en tradition som står mot tidens tand. I dessa tonsättares konstnärliga ambition finns ingen vilja till effektsökeri eller lust att hävda sig. När Ola Gjeilo talar om sitt skapande uttrycker han en vilja att musiken skall tilltala direkt, vara upplyftande och inge harmoni. Han ser inget egenvärde i att musiken är intellektuell eller elitistisk. Inte hos någon av tonsättarna uttrycks en experimentlusta som vill chockera, reta eller ifrågasätta. Dissonanser används ofta men aldrig i syfte att bringa oordning. Det man strävar efter är att utforska musikens förmåga till upplevelse av tran­scendens. Flera av tonsättarna talar om att lägga kärlek i varje ton. Jämför detta med hur arkitekterna talar om sin konst. I deras språk har den aldrig själ; istället är den ”bra”, ”intressant” eller ”tillåtande”.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Att ovan nämnda kompositörer lyckas i sin föresats framgår inte minst av de kommentarer som följer efter inspelningar som läggs ut på Youtube. Ord som ”skönhet”, ”perfektion”, ”gudomlighet” och ”frid” fyller kommentarsfälten. ”Det måste vara så här det låter i himlen”, skriver en lyssnare efter att ha lyssnat på vokalgruppen Sjaellas version av Pulchra es av Ola Gjeilo.”Jag är inte ens religiös, men jag såg just Gud”, skriver en annan om kören Tenebraes framförande av Paul Mealors Ubi caritas, ett stycke som framfördes i Westmins­ter Abbey när prins William fick sin Kate Middleton år 2011.

John Tavener uttryckte en önskan om att skapa musik som lät som ljudet av Gud. Det finns redan många konstnärer som kan visa vägen till helvetet, lär han ha sagt, men syftet med hans musik var att leda till paradiset. Alla delar inte hans tro på en högre makt eller möjligheten att genom musiken förnimma eller ana en sådan. Ändå visar det stora genomslaget för denna musik att den kan erbjuda en stunds fullkomlighet i den här världen, i ögonblicket.

Tonerna ger också hopp om en framtid för konsten. Som en lyssnare skriver efter att ha hört Arvo Pärts Nunc dimittis med ensemblen Voces 8: ”Det finns fortfarande hopp för människan och musiken.” Det är en varken naiv eller dum tanke.